Alex in da house

Så har Capcom uppfyllt sitt löfte, nätt och jämnt, om att släppa en ny karaktär i mars. Nu finns Alex att spela, och eftersom de inte riktigt har vågat aktivera den riktiga pengaaffären (det har ibland varit strul med konton) är han gratis för alla tills vidare. Inte för att det spelar någon roll, jag har (brutit mot alla mina principer och) köpt säsongspaketet ändå. Men att han är tillgänglig för alla innebär att det är större chans att få möta honom.

Sen bryr jag mig inte mycket om Alex som sådan. Jag är inget jättefan av grapplers och Alex var strax under mitten i listan över Third Strike-figurer jag spelade i någon utsträckning. Här är han snäppet fulare och har inte mycket med storyn att göra. Det är dock trevligt att få fler figurer, men förutom Guile (för storysammanhang) och Urien (för kalsongterror) har jag låga förväntningar i år.

Lite annat finns dock i affären. Det går att köpa de kostymer som förekommer i Story Mode, plus några vi inte hade sett förut. jag plockade genast på mig Cammys uniform, men annars var det inte mycket som riktigt lockade. Laura (som möjligen är kandidat till nästa figur att lära sig) har en om möjligt ännu hemskare outfit, och Chun-Lis fick man gratis. Jag köpte Rashids mest för sakens skull, och konstaterade att man måste klara Survival ett varv till för att få färger till den också. Storypurist som jag är vet jag inte om jag uppskattar att hans nya kläder saknar den där vindmojen på ryggen – hur kan han då slåss? Oh well.

Det blev ett gäng onlinestrider också. Numera kan man få två returmatcher även när man spelar rankat, vilket passar mig utmärkt. Jag har dålig koll på många motståndare än, och när man har två centimeter energi kvar i sista ronden är det lite sent att börja ha ett grepp om motattacker. På så sätt lyckades jag vända flera 0-1 till 2-1, vilket känns ypperligt. Jag har också kikat lite på det nya träningsläget, som lär ut en del grunder för varje figur, och bland annat lärde mig vikten av att använda EX Spinning Mixer, som har en extremt välbehövlig osårbarhet.

Så jag lär mig, sakta men säkert. Det kanske är en attitydfråga, om hur man tar sig an spelet, men Street Fighter V känns lite som Virtua Fighter 5 på det sättet. Jag har inte tidigare känt mig motiverad att verkligen utforska en figur så här. Men den låga mängden figurer har en fördel precis som i Virtua Fighter – färre distraktioner. Till exempel har jag lärt mig att själv möta Rashid – ett frenetiskt Eagle Spikande kan straffas med en L. Spinning Mixer. Efter några strider mot en ettrig Karin lärde jag mig utnyttja det här spelets motsvarighet till Alpha Counters. Och jag har lärt mig (hyfsat åtminstone) att inte låta någon komma nära och pressa på med vertikala hoppsparkar, eftersom Rashid har lite svårt att attackera just i det utrymmet (Spinning Mixer går antingen framför eller bakom dessa hopp).

Och det är väl det som är hela poängen. Att lära sig och bli bättre. Där hjälper ingen story, och knappt ens några tutorials. Det gnälls väldigt mycket på att spelet saknar ensamspelarlägen. Men spelar man ensam mot datorn missar man hela poängen. Där lär man sig ingenting.

sf5_alex

1 tanke kring ”Alex in da house

  1. Erik Malm

    Färger, dräkter, titlar: 5/10

    Färgerna är tillräckligt många och varierade, men att tvingas traggla sig igenom ett primitivt och oförlåtande (jfr med Abyss Mode i BlazBlue eller Golden Arena i Pserona 4 Ultimax!) Survival Mode för att få tillgång till mer än hälften av dem är. Inte. Acceptabelt. Alls. Vad tänkte de på?

    De flesta dräkterna (tillgängliga och läckta) är slätstrukna, med några få ljusglimtar (Cammys militärjacka) och bottennapp (korthårige douche-Ken, Birdies Rufus-liknande Story-utstyrsel). Efter SFIV och framför allt SFxT hade jag egentligen inte väntat mig bättre. Extrapoäng för Dans beskrivning av sviderna!

    För övrigt har jag hört att någon moddat Lauras Story-kostym så att det stod ”Anita” i stället för ”Bonita” på hennes extremt korta topp. Ga, ha, ha! ^_^

    Titlarna får klart godkänt, trots bristen på ikoner att ”matcha” dem med. Jag valde Character Love MAX, mest på grund av bakgrunden.

    Tutorial/Trials: 5/10

    Grundkursläget täcker, eh, grunderna, men inte mer än så (jämför Skullgirls och Xrds Tutorials!).

    Karaktärsgenomgångarna inskränker sig däremot till en mycket kort beskrivning av ett par av karaktärens specialattacker plus V-Skill och V-Trigger – med andra ord vad som enligt dagens standard borde ingå i *movelisten*. Inte ett ord om karaktärens grundläggande spelstil eller normal/command attacks.

    Trialsen är de lättaste någonsin, vilket i sig inte behöver vara negativt. Fler användbara hit confirms hade inte suttit fel – som jag minns det var detta ett av de starkaste korten hos SFIV och Vampire-spelens challenges.

    Sammantaget är inskolningslägena förvånande magra, särskilt med tanke på Capcoms påstådda omsorg om nybörjare. När Virtua Fighter och allt ArcSys släpper utklassar Street Fighter på det här området känns världen närmast upp-och-nedvänd.

    Alex: 5/10 (sensing a trend here?)

    Jag saknar close range-versionen av hans standing Forward (knäet).

    Hans V-Skill (som skulle ”betona hans grappler-natur”… yeah, right, sluta inge mig falska förhoppningar!) och V-Trigger hör till bottenskrapet, och jag hade gärna sluppit hans tre charge moves: stampet (ful!), armbågen (trist!) och den där charge d, u+P-skallningen (Slam Masters-Titans Elephant Bomb).

    Slutligen har han hela seriens sämst animerade normalkast: konceptet ”greppa, SLÄPP motståndaren och ge honom/henne sedan ett slag” är en av mina pet peeves. En svepande ”suihei chop” (framåtkastet) i ett sådant läge är katastrof. En ”enzuigiri” (nackspark, bakåtkastet) är bortom katastrofen, och känns dessutom ungefär lika mycket Alex som ett judokast skulle göra. :=[

Lämna ett svar