Super Metroid
Format SNES
Utvecklare Nintendo
År 1994

Jag kan lika gärna säga det igen: Metroid är föråldrat och nästan ospelbart idag, och även om det var ofattbart häftigt en gång i tiden finns det förmodligen ingenting som skulle kunna få mig att genomlida det igen. Metroid 2 var helt okej men led av att släppas på en maskin där de mörka, atmosfäriska omgivningarna förvandlades till grön gröt.

Nej, min intensiva kärleksaffär med Samus Aran började 1994 med Super Metroid, spelet som tillsammans med Starwing allra mest fick mig att sörja att jag inte ägde ett Super Nintendo. Men jag spelade det så mycket jag bara kunde, hos kompisar som hade det, och fascinerades av stämningen, hemligheterna och den nästan fläckfria spelkontrollen (som bara trimmades ytterligare lite till perfektion med Fusion och Zero Mission). Jag bläddrade i den gigantiska spelguiden som följde med, såg till att få utmana alla bossarna och jag tror faktiskt att jag lånade och klarade spelet vid något tillfälle. Jag var besatt, minst sagt. Några år senare köpte jag äntligen en begagnad maskin och letade snart rätt på spelet.

Super Metroid är så nära det perfekta spelet det går att komma på alla punkter. Vilket av det och Castlevania: Symphony of the Night som är allra bäst är nog mest en smaksak, men det var onekligen Super Metroid som var först. Det har så många bottnar och så många sätt att ta sig an det. Från de första stapplade stegen, till att hitta nya hemliga tekniker och börja ta groteska genvägar förbi hälften av spelet, för att slutligen utnyttja minsta pixel tillfullo och ta sig runt på rekordtider – utan att spelet någonsin kraschar eller buggar ur. Hur mycket man än hade sönder Super Metroid kändes det som att Nintendo låg steget före och välkomnade det.

Oavsett vad Nintendo tar sig för med serien framöver kan jag vara säker på en sak: Super Metroid kanske aldrig kommer att överträffas men det kommer alltid att finnas kvar bland mina absoluta favoritspel.