månadsarkiv: juli 2018

Årets spel 2001-2005

wow_vanilla

En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Nu blir det 2001-2005.

2005 var antingen ett svagt år eller så var det helt enkelt så att jag praktiskt taget bara spelade ett spel. Bland undantagen fanns Soul Calibur 3 som jag verkligen gillade, men det bättre spelet var tveklöst Castlevania: Dawn of Sorrow. Det första DS-spelet erbjöd en upplevelse som nästan, nästan matchade Symphony of the Night, och var ett av de bästa spelen i serien. Att det sedan hade ett andra varv med Alucard gjorde inte saken sämre. Inget kan dock mäta sig med World of Warcraft. Det skulle bli hundratals timmar, kanske till och med tusentals, och de flesta var de här första åren. Jag spelade som en galning och memorerade praktiskt taget hela spelvärlden utan och innan. Året därpå skulle jag komma att träffa många av spelkompisarna på riktigt. Inget onlinerollspel har kunnat mäta sig med det och, för min egen hälsas skull, är det kanske bäst att det inte gör det.
... Läs hela texten

Årets spel 2006-2010

En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Först ut: 2006-2010.

2010 var överlag ett ganska svagt år och det är svårt att hitta riktiga mästerverk. Nier skulle kunna räknas bland dem men ska jag vara uppriktig så var jag inte SÅ förtjust när det begav sig. Däremot var Super Street Fighter IV ett fenomenalt spel och något jag spelade i evigheter. Efter en ganska trist karaktärsuppställning för fyran stoppade Super tillbaka nästan alla mina favoriter (som Rose, Fei Long och Makoto) och gjorde spelet många gånger mer omväxlande. Årets bästa spel var däremot Rock Band 3. Möjligheten att spela keyboard fick mig att fastna totalt efter att The Beatles: Rock Band lockat mig till serien, och fick mig nästan att lära mig piano på riktigt. Jag köpte till och med en keyboard och MIDI-adaptern och släpade runt hela alltet på varenda spelkväll. Pianot lockade även nya artister som Billy Joel och Queen till serien vilket gav mig ett ännu större utbud, och faktum var att det fick mig att börja gilla Billy Joel på allvar. Helt klart 2010 års viktigaste spel för mig. ... Läs hela texten

Arika utökar Fighting EX Layer

Arikas Fighting EX Layer, som är en andlig uppföljare till Street Fighter EX-spelen, har sålt tillräckligt bra för att få en del tillägg. Innan premiären lovade Arika att de skulle släppa DLC om spelet blev framgångsrikt, och då verkar det åtminstone delvis ha blivit så. Vulcano Rosso och Pullum Purna kommer att släppas och båda blir gratis! Fighting EX Layer är visserligen ett väldigt begränsat spel som egentligen bara har combo-testläget och onlinespel att erbjuda, men nu blir det i alla fall lite mer komplett vad gäller karaktärerna. Ett arkadläge är också planerat vilket skulle hjälpa till att göra spelet mer attraktivt. ... Läs hela texten

Ant-Man and the Wasp

Den förra Ant-Man var en okej film men uppriktigt sagt kommer jag knappt ihåg något av den. Jag är inte jätteförtjust i Paul Rudd och även om många uppskattade det mindre formatet (ha!) så var det inte så mycket att engagera sig i. Den här filmen har ett liknande upplägg med mer fokus på ett uppdrag än någon världshotande fara, och på det hela taget påminner det mer om typ Lock Stock And Two Smoking Barrels än ett regelrätt Marvel-film. Medan Scott är i husarrest efter Captain America: Civil War så jobbar Hank Pym och Hope Van Dyne vidare i sitt labb, nu med målet att försöka hitta Janet som försvann i kvantdimensionen. Under tiden är det flera andra som försöker få tag på labbet, som blir någon sorts MacGuffin i sig. Det är inte vanligt att en stor jäkla byggnad blir en MacGuffin men så handlar det ju också om Ant-Man. ... Läs hela texten

Experimenterar med sprites

Efter att ha ritat närmare hundra porträtt på mina karaktärer (plus ett antal nyversioner när jag inte varit nöjd med en tidigare) har jag gett mig på en ny utmaning. Nu tänker jag rita allihop igen: i helfigur! En viktig anledning är att trots att jag har hittat på (nästan) allihop så vet jag inte exakt hur alla ser ut. Jag har ju liksom ritat det som syns och inte lagt tid på att fundera på resten. Så det får jag tillfälle till nu. En annan viktig poäng är skalenlighet. De ska kunna ställas bredvid varandra så det syns den exakta skillnaden mellan exempelvis Gondris (201 cm) och Basilika (112 cm) som annars är svår att visualisera. För att åstadkomma det, och för att göra det hela lite smidigare, använder jag mina Figma- och Figuarts-modeller. Jag ställer dem sedan i en specialbyggd Lego-ställning så kameran kommer på samma avstånd varje gång. ... Läs hela texten

De märkliga fightingblandningarna

Capcom vs SNK 2 och Marvel vs Capcom 2 är och förblir två av genrens storheter. Trots att arkadhallarna hade börjat dö ut och Dreamcasten dog en tidig död så fanns det en framtidsoptimism och båda spelen var fullsmockade med figurer, alternativ och, av någon anledning, väldigt märklig jazz. Nästa stora crossover blev dock början till en väldigt märklig period.

Exakt hur Capcoms och SNK:s avtal såg ut lär vi aldrig få veta. Capcom hade släppt Capcom vs SNK, Capcom vs SNK Pro och Capcom vs SNK 2, medan SNK släppte Cardfighters Clash (i två versioner) och SNK vs Capcom: Match of the Millennium (även det för övrigt sanslöst påkostat för sitt format) samt Cardfighters 2. När de väl skulle utveckla sitt fullfjädrade Neo-Geo-fightingspel SNK vs Capcom Chaos blev det tydligen väldigt bråttom med licensen, och SNK släppte spelet långt innan det var klart. Vilket var väldigt märkligt eftersom (det trasiga och usla) SNK vs Capcom: Cardfighters DS släpptes så sent som 2006, av SNK. ... Läs hela texten

Abominus är komplett

Terrorcons_Abominus_solo

I september förra året fick vi de första nyheterna om att Hasbro höll på att göra en ny version av hela Terrorcon-teamet och därmed också en ny Abominus som är den kombinerade gestalten. Nu har samtliga dykt upp och förutom en separat titt på gänget här och här så är förstås huvudnumret Abominus själv.

Som jag har nämnt tidigare var Abominus en av de senare gestalterna bland de sex första som allihop kunde byta delar med varandra. Eftersom jag saknade Sinnertwin kunde jag inte få ihop en riktig version utan fick låna in någon annan som Brawl, vilket i och för sig var hela poängen. Men det gjorde i alla fall att Abominus var mer av en favorit än exempelvis Superion. Han dök nätt och jämnt upp i serietidningen och ska man vara riktigt objektiv så är det en väldigt märklig design. De flesta andra teamen tenderade att vara hyfsat samspelta grafiskt. Protectobots är röda och vita med en blå Hot Spot i mitten, Aerialbots är svarta, vita och röda, Predacons är röda, gula och svarta, och så vidare. I Abominus hittar vi vitt, knallrosa, lila, två varianter av mörkblått, turkost, mörkgrönt och två gultoner. Det borde inte fungera men antingen är det nostalgi eller så finns det någon sorts bisarr färgteori bakom det hela, men det fungerar. ... Läs hela texten

Sommarstädning i hyllorna

Det har blivit ett antal CD-skivor med åren, och jag hade inte riktigt plats med allt så en hel del har legat i byrålådor. Så nu på semestern var det dags att rensa lite. Jag siktade på att ha kvar allmänna favoriter och mina favoritartister – till exempel kommer jag inte att göra mig av med Queen-diskografin även om jag har skivorna rippade. Men det fanns väldigt mycket där jag bara ville ha någon enstaka låt och sedan inte har rört skivan på evigheter. Så jag gjorde en ganska grov rensning, rippade det jag ville behålla och lämnade sedan en dryg kasse skivor till välgörenhet. I samma veva fick de även en trave DVD-filmer som visserligen är bra filmer (en massa Ghibli och Disney) men som jag aldrig kommer att röra igen eftersom jag har uppgraderat till bluray. ... Läs hela texten