Att spela klart Suikoden var något av ett nödvändigt ont. För sen kunde jag med gott samvete ge mig in i del två, med sparfilen färskt importerad för att kunna föra över lite bonusar. Och redan från start märks det vilken ohygglig kvalitetsskillnad det är på spelen. Visst, det var väl sisådär fyra år mellan spelens ursprungliga premiärer och det är inte direkt rättvist att jämföra. Men Suikoden II släpptes när pixelgrafiken nådde sin absoluta topp. Det är samtida med spel som Street Fighter III: Third Strike och Garou: Mark of the Wolves, och det vete sjutton om det inte kan jämföra sig på goda grunder. Visst, det har inte lika stora sprites. Men det har många, och de är fantastiskt animerade. Praktiskt taget varenda scen har unika animationer och antingen ohyggligt tjusiga tile:ade bakgrunder eller handritade helskärmar. ... Läs hela texten