Vid allra, allra första anblicken liknar Fez den tidigare indieklassikern Cave Story. Retropixlar, chipmusik, SNES-känsla. I ungefär fem minuter. Sen händer det grejer. Helt plötsligt är det något av det fräschaste jag har spelat. Det blir Cave Story i kubik, bokstavligen. Det visar sig att varje liten pixel egentligen är en kub och genom att rotera världen får man ett helt annat perspektiv. Eller brist på perspektiv, för det är fortfarande en platt tvådimensionell värld och tornet som först stod långt bort visar sig nu ligga precis bredvid.
