10 år med Xbox 360

Idag är det 10 år sedan Xbox 360 lanserades i Sverige, den 2 december 2005. Det är ruggigt hur tiden går. Jag minns det nästan som i går, om inte annat för att jag var på midnattspremiären för konsolen, på Tvspelsbörsen (som inte längre existerar, tråkigt nog). Microsoft hade vräkt på ordentligt med hype och ställt ut testmaskiner (som imponerade stort med sina HD-skärmar; detta var innan gemene man hade ens en 720p-tv hemma), och till premiären fick även den första köparen en särskild guldpläterad front till sin konsol. Just det där med de löstagbara fronterna var bara en av många innovativa idéer som då, innan Iphone, var högsta mode inom mobilbranschen. Tyvärr rann det ut i sanden när nya modeller av konsolen släpptes.

xbox360_launch

Men uppriktigt sagt var premiären ganska rutten, och jag köpte ingen konsol då. En konvertering av Call of Duty 2 var väl hyfsat imponerande, men annars? Perfect Dark Zero betraktades (med all rätt) mestadels som ett skämt. Spel som King Kong, Gun och Tony Hawk var raka konverteringar av dåvarande Xbox-spel. Kameo var okej men gräsligt designat. Project Gotham Racing 3 var däremot bra för racingfantasterna. Hur som helst skulle det dröja lite till för mig. Det kändes inte riktigt som att generationen hade startat.

Det förändrades tidigt 2006. Jag fick åka till London för att recensera The Elder Scrolls IV: Oblivion, och pang bom hade jag min anledning att köpa en 360. Oblivion var makalöst mäktigt, även om det förstås har åldrats lika väl som en liter filmjölk (något som händer med alla spel som siktar på realism). Så jag investerade mina 3995 kr i konsolen i februari någon gång, trots att jag var arbetslös och fattig. Jag är inte helt säker på vad jag köpte till, troligen Dead or Alive 4. Det var ett horribelt spel som jag sedermera sålde, men när Oblivion kom på plats var allt förlåtet. Det spelet räckte sedan fram till Gears of War i slutet av året. Vid det laget insåg jag att jag behövde en ny tv för att avnjuta de här spelen på ett vettigt sätt, så det blev en HD-ready 720p ”platt-tv” också.

elderscrolls_oblivion

2007 släpptes Playstation 3 och konsolkriget kom igång på allvar, och det var också där som Xbox 360 började visa sina styrkor. Trots på pappret sämre hårdvara presterade konsolen bättre i de flesta multiplattformsspelen, och det var bara en handfull exklusiva titlar som lockade. Här började också den moderna eran som fortsätter mer eller mindre oförändrad idag. I och med Call of Duty 4 slog serien igenom på allvar och började dominera spelköpandet. Assassin’s Creed släpptes och har fortsatt att göra så årligen. Halo 3 dök upp. Överhuvudtaget blev onlineaction och superpåkostade AAA-spektakel ett fenomen, och även om det var maffigt att se på från början (jag gillade verkligen Assassin’s Creed och spelade både Halo 3 och Mass Effect) blev det snabbt rätt trist i längden. Mycket tack vare Microsoft framsynta satsning på indiespel fick dock Xbox 360 ett annat existensberättigande för mig.

Playstation 2 hade varit plattform för ett flertal retrosamlingar, men det var fortfarande en gammaldags, sluten plattform. Hette du inte Sega eller Taito eller Midway så kunde du glömma att få släppa småtitlar, och det fanns förstås ingen digital distribution. Hette du SNK fick du inte ens lämna Japan i många fall. Xbox Live Arcade var och förblir Microsofts absolut bästa bidrag till spelvärlden. De hade börjat experimentera redan på Xbox, men då var det egentligen bara gamla trista arkadkonverteringar av typen Gauntlet och Ms Pac-Man. Redan från 360-premiären hade de det geniala Geometry Wars, som verkligen tog klassisk spelmekanik till en ny generation.

rez_hd

Det första året blev sedan inte så upphetsande, med konverteringar av Lumines, Doom och Street Fighter 2 Turbo som främsta hypefaktorer. Men under 2007 vräktes det på ordentligt, med spel som Alien Hominid, Castlevania: Symphony of the Night (som var det första spelet att bryta 64-megabytesgränsen som hade införts för att även den gimpade modellen utan hårddisk skulle kunna använda XLA), Catan (som verkligen utnyttjade onlinestödet), två briljanta retrouppdateringar med Prince of Persia Classic och Pac-Man: Championship Edition, flerspelarhöjdaren Bomberman Live, vanebildande Puzzle Quest, en massa Megadrive-titlar och till och med lite Amiga-spel som Speedball 2 och Sensible Soccer. Det fanns verkligen något för alla. Nästa år släpptes sedan Rez HD, N+, Ikaruga, Soul Calibur HD, Braid, Castle Crashers, Bionic Commando Rearmed och Mega Man 9. Ja, ni ser.

Vid det här laget började Playstation 3 dock komma ifatt och även om exklusivitetsavtal ofta kom ivägen ett tag så släpptes sedermera många av de här titlarna även där. Mitt 360-köpande mattades av och trots att jag aldrig uppgraderade den där 20 gigabytesdisken så räckte det faktiskt för mig. Några enstaka höjdare som Shadow Complex, Trials HD, Limbo och Castlevania: Harmony of Despair lockade mig tillfälligt att damma av konsolen, men sedan dess har den stått oanvänd, övergiven med, ironiskt nog, den ”ärgade” Bioshock-fronten fortfarande på.

shadowcomplex

Jag var inte då och är fortfarande inte nu särskilt förtjust i Microsofts övergripande inriktning och attityd, som blev så uppenbar vid den katastrofala Xbox One-premiären som nästan kvävde deras nästa konsol i sin linda. Även om Xbox 360 under flera år objektivt var det mycket bättre valet höll jag tjurigt fast vid Playstation 3. Och jag fick väl visserligen rätt till slut. Men oavsett vilka preferenser man har så går det inte att förneka att Xbox 360 öppnade en helt ny marknad för indiespel och retroutgåvor, som numera de facto är det som håller upp hela branschen mellan de överhypade, överdimensionerade AAA-spektaklen. Utan Xbox 360 hade vi troligen inte haft två av årets bästa spel som Axiom Verge och Rocket League. Utan Xbox 360 vete sjutton om det hade funnits nog med retrohype för att Shenmue 3 och Final Fantasy VII-remaken skulle vara ett faktum. Och utan Xbox 360 hade vi missat massvis av det senaste årtiondets absolut bästa spel. För det förtjänar den all respekt.

Lämna ett svar