Power Instinct: Matrimelee
Format Neo-Geo/PS2
Utvecklare Noise Factory
År 2003

Vad som fick Noise Factory, som egentligen sysslar med spelmusik, att utveckla en uppföljare till ett gammalt arkadspel av Atlus till SNK:s hårdvara långt efter bäst-före-datum, det lär vi aldrig få veta. Shin Gouketsuji Ichizoku Toukon: Matrimelee eller bara Power Instinct: Matrimelee var lika orimligt som det var bisarrt. Det släpptes i samma veva som jag först köpte min Neo-Geo och det var det enda spelet jag någonsin köpte sprillans nytt till formatet.

Power Instinct har en lång och fullständigt galen historia. Låt oss bara konstatera att ett gäng knäppa figurer som allihop är släkt, inklusive en indian, en munk, en ninja, en svensk livvakt och två galna farmödrar, slåss för att göra upp om vem som ska få gifta sig med prinsessan (också släkt?) och styra hela Gouketsuji-klanen. Men humorn är bara en del av spelet. Det är också faktiskt en riktigt stabil fighter med tung känsla som påminner om Garou: Mark of the Wolves. Det är också ett av försvinnande få kassettbaserade spel som har ett fullständigt soundtrack med sång. Ljudgurusarna på Noise Factory satte ihop ett minst sagt eklektiskt ljudspår som passade in på de flippade bakgrunderna. Mina favoriter är eurotechno/munkhymndängan och den käcka poplåten som handlar om hur kul det är att handla datordelar i Akihabara.

Matrimelee hade tyvärr en egenhet som gjorde att det krånglade på min konsol, så jag sålde det. Senare fick jag dock tag på Playstation 2-utgåvan, som offrade Rage of the Dragons-gästspelen för en himla massa bonusmaterial och några återvändande Power Instinct-figurer. Det förblir en av mina favoriter bland doldisfightingspelen. Chansen att det någonsin kommer att släppas igen är nog minimal. Förutom den komplicerade ägarhärvan bakom spelet såg utgivarna till att stoppa in en japansk komiker som gästfigur. Så Matrimelee lär förbli lika obskyrt som det är vanvettigt kul.