Den andra ”bildboken” i serien är The Last Hero, som återigen följer Rincewind på äventyr. Fast det här är snarare en epilog till Interesting Times. Cohen Barbaren har fått för sig att återföra den stulna elden till gudarna genom att spränga hela Cori Celeste i småbitar, för att bli legendarisk. Problemet är att det skulle få hela Skivvärlden att gå under, så en märklig trupp sätts ihop för att genskjuta honom. Berättelsen bygger lite väl mycket på fan service i form av en blandad skara hjältar från resten av serien, och det är en ganska kort historia. Men den bjuder på tonvis av strålande Paul Kidby-artwork, så den är läsvärd av den anledningen om inte annat.
Jag hoppade över den fram till nu, lite lurad av det där ”for young adults”. Faktum är att The Amazing Maurice and his Educated Rodents snarare är mörkare än många ordinarie berättelser. En ung pipblåsare försöker blåsa en stad på råttfångarpengar med hjälp av en intelligent katt och likaledes intelligenta möss. Talande djur har förekommit förut och det finns en hyfsat rimlig förklaring även nu, men det här är knappast Disney utan snarare Don Bluth på väldigt elakt humör. Trots alla ”Råttfångaren från Hameln”-pasticher och blandade sagoreferenser är det här snarare en råttversion av The Heart of Darkness. Jag gillar också hur råttorna kombinerar sin nyfunna intelligens med faktiska råttbeteenden.
Den starka sviten fortsätter med Night Watch, som fortsätter lite på tidstemat från den föregående berättelsen. Efter en magisk olycka (som är kopplad till tidshändelserna i Thief of Time, så det är inte helt slumpmässigt att tiden stökar till sig just då) när Vimes jagar en mördare hamnar båda två trettio år tillbaka i tiden. Förutom att fånga skurken och se till att en revolution blir av som han minns den måste han också bli en förebild åt sig själv. När Ankh-Morpork i övrigt har utvecklats så mycket är det lite uppfriskande att få se en retroversion. Det är förstås packat med kända ansikten i yngre versioner, men det känns sällan så där konstruerat som i Star Wars-sagan. Och det är en färgstark skara nya ansikten som dyker upp, varav många av förklarliga skäl aldrig dök upp igen. Night Watch är en ganska mörk historia, men väldigt välskriven.
The Wee Free Men var också en bok jag läste först nu, delvis eftersom jag var lite tveksam till en hel bok med Nac Mac Feegle-språk. Nu var det här ju istället den första boken i Tiffany Aching-serien, och det är minst sagt något jag har missat. Det finns lite drag av Harry Potter med hela ”ung huvudperson som visar sig ha magiska krafter”, men boken har tonvis med hjärta och är välskriven på gammalt bekant Pratchett-manér. De små pictsies (och hur i hela friden översätter man denna geniala konstruktion?) är faktiskt bättre än väntat. Däremot är slutet lite väl flummigt och återanvänder mycket av Lords and Ladies-temat. Jag är inte särskilt förtjust i när Pratchett besöker alternativa världar som i Hogfather, The Last Continent och Eric. Det blir mest oöverskådligt.
Däremot var Monstrous Regiment en fantastisk bok. Det var den första jag köpte i modern tid, på engelska, och återupptäckte Pratchetts briljans. Jag hade läst några förut och hade ett gäng på svenska, men hade massor av hål i samlingen. Eller, mer hål än samling. Därför missade jag tidslinjen och sammanhanget. Det är krig i Borogravia (något som nämndes i Night Watch) och det lilla stolta landet, med drag av Tjeckien eller godtycklig öststat, håller på att utarmas. Den unga Polly bestämmer sig för att ta värvning som pojke och försöka hitta sin bror. Det har inledningsvis drag av Mulan, förstås, men väldigt snart vänds hela konceptet upp och ner. Vi introduceras till Vimes och hans folk från ett annat perspektiv, såväl som clacks-teknologin och tidningskonstens inverkan på mer rustika delar av Skivvärlden. Pratchett backar inte från krigets fasor och det är överhuvudtaget en mer nedstämd, hopplös berättelse, även om humorn glimmar igenom ibland. Resultatet blir en av de bästa böckerna i serien.
A Hat Full of Sky fortsätter berättelsen om Tiffany Aching och här blir Harry Potter-parallellerna ännu tydligare. Tiffany reser iväg för att lära sig magi, under en täckmantel för att hennes ovetande föräldrar inte ska blanda sig i. Det finns också en stor och hittills obeskriven häxtävling där även Lancre-häxorna förstås är inblandade, och magiska butiker för häxor. Tiffanys personliga resa kretsar kring ett mystiskt odjur som försöker hitta ett sätt att kontrollera henne. Men det hanteras på ett helt annat sätt och, kan man säga, mer moget än Potters svartvita värld. Dessutom – ska man vara rättvis så beskrev Pratchett konceptet med häxlärlingar redan i Equal Rites (1987) och idén med en magisk skola redan i The Colour of Magic (1983), så vem har egentligen stulit från vem?
Så här sent i serien introducerades fortfarande nya, fräscha huvudpersoner. Going Postal presenterar tjuven och lurendrejaren Moist von Lipwig, som blir skenavrättad och får en ny uppgift av stadens tyrann Vetinari – att återupprätta postverket. Det ska visa sig att det kanske inte är det bästa erbjudandet i världen med tanke på att alla tidigare postmästare har dött under mystiska omständigheter. Moist är en fantastisk huvudperson och skulle sedermera få ytterligare två böcker, och han följs av ett nytt persongalleri där jag är superförtjust i Adora Belle Dearheart, en hårdhudad donna som inspirerade en av mina egna figurer. Precis som The Truth visar Going Postal upp ett nytt perspektiv på Ankh-Morpork, där Moist av förklarliga skäl inte gärna vill beblanda sig med stadsvakten men gladeligen utnyttjar massmedia för att bygga sin show. Boken tar också retroaktivt upp historien bakom clacks-tekniken, som dök upp i The Fifth Elephant utan större förklaring. Det utmynnar i en ganska svidande kritik av modern företagskultur och samvetslösa riskkapitalister. Förresten … det där med att Discworld bara skulle vara en fantasyparodi?
Nämnas bör också att Going Postal blev en ganska medelmåttig film, där Ankh-Morpork inte alls görs rättvisa av en brittisk TV-budget. Men Charles Dance (Tywin Lannister) i rollen som Vetinari är förstås värd att se.
Och till sist Thud!, som följer upp en rad trådar från tidigare stadsvaktböcker. Det eviga pyrande hatet mellan dvärgar och troll hotar att förtära staden när det är dags för jubileum efter Koom Valley, det ödesdigra slaget som befäste rasernas oförmåga att tolerera varandra. En lågt uppsatt dvärg mördas samtidigt som en målning blir stulen, något som ska visa sig leda till en skattjakt efter en historisk sanning som få vill veta av. Jepp, det finns några uppenbara paralleller till Da Vinci-koden där, men det är snyggt och kompakt skrivet, med en bok som känns längre än sina 439 sidor. Bland all historia och mysticism och rasism hinner vi få karaktärsutveckling i massor, där förstås Vimes får den mesta uppmärksamheten men även sidofigurer broderas ut. Det är lite av en vattendelare och Ankh-Morpork tar stora kliv mot en modern värld både socialt och teknologiskt (hade vi fått fler böcker hade de troligen inkluderat ett tunnelbanesystem), men det är en strålande bok och ännu en av Pratchetts bästa.