I Wintersmith får vi fortsätta med Tiffany Achings äventyr. Efter att officiellt ha erkänts som en häxa av sin omgivning (en ganska distinkt skillnad mot presumptiva Potter-liknelser) beger hon sig iväg för att lära sig av en ny häxa, Miss Treason. Den sistnämnda är en fullfjädrad klassisk sådan, komplett med läskiga korpar och dödskallar, men det ska visa sig att hon har en del praktiskt att lära ut. Men Tiffany råkar beblanda sig med titelns Wintersmith, som är självaste vintern personifierad. Han blir förälskad och använder sina krafter för att vinna hennes gunst – och i samma veva drabba hela landet med tidernas vinter. Wintersmith, boken, är välskriven och bygger upp Tiffanys karaktär ytterligare, och för oss som saknat de klassiska häxorna har de en ordentlig biroll här.

Making Money är den andra boken om Moist von Lipwig som också råkade vara den jag läste först. Den lider en aning av upprepning, delvis möjligen medvetet. Men Moist och Adora Belle är fantastiska personligheter och driver berättelsen vidare på varsin sida. Det är lite irriterande hur boken fortsätter den stadiga förvandlingen av Ankh-Morpork till en steampunk-stad. Stämningen har sedan länge lämnat medeltiden och är nu inne och knaprar på nittonhundratalet, allt under mindre än en mans (Rincewinds) livstid – enligt en tidslinje har det gått 28 år totalt. Inte nog med att ytterligare en statlig institution moderniseras (och att konceptet papperspengar uppfinns), det dyker också upp en praktisk lösning för att driva massvis av stadens mekaniska konstruktioner. Det ska dock anmärkas att Pratchett kringgick den aningen uttjatade arketypen med en dödlig fiende i kulisserna rätt elegant här. Efter den mäktige och farlige Reacher Gilt är Cosmo Lavish och hans underhuggare snarare en parodi på sig själva.

Som för att förtydliga det har vi Unseen Academicals, en mycket ojämn bok. Det är återigen dags för ett modernt fenomen att genomsyra Skivvärlden, den här gången fotboll. Det visar sig att fotboll har funnits i evigheter i en brutal gatuform. Som av en händelse behöver Unseen University ställa upp för att uppfylla ett värdefullt testamente, så ett lag sätts ihop. Fast det är egentligen bara en del av det hela. Huvudpersonerna är den rejäla kokerskan Glenda, hennes ursnygga men urblåsta kollega Juliet, den briljante icke-fotbollsspelaren Trevor och så den mystiske Mr Nutts. Ibland känns det som att Pratchett ville skriva en arbetarklassroman från ett underifrånperspektiv, efter att oftast ha skrivit om mäktigare personer. Lite en tillbakagång till de tidiga stadsvaktböckerna. Men det känns också som att han inte ville skriva den i Skivvärlden. Nu känns det lite krystat. Det är också trist att det är fullsmockat med referenser till tidigare historier (så långt tillbaka som Sourcery och Moving Pictures), men att han missar viktiga etablerade detaljer. En strålande sidohistoria med två spektakulära modedesigners, den oväntade vändningen kring Mr Nutts och, som vanligt, utmärkta karaktärsporträtt, räddar boken.

Den fjärde boken om Tiffany Aching, I Shall Wear Midnight, är också den starkaste hittills. Här är Tiffany nästan vuxen och en fullvärdig häxa, men blandas in i en komplex intrig där alla helt plötsligt verkar hata henne. Det visar sig att en uråldrig fiende river upp traditionella fördomar och den här gången har Tiffany bara sig själv att lita på. Samtidigt som den är ganska episk med en lite oväntad utflykt har I Shall Wear Midnight också en väldigt stark handling och ett berättande som gör den jämförbar med de bästa häxböckerna. Det är också fascinerande att se hur Tiffany hanterar saker på andra sätt än Granny. En oväntad gäst från låååångt tillbaka i serien tillför lite krydda. Jag stör mig bara på att Wee Mad Arthur i praktiken knycker Buggy Swires roll och samtidigt knyter ihop karaktären med de lite överanvända Nac Mac Feegles i onödan.

Jag har skrivit om Snuff när den släpptes för tre år sedan och vid en omläsning så förändras inte mitt omdöme så värst mycket. Inledningen känns väldigt ansträngd, nästan i stil med den knepiga dialogen i The Science of Discworld-böckerna där inte Terry själv skrev. Men ganska snart sätter historien fart och presenterar en ny, fascinerande del av Skivvärlden med klara drag av den amerikanska södern. Jag störde mig lite på att Vimes har hunnit bli för oövervinnerlig, men samtidigt får han en del helt nya problem att handskas med i rollen som ofrivillig godsägare och i hanteringen av goblins. I efterhand känns det också lite som en uppvärmning inför Raising Steam där både Sir Harry King och de nya små varelserna kommer att bli minst sagt relevanta …

Ett tag verkade Raising Steam bli den allra sista Discworld-boken och på många sätt hade det varit en lämplig sådan. Även om det rent formellt är en bok om Moist von Lipwig så har han ett starkare karaktärsgalleri än någonsin att spela mot. Den unge (och förste) ingenjören Dick Simnel lyckas tämja ångkraften och skapa det första lokomotivet, och tack vare en stark finansiär i form av Harry ”Kungen av Guldfloden” King är järnvägen snart ett faktum och därmed har Skivvärlden bokstavligen blivit steampunk. Det är också, förstås, ännu en berättelse där Vetinari får större utrymme och dessutom, framåt andra halvan, närmast en omaka-par-actionkomedi med Moist och Vimes. Möjligen kan man anmärka på att de gamla tuffingarna numera är så jovialiskt storslagna att de nästan blir fåniga, som när Robert de Niro gör humor. Men mitt i allt godmod lyckas Pratchett ändå berätta en komplex historia med ytterst moderna paralleller, om fanatiskt bakåtsträvande dvärgfraktioner som tar till alla medel för att försöka vrida klockan tillbaka. Det är också en fröjd att återse ansikten (om än dolda av skägg) från The Fifth Elephant och Thud!

Och med det har vi nått slutet. Den allra sista boken, Tiffany-äventyret The Shepherd’s Crown, släpps i slutet av månaden. Sen blir det troligen ingen mer Skivvärld. Ingenting är förstås omöjligt och Terry råkar ha en mycket kompetent litterär dotter, Rhianna Pratchett. Att vi förlorade Robert Jordan innebar inte heller slutet för The Wheel of Time. Men det är snarare en fråga om vilja, och integritet, och ekonomiska intressen, och där tror jag att konstnärskapet för en gångs skull kan övervinna krass kommersialism. Ingen behöver ta upp hans penna.

Däremot utmanar jag vem som helst att försöka filmatisera hela härligheten.