månadsarkiv: januari 2017

Nintendo är för snåla för sitt eget bästa

Ni vet Farbror Joakim? Världens rikaste anka som äger några miljoner kubikmeter i rena pengar men som får det att framstå som organplundring om han tvingas ge Kalle ett öre. Förutom att han råkar finnas i ett fenomenalt spel på deras konsol är kopplingen till Nintendo inte helt självklar, men jag kör med den av en annan anledning: Nintendo är banne mig så snåla att Joakim framstår som Bill Gates.

Egentligen är det inget nytt. Sega har länge och med varierande framgång prånglat ut sina klassiska Megadrive-titlar (Mastersystem är det tydligen aldrig någon som bryr sig om) till alla som vill ha dem. De har funnits i billiga Taiwan-TV-konsoler, de har funnits i prisvärda samlingar, de har funnits praktiskt taget överallt så att du aldrig någonsin har behövt sakna möjligheten att röja runt i Altered Beast om du nu skulle vilja det. Och de är inte ensamma: Midway, Capcom, Taito, SNK och andra gamla utgivare har gång på gång gjort tjusiga samlingar eller slumpat bort sina spel för en sång. ... Läs hela texten

Transformers blir högsta mode

Detta är med största sannolikhet första och sista gången jag bloggar om mode, men det här var för bisarrt för att hoppa över. Modehuset Moschino, som åtminstone verkar vara relativt etablerade även om en lekman som jag aldrig har hört talas om dem, har precis visat upp en serie plagg baserade på artwork från generation ett av Transformers! Vi snackar alltså utmärglade modeller som stolpar runt iklädda Ultra Magnus, Landmine, Skullgrin och Metroplex. Ja, än har man inte sett allt. ... Läs hela texten

Lego Assembly Square (10255)

It seems like it was only yesterday that I bought Fire Brigade, as a sample of modern Lego and to see what everyone was raving about. Actually it was 2013. In four short years I’ve not only collected every new modular made since, I also pieced together the three that came before (and built eight of my own). I should be happy that I did it soon enough. Even Bricklinking a complete Green Grocer is now very expensive, and some parts of Café Corner and Market Street remain elusive, while Fire Brigade, Grand Emporium and Town Hall are steadily becoming more and more expensive. And just recently, Pet Shop finally went out of sale after almost six years, with Palace Cinema soon to follow. But I do have them all (even if Town Hall has been demolished) and so it’s fitting to get this anniversary celebration of ten years of modular buildings: Assembly Square. ... Läs hela texten

Bait and Switch

Så har den visats upp, Nintendos nya konsol som faktiskt ska släppas om mindre än två månader. Det är nog möjligen rekordtid (förutom Saturns katastrofala USA-release), men frågan är om man behöver hänga på låset. Nintendo har ju inte varit särskilt angelägna om att stötta Wii U i dess dödsryckningar, så någonstans måste man ha lagt utvecklingsresurserna. Och jo, en hel massa spel visades upp i varierande grad av intresse.

* Super Mario Odyssey
Yay (eller ska jag kanske säga woohoo?), ett nytt fullständigt tredimensionellt Mario! Odyssey ser ordentligt påkostat och fräscht ut, och lär bli en av höjdpunkterna. Men det släpps inte förrän till jul. Och vem i hela friden vill ha Mario i en öppen, modern realistisk värld? Urgh. Jag hoppas att det bara är en liten sektion. Resten, med typiskt färgglada världar, såg jättenajs ut. ... Läs hela texten

Sony stänger Guerrilla Cambridge

Och så var det dags igen. Ännu en gammal ärrad brittisk veteran går i graven. Den här gången gäller det Guerrilla Cambridge, tidigare SCE Cambridge Studio, tidigare Millennium, som stängs ner. De utvecklade senast Killzone till Vita samt VR-spelet RIGS. Det är inte direkt lovande att utvecklaren bakom ett av de mer påkostade VR-spelen får stängas ner.

Annars är studion mest känd för Medievil-serien, som nu inte heller känns trolig att återvända. En gång låg de även bakom James Pond-spelen, som jag visserligen gillade men som ofta har ansetts tillhöra tidernas sämsta spel. Som gammal Amiga-fantast är det dock tråkigt att ytterligare en gammal utvecklare får stänga ner. ... Läs hela texten

Jag förstår inte Microsofts taktik

Nu har ännu ett länge efterlängtat Xbox-exklusivt (Xboxlusivt?) spel blivit nerlagt. Den här gången är det Platinums Scalebound som fick stryka på foten, ett spel som varit framträdande på ett par presentationer men som kanske egentligen såg sämre ut varje gång. Konceptet var supergrymt och doftade Panzer Dragoon, men sen blev det mest en seg Monster Hunter/Dragon’s Dogma-variant med en jättestörig huvudperson. Min hype hade då mestadels försvunnit, så personligen är jag inte särskilt förtvivlad. Men efter det här, och vad som hände med Fable Legends, och den allmänt menlösa E3-konferensen förra året så vet jag verkligen inte vad jag ska med min Xbox One till. ... Läs hela texten

Recension: Shantae: Half-Genie Hero

Wayforward är en av de mest välrenommerade indieutvecklarna i branschen, trots att de under stor del av sin existens har plöjt ut en massa ganska meningslöst licensierat dravel. Men det har alltid funnits en poäng med det – Wayforward är inte dummare än att de vet vad som betalar räkningarna. Och på vägen har de legat bakom spel som Contra 4, Duck Tales Remastered och A Boy And His Blob, så nog kan de när de vill. Och vid sidan av alla licenser har de troget hållit fast vid sin alldeles egna hjältinna: den magdansande, superkäcka halvanden Shantae. ... Läs hela texten

Transformers Masterpiece Inferno

Det kanske börjar bli lite tröttsamt att läsa om att även den senaste Masterpiece-utgåvan är, så att säga, ett mästerverk. Desto mindre tröttsamt är det att införliva ännu en fantastisk figur i samlingen. Den här gången är det Inferno, som var ett oväntat val av Hasbro/Takara. Visst är han en spännande figur, men serien saknar fortfarande en del riktigt populära tv-seriefavoriter som Jazz, Hound och Mirage. Det hindrar dock inte Takara från att lägga en ohygglig massa möda på att göra även den här mindre berömda karaktären så bra det bara går. ... Läs hela texten

Ikimono-gakari pausar

Typiskt! Så har jag precis upptäckt Ikimono-gakari och väntar otåligt på deras nästa skiva, och så går de och splittras! Eller tar åtminstone en paus. Det låter som en ganska hjärtlig situation och syftet är att utvecklas och återvända med nya idéer, fast man vet ju aldrig.

Så jag lär få vänta på en ny skiva. I brist på det har jag kikat runt på andra artister. Det är lite svårt att hitta, för det är inte direkt någon som matchar Ikimono-gakaris gladpop. Crystal Kay, Koda Kumi och Hikaru Utada är lite för amerikanskt R&B-iga. Jag blev också tipsad om Namie Amuro, men hon har mestadels Lady Gaga-aktiga dance-låtar, fast några lovande. En annan artist som jag ska kika närmare på är Superfly. ... Läs hela texten

Ikimono-gakari: My Song Your Song

Så har jag för tillfället kommit till min sista skiva av Ikimono-gakari, deras nummer tre som släpptes 2008: My Song Your Song. Jag brukar köra enligt regeln att ett band oftast har etablerat sin stil vid det tredje albumet, och det verkar onekligen stämma här. My Song Your Song bjuder på ett brett urval av fantastisk pop. Vi har mjuka ballader som ”Kaeritaku Natta Yo” och ”Maboroshi”. Även ”Boku wa Koko ni Iru” med ett mer framträdande gitarrspår fungerar bra. Den avslutande ”Kokoro no Hana o Sakaseyou” tillhör deras toppskikt, med komplicerade verser och strålande komp. ... Läs hela texten