månadsarkiv: mars 2011

Dags att koppla av…

Den här helgen blir det mindre uppdateringar här på The Bearded Nerd. Jag är nämligen så oförskämd att jag passar på att fylla år. Idag tillbringade jag halva dagen med att bygga ihop en ny tv-bänk och sedan flytta över allt till den. Det blev en redig sladdhärva vill jag lova och någon timmes svettigt lirkande och kopplande. Men nu är det gjort, lägenheten är städad och snart får jag besök. Helgen kommer sedan att bjuda på massvis av spelande, en massa Virtua Fighter 3, Rock Band 3 och Marvel vs Capcom 3 och säkert en del spel utan treor på slutet. ... Läs hela texten

Nostalgifest i äkta plast

Idag anlände ett stort paket från min dealer i USA, som har ägnat de senaste månaderna åt att plocka ihop en uppsättning fräscha Transformers direkt från butikshyllorna, vilket är ungefär tre gånger billigare och tre gånger snabbare än att vänta tills de kommer hit. Fokus för dagen är Generations och Reveal the Shield, två utbud figurer som fokuserar nästan enbart på nostalgiska favoriter från 80-talet, och därför känner jag mig tvingad att äga praktiskt taget allihop. Även om det tog tjugo år har vi äntligen fått figurer som faktiskt ser ut som karaktärerna man minns, istället för kantiga plastblock som med lite god vilja har samma allmänna färgsättning. ... Läs hela texten

Spelvärldens tio främsta hjältinnor

En dag som denna är det förstås lämpligt att ta en titt på några spelhjältinnor som lyckats med något utöver det vanliga; med ”det vanliga” menar jag då att vara ögongodis för en manlig publik. Men det finns också en hel del tuffa, intressanta och allmänt mänskliga hjältinnor, som dessutom ofta råkar vara med i riktigt bra spel. Om det är huvudpersonen som gör spelen eller tvärtom låter jag vara osagt, men här är i alla fall tio damer som man inte muckar med i första taget. ... Läs hela texten

300 toppspel #10: Airball

Airball
Format Atari ST
Utvecklare Microdeal
1987
Genre Självplågeri

Ett av mina överlägset starkaste spelminnen från barndomen var när vi besökte kusinerna, som ägde den exotiska datorn Atari ST. Där fick jag spela höjdare som Mouse Trap, Defender of the Crown, Iron Lord, Wrath of Nikademus och Road Runner, men det som fastnat är Airball. En blandning av udda grafik, de hypnotiskt vindlande ormarna, ett häftigt soundtrack och en överjävulsk svårighetsgrad gjorde det oförglömligt. Man blev förvandlad till en bräcklig boll av en ond magiker och var tvungen att utforska hans palats, som förstås var fullständigt proppfullt med saker som är direkt dödliga för en stackars boll. Inte nog med att man uppenbart dog av att köra in i spikar, man dog också av vissa golv, av för höga fall eller genom att blåsa upp sig lite för mycket (vilket man behövde göra regelbundet för att inte få slut på luft). Med några futtiga liv måste man hitta nya föremål för att ta sig vidare och klara hela spelet, annars var det bara att börja om. Det var som Marble Madness för masochister. Möjligen snäppet snällare än Spelunker men ondskefullt ändå. Jag vill ha en ny version så jag får anledning att uppfinna helt nya svordomar. ... Läs hela texten

Seriöst, ge mig Snow Crash-spelet nu!

Så var Snow Crash utläst för …te gången och jag är i det där tillståndet, som Neal Stephenson så passande beskriver en karaktär i boken, där man bara vill hitta någon att berätta för. Jag har ingen halvmiljonspublik i en virtuell amfiteater att berätta för men det får gå ändå.

Jag tror att jag har ändrat uppfattning lite. Snow Crash skulle visserligen bli bra som MMO men förmodligen ännu bättre, och mer fokuserat, som ett hejdundrande actionäventyr. Tänk dig Call of Duty blandat med Uncharted… kryddat med Tron och Waterworld. Snow Crash är, i sin andra halva, en rad med spektakulära scener som hämtade ur vilket actionspel som helst, och oerhört visuell. Faktum är att den ursprungligen var tänkt som seriebok, och jag vet inte om den hade blivit bättre eller sämre så. Med en riktigt bra tecknare hade den kunnat vara det bästa sedan Watchmen (eller möjligen, hädiskt som det må låta, bättre), nu är jag nöjd att Stephenson och Moore valde olika medier så jag kan ha en favorit i vardera. ... Läs hela texten

Lördagsgodis till arkadspelet

Sent igår fick jag meddelande om att mitt paket från arcadegames.se hade anlänt, och begav mig ut i den jämtländska stormen för att hämta grejerna. Det var en kompakt liten låda med mycket kul i: två stycken sprillans nya Sanwa-stickor och åtta knappar, varav de fyra röda var Sanwa och de gröna var kopior. Sanwa, för er som inte vet, är den mest anrika japanska tillverkaren för arkadspelsdelar och deras grejer är i sjukt hög kvalitet. Det kostade på för stickorna som gick på 270 kr styck, men knapparna är riktigt billiga. Jag hade tänkt köra Sanwa hela vägen men de vanliga gröna var slut så dessa är en tillfällig lösning, bland annat stämmer inte färgen riktigt. ... Läs hela texten

Arkadägare = hobbyingenjör

Mitt Sunset Riders ligger någonstans i Sverige och väntar. Fram till dess håller jag på och planerar för Den Stora Omkopplingen. Det roliga, och skrämmande, med att ha ett arkadspel är att du per automatik behöver bli ingenjör. Att spela det spelet som sitter i är ingen konst. Skulle det råka vara ett Neo-Geo MVS-kort som sitter där, eller ett Capcom CPS-2 eller liknande, så är det praktiskt taget en gigantisk konsol som kör tokfeta spel (med nittiotalets mått mätt). Men i de allra flesta fallen krävs det att man plockar ut ett gigantiskt kretskort (pcb) och kopplar loss ett gäng kablar, för att sedan koppla in ett annat kort (ett annat spel). ... Läs hela texten

Recension: De Blob 2

~Jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag. Att det regnar och är grått det gör detsamma. Du ska solsken i ditt fönster ändå ha.~

Jag missade tyvärr De Blob när det begav sig för två år sedan. Därför var jag väldigt sugen på att få testa uppföljaren. Vi snackar ju trots allt om en riktigt charmig huvudperson och ett spel med riktigt skönt tema. Onda, elaka typer vill göra hela världen trist monokrom och som den partyälskande, diggande färgklicken Blob måste du göra revolution mot den svartvita fascismen. ... Läs hela texten

Icke-recension: Beyond Good & Evil HD

Jag vill inte recensera nyutgåvan av Beyond Good & Evil, av en ganska enkel anledning. När det begav sig 2003 recenserade jag det, och Prince of Persia: Sands of Time, under en ganska kort period. Jag ska inte säga att jag stressade igenom dem men det blev rätt intensivt att hinna. Lyckligtvis var båda spelen rätt korta så det gick bra. Men jag fick aldrig riktigt den där intensiva kärleken till Jade och hennes äventyr som så många andra fick. Jag kunde aldrig utforska riktigt som jag ville, eller bara hänga på baren och köra minispel. Nä, det fanns alltid fler skumma fabriker att infiltrera och fler DomZ att spöa. ... Läs hela texten

Super Mario 3D kan bli hur mysigt som helst

Nintendo visade upp ett nytt Mario-spel till 3DS på Game Developers Conference och helt plötsligt känns Kid Icarus och trettioelva återanvända N64-titlar inte alls särskilt heta. Med en uppenbar koppling till Super Mario Bros 3, då loggan kör med tvättbjörnssvans och allt, och banor som utnyttjar 3D-grafiken till att äntligen kunna köra precisionshopp och knocka frågeteckensblock, låter det här som en efterlängtad mix mellan Super Mario 64/Sunshine/Galaxy och de äldre spelen. Och så är det Galaxy-teamet som utvecklar det, vilket dels betyder att det kommer att bli hur fantastiskt som helst, och dels innebär att vi troligen inte får ett Galaxy 3. ... Läs hela texten