månadsarkiv: maj 2017

Nästa UNIEL är snart här

Under Night In-Birth Exe:Late var inte bara den dummaste speltiteln på den här sidan av Kingdom Hearts, det var också ett extremt oväntat trevligt fightingspel som tillsammans med Arcana Heart 3 tillhörde toppskiktet av den gröt av japanska animefighters som även omfattar Aquapazza, Dengeki Bunko Fighting Climax, Chaos Code, Nitroplus Blasterz och Blade Arcus. Nu kommer uppföljaren, som rent logiskt kallas Under Night In-Birth Exe:Late[st].

Förutom en titel som får mig att vilja mörda så verkar det lovande. Det är en arkadkonvertering som den här gången släpps till både Playstation 3, Playstation 4 och Vita, vilket gör att det blir lite smidigare att bara dra igång när jag är sugen på lite udda fighting, istället för att behöva byta konsol helt och hållet. Jag lade aldrig så mycket tid på det att balans blev en faktor, men såna grejer ska förstås fixas. Och så har spelet två nya figurer från arkadspelet (Mika som är en loli-Potemkin och Phonon som är Whip) och ytterligare ett par utlovade för konsolversionen. ... Läs hela texten

Recension: Nier Automata

Spel som Nier får inte uppföljare. Det är såna där titlar som är alldeles för udda för att locka någon större publik och som sedan glöms bort och blir rariteter som inbitna fans håller hårt i och gråter en skvätt då och då. Att det fick en uppföljare var den första stora överraskningen. Den första av många.

Det är väldigt svårt att kategorisera Nier Automata. Det är en typisk Platinum-brawler, men också ett rollspel, och ett shoot’em up (nej, två) och mycket annat. Som vanligt sträcker sig den eklektiske spelskaparen Yoko Taros ambitioner långt bortom traditionella genrer. Nu ska jag villigt erkänna att jag spelade på den enkla nivån, efter att spelet abrupt tog död på mig i efter en halvtimme och tvingade mig att börja om från början, mellansekvenser och allt. Nog för att jag gillade Nier, men jag har aldrig varit jätteförtjust i Platinums actionspel och vill inte dra ut på det hela i onödan. ... Läs hela texten

Guardians of the Galaxy, del två

Guardians of the Galaxy vol. 2 är en märkvärdig film. Visst, den har sina uppenbara inslag av krass fokusgruppsplanering, men ändå är det ett rätt bisarrt resultat av de senaste årens Marvel-framgångar. Guardians of the Galaxy blev en jättesuccé, men man får inte glömma att det var en GIGANTISK risktagning. Guardians är överhuvudtaget inte kända utanför den inbitna seriepubliken (jag hade aldrig hört talas om dem och då är det rätt illa) och rollistan var motsatsen till kändistät. När Zoe Saldana (all respekt till henne, men hennes största roll är animerad) är det främsta namnet och huvudpersonen är en nobody från någon tv-serie så vill det till att man tror på upplägget. ... Läs hela texten

Nytt musikspel från Nanaon-Sha och Inis

För cirka två generationer sedan fick vi en rad kreativa musikspel, men på sistone har det varit sämre med det. Kanske är det dags för en revival? Nanaon-Sha (Parappa the Rapper) och Inis (Ouendan och Gitaroo Man) har utannonserat Project Rap Rabbit. Förutom lite artwork är inget närmare känt, men med tanke på att det här folket står bakom några fenomenala musikspel räcker det för mig.

Mycket om Dynasty Warriors 9

En massa information om det kommande Dynasty Warriors 9 har börjat dyka upp i japanska tidningar, och det verkar minst sagt vara annorlunda än förut. Spelet återvänder till att fokusera på en karaktär åt gången, men du kan inte spela igenom hela historien med bara en. Istället börjar du i en lämplig tidsera och kan sedan utforska Kina fritt framåt. Varje tidsera täcker in en särskild period, exempelvis Yellow Turban-upproret eller Dong Zhuos välde, och för att komma vidare i handlingen måste man klara huvuduppdragen. Dessa är till att börja med extra svåra, men ju fler sidouppdrag man utför desto lättare blir de. ... Läs hela texten

Transformers Masterpiece Megatron

Megatron01

Så är han här, efter att jag har spenderat mer pengar på inköp, frakt och tull än jag egentligen vill veta av. Masterpiece MP-36 Megatron är en massiv figur på många sätt. Han levereras i en gigantisk låda, men riktigt så gigantisk är han inte. Istället är det en massa tillbehör som fyller ut lådan, bland annat delarna som förlänger hans pistolform till ett sorts gevär.

Därmed inte sagt att han är liten. Megatron är gjord för att passa ihop med den senaste Optimus Prime, och mäter 24 centimeter från topp till tå. Han passar också perfekt in bland sina kompanjoner, där Starscream och Soundwave är snäppet kortare än honom. Det jag också märker direkt är hur tung han är. I huvudsak består han av plast, men ett flertal delar är i metall och det ger honom en rejäl, solid känsla. En annan kvalitetsfaktor är hur stabila alla rörelser känns. Armar och ben är extremt poserbara, och både armbågar och knän kan böjas mer än 90 grader. Trots det går det att lyfta honom i benet utan att något böjs. Jag är också nöjd med dekoren, som är en aning metallisk och en bra kompromiss mellan seriens grå och leksakens silver. Den enda estetiska missen är Decepticon-märket, som efterliknar tv-seriens som är fulare. Jag lär nog ersätta det med dekaler. ... Läs hela texten

Capcom läcker Ed

Capcom är fortfarande världsbäst i läckor. De lyckades skriva in Eds namn i Playstation Store innan han försenades, och nu fanns det en bild på honom på den officiella hemsidan, som upptäcktes genom att någon bytte namn på filer. Precis som när hela gänget i Ultimate Marvel vs Capcom 3 för typ åtta år sedan. De lär sig inte.

Hur som helst, Ed har vuxit till sig. Likt Abel och Seth är han en klon som skulle användas som potentiell ny kropp åt Bison, men i oredan kring Seths nederlag i det förra spelet hittade Balrog honom som ung pojke. Street Fighter V är bara något år senare men Ed dök upp i story mode som en ung grabb i tonåren. Och nu när han är spelbar är Ed redan fullvuxen och muskulös. Till skillnad från den tidigare designen då han var en godtycklig Eminem-kopia i huvtröja är han nu uniformerad och verkar vara en boxare. Det ska dock bli intressant att se om han kan tillämpa lite psycho power för att bli mer komplex än Balrog. ... Läs hela texten

Ett smakprov på AKB48

Den har legat i hyllan i över ett år, den där skivan med AKB48 jag köpte i Shibuya. Jag har liksom varit fullt upptagen med att utforska Ikimono-gakaris låtskatt under tiden. Men nu tyckte jag att det var dags att slänga in skivan och se vad flickorna går för.

AKB48, för er som inte känner till det, är ett koncept och inte direkt ett band. Idoler har det funnits massor av, men en person kan bara vara på en plats åt gången, och det är svårt att hitta någon som både ser bra ut (vilket, let’s face it, är en a grundstommarna i modern pop) och kan sjunga. Lösningen? Anställ halva Japans befolkning under 25 så finns det alltid minst ett tiotal tjejer vid varje givet tillfälle som kan ge en officiell framställning, och det spelar praktiskt taget ingen roll om de kan sjunga eftersom ingen röst går att skilja från mängden. ... Läs hela texten

Recension: Cosmic Star Heroine

Indierevolutionen har gett oss tillbaka en massa speltyper som försvunnit i spelindustrin i stort, särskilt med hjälp av Kickstarter. Det finns fler Metroidvanior än vad någon hinner med, tonvis av stenhårda plattformsskjutaräventyr, otaliga tvådimensionella arenafighters och pusselspel i oändlighet. Rollspel är det dock lite värre med. Den västerländska varianten mår ganska bra tack vare InXiles och Larians ansträngningar, men traditionella japanska rollspel dyker sällan upp. Cosmic Star Heroine är ett försök att åtgärda det. Okej, rent formellt är det inte japanskt, men utvecklarnas nationalitet hindrade inte Skullgirls från att vara ett genuint fightingspel och så inte heller den här gången. ... Läs hela texten