De senaste åren har jag jagat rätt på alla Discworld-böckerna, mestadels i oordning. Vissa hade jag sedan länge (på svenska), någon hade jag köpt vid något annat tillfälle, men när jag väl fastnade på allvar kunde jag inte låta bli att plöja igenom dem så snabbt som möjligt. Och på sistone har jag sträckläst serien, i ordning den här gången. Och det blir en rätt intressant kontrast. Låt mig berätta om första halvan av serien (med undantag för ”barnböckerna” och de illustrerade korthistorierna).
Discworld börjar med The Colour of Magic och The Light Fantastic, som satte standarden och (tyvärr) många förutfattade meningar om serien. Vi får följa den hysteriskt misslyckade trolllkarlen Rincewind på en farsartad resa genom en magisk värld, där allt består av fantasyklyschor. Visst, Pratchetts finurliga formuleringar bjuder på en del skratt, men både Rincewind och Twoflower är trista karaktärer. En del roligare sidofigurer som Cohen Barbaren lyfter stämningen, men i huvudsak är det rätt fjantigt. Och eftersom Rincewind är överlägset mest känd är den allmänna uppfattningen att Discworld bara består av parodi, vilket inte kunde vara längre från sanningen.
Equal Rites introducerar en ny berättelse, häxorna. Fast i Equal Rites är bara Granny Weatherwax med. Hon tvingas uppfostra en ung flicka som har trollkarlspotential och det hela kopplas sedermera till det magiska Unseen University i Ankh-Morpork, som börjar ta form en aning efter att bara ha varit en förbrukningsbar kuliss i de tidigare böckerna. Men förutom lite karaktärsutveckling händer egentligen väldigt lite.
Mort är den första riktigt intressanta boken i serien. Redan från början var Döden en bikaraktär som dök upp för lite roliga skämt, men här introduceras han och hans värld. Mort är en misslyckad yngling som blir anställd som lärling åt Döden, och håller snart på att utplåna både tid och rum. Mort blir grunden för ytterligare en sidoserie (som kretsar kring hans dotter) men Döden skulle fortsätta att vara en viktig personlighet.
I Sourcery återvänder vi tyvärr till Rincewind, som blir inblandad i en maktkamp på universitetet där en ”sourcerer” håller på att skriva om verkligheten som han vill. Rincewind kör fortfarande enligt principen ”gnäll om allt du inte kan springa ifrån” och är smått olidlig. En fullbokad ande i lampan utgör en av höjdpunkterna, men annars är Sourcery i stort sett menlös. Förutom att sourcerern höll på att förändra Ankh-Morpork i grunden och att otaliga trollkarlar dör bort så återställs status quo mer eller mindre på slutet.
Wyrd Sisters återvänder till Granny Weatherwax och nu kommer hela grunden på plats. I det minimala bergsriket Lancre dör kungen under mystiska omständigheter, och bara de tre häxorna kan hjälpa den rättmätiga arvingen till sin plats. Här leker Pratchett väldigt mycket med sagoklyschor men vänder dem på finurliga sätt. Nanny Ogg och Magrat Garlick är två av hans mest geniala karaktärer. Trions samspel är grunden för många av de kommande böckerna och alltid en höjdare.
Och nu till något helt annat. Den helt fristående Pyramids handlar om den unge faraosonen Pteppic, som utbildar sig till lönnmördare i Ankh-Morpork men raskt kallas hem för att efterträda sin pappa i det minst sagt konservativa pyramidriket Djelibejbi. På många sätt är det en mer seriös, mörkare historia som ibland känns lite långdragen. Djelibejbi blir egentligen aldrig särskilt relevant, men vi får den första inblicken i det fascinerande lönnmördargillet och även en introduktion av det grekiskinspirerade riket Ephebe.
Fast det är i Guards! Guards! som min absoluta favorithistoria börjar. Stadsvakter brukar i regel vara irrelevanta bakgrundsfigurer om ens det, men här påbörjas en realistisk, tämligen cynisk och oerhört underhållande berättelse om Sam Vimes och hans färgstarka gäng. Med tre inte så tappra vakter i en stad på en halv miljon själar (många av dem mänskliga) har de insett att det enda vettiga är att hålla sig undan och undvika allt som ser ut som trubbel. Men så anländer Carrot Ironfounderson, en yngling på två meter uppfostrad bland dvärgar, med ett till synes oundvikligt öde att bli kung, blandat med en fullständig brist på cynism. Och samtidigt, praktiskt nog, dyker en drake upp för att terrorisera staden. Ankh-Morpork börjar kännas verkligt, och många av de numera klassiska platserna presenteras. Ska man börja någon annanstans än från första boken och därmed slippa genomlida Rincewind så är Guards! Guards! ett utmärkt ställe.
Moving Pictures är ännu en relativt fristående historia som bygger vidare på sidokaraktären Cut-My-Own-Throat Dibbler, en ostoppbar handelsman och lurendrejare som dras med i svängen när filmindustrin kommer till Ankh-Morpork. Det här är den första av många berättelser där moderna företeelser stoppas in i den traditionellt ganska magiska fantasyvärlden, och oftast visar sig ha demoniskt ursprung. Det drivs hejvilt med klassiska filmer och huvudpersonerna är rätt lyckade pasticher av den gamla tidens stjärnor.
Häng kvar, så fortsätter vi med serien från och med den utmärkta Reaper Man…