månadsarkiv: mars 2021

Transformers Studio Series 1986 Jazz

Jazz var förstås en av de mest populära karaktärerna i både den ursprungliga tv-serien och serietidningen, och han var sedermera en av få leksaker från 1984 som överlevde massakern i början av filmen (spoiler alert för en trettiofem år gammal film). Ändå var han länge en paria, kanske delvis eftersom hans Porsche-baserade modell inte gick att porträttera längre då Porsche motsatte sig ”krigsleksaker”. Men då och då poppade det upp Jazz-varianter. Han fick en ny karriär som Mazda i Binaltech (som länge var den näst bästa Transformern överhuvudtaget i min samling), han fick en ganska hemsk tolkning i Michael Bay-filmen och även en väldigt fräsch nytolkning i Transformers Universe för tio år sedan. ... Läs hela texten

En uppdatering i senaste laget

Jag tog äntligen tag i det här med att uppdatera systemen bakom den här bloggen. Att använda WordPress är ju relativt smärtfritt, men samtidigt så innebär alla ändringar att något kan gå åt skogen. Men nu har jag i alla fall fräschat upp det… tror jag. Det krävdes lite piller med webbplatsinställningarna och det gick inte att få rätt PHP-version på en gång, utan jag fick gå en bit på vägen, sedan uppdatera WordPress, och sedan PHP igen.

Jag är inte riktigt överens med det nya gränssnittet, som visserligen har ett mer intuitivt system för att skriva texter men i gengäld saknar den där direkta HTML-kodningen som jag är van vid sedan förut. Så det kommer att ta ett tag att vänja sig vid. ... Läs hela texten

Neal Stephensons Fall or, Dodge in Hell

Framtidsgurun och mastodontförfattaren Neal Stephenson släppte 2019 en ny bok med det kryptiska namnet ”Fall or, Dodge in Hell”. Som vanligt är hans böcker rätt massiva och svåra att ta sig an, men när jag väl satte igång var det svårt att sluta. Också som vanligt kretsar berättelsen kring några specifika fenomen som Neal snöat in sig på, i det här fallet transhumanism i form av digitalisering av mänskliga sinnen, och ett sidospår om internets framtid i skuggan av AI-genererade fake news.

Och det är väldigt komplext alltsammans, inte minst för att Neal introducerar nya huvudpersoner ungefär lika snabbt som han tar kål på dem, eller helt sonika gör gigantiska tidshopp. Det gör att varje delberättelse väldigt snabbt måste greppa läsaren och det lyckas han oftast med. Det här är, tydligen, lite av en uppföljare till REAMDE som jag inte har läst (ironiskt nog), men den är så pass fristående att man inte behöver känna till så mycket sedan förut. De huvudsakliga huvudpersonerna visar sig i alla fall vara Corvallis Kawasaki, en nördig IT-mogul, och Sophia, släkting till Richard Forthrast, en tidigare kollega till Corvallis. När Richard plötsligt avlider dras de in i en juridisk tvist kring hans testamente, då han vill bevaras och återupplivas när tekniken tillåter det.

Lösningen drar ut på tiden och innan vi kommer igång med att förverkliga det konceptet så blir det lite satirisk framtidsvision där vi visserligen, cirka tjugo år senare, lever med fantastiska AR-brillor, men där dagens polarisering och segregering har lett till att alla uppfattar helt skilda verkligheter, filtrerade genom valfria ”redaktörer”, och där USA:s mellanstater bokstavligen blivit ett Mad Max-samhälle medan (de underförstått liberala) kuststaterna njuter av högteknologins frammarsch. Men där jag trodde att det skulle forma resten av berättelsen så är det bara ytterligare ett exempel på kompakt och effektivt världsbyggande som snabbt blir irrelevant.

Utan att behöva sammanfatta hela handlingen så lyckas man i alla fall återuppliva Richard i digital form, på sätt och vis, men i en separat värld som sakta byggs upp av de första testpersonerna, som blir en sorts Minecraft-gudar utan minnen av vilka de ursprungligen var. Och här får boken en märklig uppdelning, där vi bitvis följer de kvarlevande människorna och sedan hoppar in i den simulerade världen med jämna mellanrum för att se vilken form de tar när de väl dör och hamnar där själva. Och här blir det lätt segt, där de tidiga stapplande stegen beskrivs i extrem detalj i vaga men väldigt uppenbara begrepp, samtidigt som det uppstår hypertydliga paralleller till ”verklig” mytologi. Allt det här blir sedan bakgrundshistoria för YTTERLIGARE äventyr långt senare, för ytterligare nya huvudpersoner som delvis har koppling till de ursprungliga men alltså utan exakta minnen av sina tidigare liv.

Det är både fascinerande och oerhört segdraget på samma gång. Tekniken beskrivs i trovärdig detalj och ramas in av konferenser och möten med jurister, och den verkliga världens berättande verkar i huvudsak utspela sig i konferensrum och hörsalar, vilket är ett… modigt val av Neal. Men ju längre det fortskrider, desto mer vill jag se någon sorts upplösning på det hela. Och det får jag förstås inte. Som vanligt avslutar Neal sin bok cirka 95% in i det näst sista kapitlet.

Det är en märklig författare det här. Snow Crash är förmodligen fortfarande min favoritbok genom tiderna, och både Cryptonomicon och Seveneves tillhör också favoriterna. Men jag läste tidigare The Diamond Age och var måttligt imponerad, och den hade också samma sorts brister med superhäftigt världsbyggande och en drömlik berättelse som sen bara rinner ut i sanden. Och trilogin The Baroque Cycle, som är en prequel till Cryptonomicon (som också utspelar sig i den här bokens allmänna tidslinje) kunde jag bara inte komma mig vidare i eftersom den var så ohyggligt tungläst i tre smällfeta volymer. Neal Stephenson har fortfarande min respekt och mitt intresse, och jag ska nog ge mig på Anathem och REAMDE vid tillfälle. Men den här boken var i slutändan bara medelmåttig.

Dark Souls 2 avklarat på alla sätt

darksouls2_05

Det dröjde sisådär sju år, men på sistone har jag spelat en himla massa Dark Souls 2 och äntligen klarat av samtliga troféer, delvis genom att spela väldigt mycket co-op. Det är verkligen det bästa sättet att avnjuta Dark Souls 2, och förmodligen en del av anledningen till att många ogillar spelet. Det är väldigt tydligt att spelet var en reaktion på föregångaren. Folk gillade hela PVP-grejen med både invasioner och arenor, så det blev fler anledningar att invadera och fler specifika arenor. Folk gillade co-op men tyckte att det var omständligt, så det blev betydligt smidigare och i gengäld gjordes spelet lite elakare för att motivera samarbete. Folk tyckte inte om att bli gankade av spelare som hade hämtat spelets bästa grejer och gått tillbaka till startzonerna för att jävlas, så man införde soul memory. Folk tyckte inte om att allt PVP gick ut på att rulla runt i Havel’s Armor och försöka hugga folk i ryggen, så man delade på statsen för att använda tunga rustningar och att rulla, för att tvinga spelarna att prioritera något. Och så vidare.

Men framför allt var Dark Souls 2 mer av allt. Mer magi, mer magistilar, mer vapen, mer vapenstilar, mer vapenkombinationer, mer rustningar, mer bossar, mer olika vägar att välja. Det gör att spelet också är det mest varierade. Under året har jag spelat co-op en hel del i Dark Souls 3, och det är lika tradigt varje gång. Den enda egentliga valfriheten som finns är att spöa Dancer of the Boreal Valley tidigt och sen göra Drangleic Castle, men det är förstås fullständigt hopplöst om man inte är en superninja. Sen är spelet annars superlinjärt fram till Farron Keep, där man kan välja mellan två ställen men båda måste sedan slutföras för att komma vidare. I Dark Souls 2 kan du som första bossen i spelet, beroende på hur invecklat du vill spela, möta Pursuer, The Last Giant, Dragonrider, Old Dragonslayer, Royal Rat Vanguard, The Rotten, Scorpioness Najka, eller om du verkligen vill göra det bökigt för dig själv, någon av bossarna i Frozen Eleum Loyce. Som andra boss blir möjligheterna förstås ännu bredare.

Och så kan du bygga så många olika karaktärer med helt olika spelupplägg. Jag har till exempel gjort en närstridsfigur med dubbla kroksablar (för att dra fördel av powerstance-systemet), en annan närstridsfigur som körde med den korkade men extremt kraftfulla Red Iron Twinblade och tung rustning, en tredje som tålde väldigt lite men som drämde ner allting med en jätteklubba, och en häxa som satsade på en magityp som jag tidigare inte överhuvudtaget hade rört. Och alla speltyper är hyfsat gångbara, och går att komma åt relativt tidigt – återigen eftersom en så stor del av spelet går att nå tidigt.

Jag plockade de flesta troféerna när det begav sig, så de som återstod var mestadels de jobbiga. För att hitta alla miracles valde jag den av mina karaktärer som redan var på tredje varvet, för att även kunna köpa på mig några utan att behöva köra en massa PVP. Det gick relativt smärtfritt, förutom när jag behövde springa långt in i respektive DLC-område, ensam, med en väldigt klen eldmagiker. Och Shrine of Amana är knappast kul när fienderna gör ännu mer skada än normalt. För hex gjorde jag som sagt en helt ny karaktär, en häxa helt enkelt (och nej, inte inspirerat av Wandavision). Där var jag väldigt noggrann med att planera hur jag skulle spela tidigt i spelet för att komma åt de kraftfulla hex-magierna så snart som möjligt. Det visade sig vara väldigt kul, och även om man som magiker alltid är bräcklig så kunde jag kompensera det med att göra ruggigt mycket skada. Jag fick också en ny respekt för The Gutter efter att ha utforskat varenda centimeter och tänt alla facklor. Även där behövde jag springa in en bit i varje DLC, men den stora utmaningen var Darklurker. Jag hade aldrig orkat spöa honom, men eftersom han behövdes för två av hex-magierna så var det bara att bita ihop och öva.

Sen återstod bara sorcery. Där visade det sig att samma häxa var på god väg. Hindret där bestod i att nöta sig igenom Bell Keepers. Där behöver man egentligen köra PVP, men det går också att farma en fiende som dyker upp i Belfry Sol ibland. Så jag kunde ta mig genom det med minimal förnedring (eftersom jag aldrig riktigt fått det här med PVP att flyta). Sen hade jag varit oförutseende nog att förbruka en del bossjälar som visade sig behövas för sorcery, så jag fick göra en del bossar flera gånger. Även här är Dark Souls 2 så vansinnigt flexibelt, eftersom man kan uppgradera separata områden till motsvarande New Game+ för att köra bara den bossen igen.

Och så kan jag konstatera att co-op ofta blir frustrerande i Dark Souls 3, eftersom man blir invaderad stup i kvarten och PVP helt enkelt inte är kul. Visst är det lite segt att behöva hitta flera sekunder för att slänga i sig en Estus i tvåan, men i gengäld har trean sjukt irriterande flöde när man möter en annan spelare, för det är nästan omöjligt att ta kål på någon med en serie attacker. Sedan behöver de i princip bara ta några steg bort för att hinna dricka, och så är man tillbaka till noll. Det leder till att en invasion alltid leder till att man behöver börja om, för att man har hunnit förbruka för mycket Estus även om man vinner. Dark Souls 2 undviker det här problemet delvis genom att det helt enkelt inte är så mycket invasioner längre, men troligen också för att PVP-fantaster håller sig till specifika områden. Plus alltså att det inte lönar sig att försöka invadera spelare med sämre utrstning.

En sista sak, som kanske är högst subjektiv, men jag tycker också att karaktärerna ser bättre ut i Dark Souls 2. Det är förstås lägre upplösning på texturer, färre polygoner och allt sånt tekniskt, men den mindre realistiska stilen gör att det håller bättre. De här spelen börjar ju båda vara gamla nu. Dark Souls 3 försöker uppnå mer realism, men allt ser väldigt glansigt ut vilket gör att alla verkar vara modellerade i vax.

Hur som helst, nu är jag alltså i teorin klar med Dark Souls 2 och just nu är jag tämligen färdig med det för att jag har spelat så väldigt mycket på sistone. Men jag tror ändå att jag kommer att återvända, för det har verkligen några fördelar som de andra två inte riktigt kan mäta sig med.

Best of Lego 2020

lego_iss

Somehow, with everything going on Lego managed to not only release a bunch of ridiculously big sets, they also managed to mostly keep them stocked. With that said, if you want a set early you basically have to order in the first week, or have to wait months for restocks. And as always, once these sets go out of production prices will skyrocket. 2020 was the most insane year so far in terms of huge sets, with eleven sets bigger than all five of my favourite sets. Luckily I didn’t particularly want any of them, but there were plenty of ways to spend money on Lego this year:

  • The Colosseum – 9036 parts
  • Diagon Alley – 5475 parts
  • Old Trafford – 3898 parts
  • Technic Lamborghini Sian – 3696 parts
  • Grand Piano – 3662 parts
  • Haunted House – 3188 parts
  • Mos Eisley Cantina – 3090 parts
  • The Sith, Andy Warhol’s Marilyn Monroe, Iron Man and the Beatles mosaics – 2933 to 3406 parts each

That said, I also didn’t find many interesting minifigures. I bought almost no regular sets, and the collectible minifigure lines weren’t amazing. The Viking in Series 20 was cool, and a couple more. There were two major nostalgic figures with the orange Classic Space figure released with the book The Lego Minifigure: A Visual History, and the new rendition of Captain Redbeard in the Pirates of Barracuda Bay set.

As for the sets themselves, there are a few honourable mentions. The Chinese New Year Temple Fair was almost forgotten, being released so early in the year, but it was a really cool, detailed set. It’s currently boxed up, waiting for somewhere big to put it, because it needs a lot more space than 2021’s Spring Lantern Festival. Having recently been to Tokyo, I was also delighted to get the Architecture skyline set, which featured several of the most recognizable buildings.

Then there was the Lego Super Mario line, which had some interesting buildings and functions, but all those have been torn down already. The main attraction was the brick built figures, which are waiting for an opportunity to invade my city with brick Goombas, Koopa troopers, Bob-Ombs and of course Bowser himself. While the Mario figure is way too bulky to work in any other scenario, the enemies actually work in other themes.

With that out of the way, on to the top five Lego sets of 2020:

5) International Space Station
2020 was an anniversary for this marvellous creation so the late Ideas set was quite suitable. I binged ISS for a while, visiting it in VR and building this, and the set is quite amazing. It has a huge footprint, but also makes for a very distinct model that will keep its place in my bookshelf.

4) Bookshop
Speaking of books, the yearly modular was a great, quaint little set with two nice buildings and some lovely detail. While not reaching the heights of the classic modulars, it’s definitely the best since Assembly Square.

3) Nintendo Entertainment System
It’s a fairly spectacular Lego year when this is only number three. The build of the console itself was amazing and created a slightly smaller but insanely detailed NES, complete with connections and printed details. Then there’s the TV itself with the mechanism to scroll a stage on the screen, with the pixel Mario tile jumping along automatically, which is an engineering feat in itself. And then there’s the connection with the Lego Mario figure to add sounds along with it. My only regret is that I haven’t been able to demonstrate this set for everyone I know since, you know, noone has visited me for a year.

2) Ghostbusters ECTO-1 ... Läs hela texten

Nalle Puh blir Lego

puh_lego

Lego Ideas fortsätter att gå från storhet till storhet. Jag har knappt hunnit hitta en plats i hyllan för polisstationen och den kinesiska parken och smedjan så släpper Lego ett sprillans nytt set, den här gången baserat på Nalle Puh. Jag har väl en ganska stark nostalgi för många Disney-serier, men Puh gillade jag lite extra när det begav sig. Det är ju verkligen klassiska barnböcker som bara blev bättre av de tecknade serierna.
Så det här setet innehåller en hel massa nostalgiska bomber redan bland figurerna, men sen verkar det också vara ett riktigt trevligt bygge med massor av detaljer och referenser till serierna.

Däremot funderar jag på visheten i att släppa det här. Lego har ju satsat stort på Kina på sistone eftersom det är en väldigt lovande marknad, men samtidigt är Nalle Puh förbjuden i landet (av väldigt, väldigt barnsliga skäl). Det känns lite som ett risktagande att släppa det här, när de lika gärna hade kunnat låta bli och låtsas som ingenting – vad som faktiskt släpps i Ideas är ju helt upp till Lego.

Men nu ska vi inte fundera över möjliga geopolitiska konsekvenser av det här setet, utan bara glädjas åt att vi snart kommer att ha Lego-figurer av ett gäng ikoniska karaktärer som kommer att kunna passa in precis överallt. 18 mars släpps det och kommer att kosta 1299 kronor (eftersom Lego fortfarande verkar tro att SEK-kursen är cirka 30% sämre än vad den faktiskt är).