Att Lego just nu släpper byggsatser baserade på Lord of the Rings har tydligen inspirerat fans att ta saken i egna händer, för faktum kvarstår att det finns större och häftigare saker i Midgård än vad som kan porträtteras till ett konsumentvänligt pris. Som till exempel en hyfsat realistisk version av Helms Klyfta, komplett med en halv uruk-hai-armé och hela tornet. Jag vill inte ens gissa vad allt det där har kostat, för de danska bitarna är ju onekligen inte billiga…
Om det är någon spelserie som förtjänar ett eget musikspel så är det nog Final Fantasy. Vi snackar trots allt om en serie med en sammanlagd låtskatt som krossar The Beatles i kvantitet, om än möjligen inte i kvalitet. Efter fjorton huvudtitlar och oräkneliga sidospel och nyversioner, för att inte tala om tonvis med arrangerade soundtrack och konsertversioner, finns det förmodligen hundratals timmar med musik att välja bland. Nobuo Uematsu och hans efterträdare har skapat klassiker som (och nu drar jag bara ur minnet) Aeris, Main Theme of Final Fantasy VII, Tina, You’re Not Alone, Ahead on our Way, Home Sweet Home, Clash on the Big Bridge, J-E-N-O-V-A, Freya, Force Your Way, Man With the Machine-Gun, Suteki Da ne, Melodies of Life, Towards That Gate, Aria di Mezzo Carattere, Matoyah’s Cave, Love Will Grow, The Royal City of Rabanastre, Final Fantasy XI Opening Theme, Cosmo Canyon, Anxious Heart, Only a Plank Between One and Perdition, Prologue och To Zanarkand, för att inte tala om flertalet övermänskligt vackra tolkningar av Prelude och självaste Final Fantasy-ledmotivet.
Super Metroid
Format SNES
Utvecklare Nintendo
År 1994
Jag kan lika gärna säga det igen: Metroid är föråldrat och nästan ospelbart idag, och även om det var ofattbart häftigt en gång i tiden finns det förmodligen ingenting som skulle kunna få mig att genomlida det igen. Metroid 2 var helt okej men led av att släppas på en maskin där de mörka, atmosfäriska omgivningarna förvandlades till grön gröt.
Nej, min intensiva kärleksaffär med Samus Aran började 1994 med Super Metroid, spelet som tillsammans med Starwing allra mest fick mig att sörja att jag inte ägde ett Super Nintendo. Men jag spelade det så mycket jag bara kunde, hos kompisar som hade det, och fascinerades av stämningen, hemligheterna och den nästan fläckfria spelkontrollen (som bara trimmades ytterligare lite till perfektion med Fusion och Zero Mission). Jag bläddrade i den gigantiska spelguiden som följde med, såg till att få utmana alla bossarna och jag tror faktiskt att jag lånade och klarade spelet vid något tillfälle. Jag var besatt, minst sagt. Några år senare köpte jag äntligen en begagnad maskin och letade snart rätt på spelet.
It took almost a year from when I first saw it, but the Figma version of Samus Aran is finally here. Slightly delayed and after a turn through customs, I got two of them from HLJ.com, one of them mostly as an investment. I mean, even the crappy old Gamepro figure of Samus was ridiculously expensive to get in the secondary market (I was tempted several times), so this one should be money in the bank eventually.
So, was it worth it? Oh yes.
Figma is a line of super-posable high quality action figures, rivalling the similar Revoltech and Play Arts figures in terms of detailing and posability. This is my first Figma so I can’t say how well it compares to the rest, but it’s a very good sculpt based on the-game-that-mustn’t-be-mentioned. Well, if that game did any good, it’s that it made Samus important enough to finally get two excellent figure representations (this and the Zero Suit statue, which I declined to get).
Jag älskar Jojo’s Bizarre Adventure, förmodligen mer än 99.99% av alla i världen (vilket inte är så himla svårt med tanke på att sju personer utanför Japan känner till serien). Jag diggar spelet, mangan och plastfigurerna. Jag kommer att köpa det när det släpps den 22 augusti, utan att tveka. Men det är bara för att jag är en galen Jojo-fanboy. Seriöst, Capcom?
* Skullgirls – helt nygjort spel med handritade HD-figurer – 135 kr
* Street Fighter IV: Arcade Edition – det kompletta spelet med lite extra figurer – 199 kr
* Marvel vs Capcom 2 – en hett efterlängtad klassiker med en tung, dyr licens – 140 kronor
* Street Fighter III: Third Strike Online – tidernas bästa fightingspel med onlinestöd – 135 kr
* Virtua Fighter 5: Final Showdown – tidernas bästa 3D-fighting med onlinestöd – 115 kr
Så där ja, ytterligare ett gäng gigantiska fiender nerlagda och lite längre i Dragon’s Dogmas handling. Dessutom har jag hunnit springa runt på större delen av världskartan och kolla upp vart allting ligger. Så nu är det väl bara att följa det hela till sitt slut.
Striderna är onekligen enormt mäktiga, men det blir samtidigt lite enahanda att slåss mot ungefär samma fiender hela tiden. Shadow of the Colossus hade ju förlorat lite i spänning om det var fyra olika kolosser fyra gånger vardera…
Efter två dagar med Dragon’s Dogma är jag riktigt förtjust, faktiskt. Jag börjar komma upp mig i societeten och har haft ihjäl ett mindre monsterkompendium redan. Få se nu… ett gäng ogres, några cykloper, ett brunstigt troll, ungefär hundra tentakler, en stenkoloss (komplett med lysande punkter att klättra upp och slå på), en chimaera och nu senast en grip – två gånger! För första gången hade jag ihjäl den tjugo meter upp i luften utan att ha funderat på det där med fallskärm…
Att vara spelsamlare är relativt enkelt nu för tiden, åtminstone om man siktar på att faktiskt kunna spela spelen och inte försöka få tag på oöppnade original. Nästan alla klassiker har fått en nyutgåva någonstans, en nerladdningsbar version eller kanske till och med en HD- eller 3D-version. Undantagen brukar vara rätt medelmåttiga spel eller licenser som har löpt ut och som därför inte går att släppa igen, men i vissa fall, som Goldeneye, Marvel vs Capcom 2 eller Turtles in Time, är spelen så populära att motivationen finns att rota rätt på avtalen igen.
Idag anlände Dragon’s Dogma och Theatrhythm: Final Fantasy, och jag har hunnit spela båda en bit. Båda två har jag testat demos på tidigare, och märkligt nog har båda spelen gjort helt om.
Dragon’s Dogma var jag måttligt förtjust i som demo. Det var spattigt och oöverskådligt och kändes som de dåliga delarna av Dragon Age 2 (det vill säga det mesta). Men nu när jag har fått sätta mig in i det från början är det bättre. Det känns som ett väldigt västerländskt japanskt rollspel, mer än Dark Souls. Det påminner mer om Elder Scrolls-spelen, både i omfattning och frihet men tyvärr också i fula figurer och halvbuggiga animationer. Men lovande är det. Min gamla vanliga krigare har fått hjärtat uppkäkat (aj) och nyligen skaffat sig ett jättetvåhandssvärd för de sista slantarna, medan min medhjälpare till magiker tjatar om en ny rock. Jag ska försöka dra ihop lite pengar så jag åtminstone kan ha bättre rustning än en linneskjorta så ska vi nog kunna börja röja lite.
Den urklassiska rollspelsserien Ultima återvänder… men utan Lord British. Ultima Forever är ett actionrollspel där man kan spela som Fighter eller Mage och rädda Britannia och Lady British. Haha. Så går det när man slänger ut en spelskapare som själv finns med i spelen.
Det är Bioware som ligger bakom spelet, men jag vill nog gärna se något lovande från det här innan jag ställer upp ”bry mig”-mätaren. Bara konceptet att göra ett av tidernas mest invecklade och detaljerade rollspel till just ett actionrollspel låter extremt oroväckande. Men man får väl vara glad så länge det inte blir ett fps…