20 år med Dreamcast

Idag är det exakt tjugo år sedan Dreamcast släpptes i Europa … vilket är lite läskigt. Jag har haft en Dreamcast längre än vad jag inte har haft en. Men som alla vet blev det ju en konsol som gick bort i förtid. Ändå släpptes under tre år en enorm mängd fantastiska spel, även om det i praktiken bara var Sega och Capcom som gav den ordentligt stöd. Så låt mig berätta om de tjugo bästa Dreamcast-spelen. Det kommer förstås att bli övervägande fightingspel eftersom det både var vad jag köpte mest av, och vad konsolen egentligen var bäst på.

dreamcast_pal

20. Dead or Alive 2
Okej, det kommer inte i närheten av Namcos mästerverk, men Tecmo lyckades med god marginal spöa Sega själva i genren. Dead or Alive 2 var makalöst ambitiöst för genren och kändes fullständigt next-gen då det kom. Att det sedan höll mycket väl gentemot den framstressade Playstation 2-versionen var ett väldigt vanligt argument för att Dreamcasten skulle vara den bättre konsolen (det var den inte).

19. Guilty Gear X
Jag fastnade egentligen inte för serien riktigt än här, men Guilty Gear X var precis som Dead or Alive 2 en sanslöst förbättrad uppföljare. Det var det första riktiga högupplösta (480p!) fightingspelet och kändes som att styra en anime. Jag fastnade redan här för både Baiken, Potemkin och Faust, som sedan följt mig genom serien.

18. Last Blade 2
Det här fenomenala fightingspelet fick en nästan perfekt konvertering till Dreamcast. Jag säger nästan, för det hade problem med laddningstider och fördröjda effekter. Men att kunna spela det utan att betala flera tusen kronor för Neo-Geo-originalet praktiskt taget samtidigt var en lyx som tidigare konsoler inte kunnat matcha.

17. Project Justice
Uppföljaren till Rival Schools erbjöd mer av allt. Egentligen var väl många av nykomlingarna rätt menlösa, men Project Justice var ändå en höjdare som, obegripligt nog, aldrig fått varken en konvertering eller uppföljare. Det ursprungliga gänget är oerhört karismatiska och förtjänar mer uppmärksamhet. Det enda problemet är väl att det gäller Darkstalkers ännu mer …

16. Power Stone
De allra första veckorna innan Soul Calibur hade släppts var Power Stone mitt enda spel, och det var en höjdare. Visst, det hade väldigt lite av allt men det var extremt polerat och bjöd på en helt annan fightingupplevelse än reguljära spel i genren. Tyvärr var uppföljaren lite väl rörig och bara en medelmåttig PSP-konvertering är alternativet till det här.

15. Shenmue 2
När Shenmue 2 väl släpptes var Dreamcast redan döende, och det blev ett bitterljuvt farväl då vi inte visste om Ryo någonsin skulle få fortsätta sitt äventyr. Shenmue 2 var inte riktigt lika minnesvärt som ettan men var otroligt ambitiöst och jag minns fortfarande många scener trots att jag inte har spelat det på arton år.

14. Marvel vs Capcom 2
Lustig historia. På något märkligt sätt hade en svensk importbutik fått tag på det här bara dagarna efter den japanska releasen, och jag var precis på jakt efter ett nytt spel. Så jag spelade Marvel vs Capcom 2 precis samtidigt som japanerna. Problemet var att spelet även krävde att man spelade med japanerna, på konsolen, via onlinestödet och i arkadhallarna, för att låsa upp allt. Eftersom jag inte skulle åka till Japan förrän året därpå skaffade jag istället ett minneskort med seriell kabel, så jag kunde tanka hem en upplåst sparfil från GameFAQs. Den sparfilen blev sedan anledningen att jag träffade min fighting-compadre Erik, så vi har Capcom att tacka för det. Och jo, spelet var också mycket bra, även om det bara skulle dröja ett halvår innan det blev rätt överflödigt.

13. King of Fighters Dream Match 1999
SNK ordnade en rätt påkostad konvertering av King of Fighters ’98, där man stoppade in tredimensionella bakgrunder och möjlighet att koppla ihop spelet med Neo-Geo Pocket-spelen. Och årgång 1998 var ju ett av de bästa, om inte DET bästa. Det var också mitt allra första King of Fighters eftersom Playstation-versionerna innan hade varit bedrövliga och jag inte ägde en Saturn förrän några år senare.

12. Rez
Okej, ska jag vara uppriktig så spelade jag det på Playstation 2 istället. Men det här spelet började på Dreamcast och var, och är, en odödlig klassiker. Tetsuya Mizuguchis känsla för synestesi står sig än idag med tunga technorytmer och intensivt pangande i en virtuell värld.

11. Sakura Wars 3
Det här spelet släpptes aldrig i väst, men jag råkade vara i Japan då det släpptes och Sega tog i från tårna med påkostad marknadsföring. Det fanns i alla butiker och ledmotivet spelades överallt. Jag kom aldrig särskilt långt på grund av språkbarriären, men Sakura Wars 3 var tillräckligt bra för att traggla sig fram i timtals.

10. Chu Chu Rocket
Jag spelade det aldrig online, men Chu Chu Rocket var ett fantastiskt multiplayerspel med tillräckligt enkla regler för att vara begripligt för alla. Att leda mössen till rätt raket samtidigt som man försöker avvärja den överjävliga katten samtidigt som man försöker styra bort möss från motståndarnas raketer var ohyggligt underhållande. Och varför har inte det här spelet släppts på något modernt vettigt format?

9. Crazy Taxi
Det ska mycket till för att intressera mig för bilspel, men Sega lyckades med sitt oemotståndliga arkadspektakel. Jag tröttnade aldrig på att gasa utför San Franciscos backar och plocka upp hysteriska kunder till tonerna av hemsk skatepunk. På något märkligt sätt gjorde musiken och den skamlösa produktplaceringen bara att det blev ännu bättre, för de taffliga nyversionerna som har släppts med allt det här bortklippt är så mycket sämre. Crazy Taxi var också perfekt anpassat till den märkliga Dreamcast-kontrollen och alla specialrörelser satt som en smäck – efter att ha tränat i evigheter i alla extralägen.

8. Shenmue
Det var påkostat, det var episkt. Egentligen kanske det bara var ett glorifierat peka-klicka, men vadå. Långt innan öppna världar blev ett koncept bjöd Sega på en levande stad att utforska, arkadspel att testa, katter att klappa, gaffeltruckar att rejsa och massor av fula skurkar att spöa. Men fightingdelen kom nästan i skymundan. Simuleringen av ett liv i Japan var det som lockade allra mest.

7. Ikaruga
Treasure tenderade att släppa sina spel på Segas format och jag hade som sagt ingen Saturn och inte heller någon Mega Drive, så Ikaruga blev min första bekantskap med actionmästarna. Och vilket första intryck. Fortfarande, arton år senare, är det ett av de mest stilrena spelen i genren och även ett av de svåraste. Som en mix av shoot’em up och pussel krävs det både reflexer och taktik för att överleva en minut.

6. Jojo’s Bizarre Adventure
Kanske är det oväntat högt upp, men Jojo har fördelen av att inte ha överträffats i sin lilla subgenre. Capcom var för en gångs skull extremt ambitiösa och lyckades sätta ihop ett fightinggäng från seriens minst sagt märkliga karaktärer. Trots det har det en gedigen, stabil spelkänsla som inte blir sådär överdrivet fladdrig som de flesta animebaserade fightingspelen tenderar att bli.

5. Virtua Tennis
Och hur mycket ska det till att intressera mig för tennis? Precis så här mycket. Virtua Tennis är oöverträffat, med en perfekt spelkänsla som aldrig krånglar till det. Samtidigt var det sanslöst snyggt och kändes då, 2000, fullständigt fotorealistiskt. Så var förstås inte fallet, men ändå.

4. Capcom vs SNK 2
Efter en stabil men lite trist början, som alltid med Capcoms fightingspel, blev del två en fullträff. Utbudet kryddades med roliga val och grafiken hade samma märkliga stil som Marvel vs Capcom 2 där sprites från alla håll och kanter blandades med bisarra miljöer, som här också fylldes med alla karaktärer som inte fick plats trots ett fenomenalt utbud på 44 stycken.

3. Fatal Fury: Mark of the Wolves
En av tidernas bästa fighters, märkligt nog under det översatta namnet istället för Garou, fick en mycket stabil Dreamcast-version. Även här var det lite problem med fördröjning av ljudeffekter, men vadå? Spelbarheten var perfekt och Terry och hans nya kompisar förblir en av de bästa uppsättningarna kämpar. Det är också få tvådimensionella spel som kommer i närheten av den oerhört detaljrika animationen som SNK åstadkom här.

2. Street Fighter III: Third Strike
Det är nära, men Third Strike överträffar Garou. Jag hade köpt Double Impact strax innan och visst, det var snyggt, men något saknades. Street Fighter III är mycket nära det perfekta fightingspelet och även om både del fyra och del fem kommer nära så tror jag fortfarande att det här håller bäst. Balansen är inte den bästa, några av banorna är gryniga och betydligt tristare än i Double Impact, och musiken är överhuvudtaget inte min grej. Men det är irrelevant i det stora hela. Detta är bäst i klassen, och ett av mina favoritspel någonsin.

1. Soul Calibur
Fast allra störst och allra bäst är och förblir Soul Calibur. Jag har skrivit om det många gånger förut, men jag tror inte något någonsin kommer att kunna mäta sig med min hype för det här spelet. Hela grejen är en legendarisk historia, hur Namco förrådde Sony men sedan såg till att hemkonverteringen utklassade till och med arkadspelet med hästlängder och fick alla oss Playstation-fans att ögonblickligen byta sida. Soul Calibur V och VI är visserligen väldigt nära, men de tenderar att krångla till det. Soul Calibur på en CRT-skärm, på arkad eller Dreamcast, har en omedelbar spelkänsla som inte går att överträffa med modern teknik, och därför lär det alltid förbli det bästa.

Så där har ni dem. Tjugo riktiga klassiker på Segas lilla vita. Det sorgliga, eller lyckosamma beroende på hur man ser det, är väl att många av de här spelen har bevarats för eftervärlden på andra format. Det finns väldigt få anledningar att koppla upp den gamla burken idag. Men det är samtidigt ett bevis på att Dreamcast hade riktigt bra spel och inte förtjänade sitt öde.

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till 20 år med Dreamcast

  1. Erik Malm skriver:

    Mmm… lustigt att den minst importvänliga upplåsningsmetoden någonsin ledde hit.

    Rival Schools-karaktärerna är IMO rätt generiska och snävt anpassade till just sin omgivning, så jag är inte förvånad över att de gjort så pass få gästinhopp.

    Spelen har en del minnesvärda animationer (Kyokos ”massage”-baserade attacker/supporttekniker, Zakis ”stirra på motståndaren”-Team Up, Daigos ”boxa min stenmage några gånger och få sedan en uppercut”-sekvens), men liksom i samtida Plasma Sword och Final Fight Revenge tar sig gameplayen aldrig över svag B-nivå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.