Jag minns en tid då spel var små samlarutgåvor i sig. De behövde ofta vara det eftersom piratkopieringen redan då var enorm. Jag minns när jag köpte Lemmings 2 och fick med en liten berättelsebok. Frontier: Elite 2 tog steget längre och hade både en guidebok till spelets universum med planeter och rymdskepp, men också en hel liten novellsamling. Och alla som köpte Super Metroid fick spelet i en jättekartong där en spelguide följde med.
Sakta men säkert har de här grejerna fasats bort och runt sekelskiftet (det känns så Antikrundan att kunna skriva så) var spel reducerade till en skiva i ett fodral. Sen började det sakta växa igen, men nu i ett annat format. Nu är det väl knappt så att man får spelet i fodralet utan en startinstallation som sen måste kompletteras upp med ett gäng patchar, men det är sällan man får något mer än i bästa fall en manual. Allt extragrejs finns istället i Limited Editions, Collector’s Edition och numera ofta i förbokningsbonusar. Och dessa blir bara större och större. Ta lyxutgåvorna av Gears of War 3 eller Halo 3 till exempel. Enorma lådor fyllda med grejer… som i slutändan är rappel. Skräp. Prylar man ställer längst upp, längst bak i bokhyllan där de får samla damm. Allt för att bevisa för sig själv vilken hängiven gamer man är, som om det inte räckte med det faktum att man lägger hundratals timmar i månaden på spel.
Låt mig presentera 10 menlösa dammsamlare som jag lyckligtvis inte äger allihop:
* Med Lord of the Rings Online: Mines of Moria fick man både Den Enda Ringen (där ”Enda” är ett tal mellan 1 och 100000 som betecknar spelets upplaga), en karta över Moria och ett spänne till den alvmantel de räknar med att alla spelare redan har, eller möjligen har bitit loss och spottat på marken medan man förs bort av uruk-hai.
* Halo 3-katthjälmen. Det lät ju magnifikt att ha en Master Chief-hjälm i hyllan men när det visade sig att den bara rymde några DVD-skivor eller möjligen en katt var det inte lika ballt. Det blev inte bättre av att den var så massproducerad att det förmodligen fortfarande går att hitta den – under utgångspriset.
* De japanska utgåvorna av Dynasty Warriors-spelen innehöll fantastiska artbooks som jag äger två av och de är jätteläckra. Men till Dynasty Warriors 5 kom också en jättefigur av Lu Bu som jag hade framme i ett år innan jag stoppade in honom i kartongfängelset igen.
* Street Fighter IV skickade med en visserligen välgjord men ändå tämligen menlös anime och dessutom två horribelt fula plastgubbar av Ryu och C.Viper.
* Street Fighter x Tekken har ett gäng Gems för nerladdning (att kunna stänga av dem helt, det vore en önskvärd bonus) och ett arkadkabinett i papp att stoppa mynt i. Klart värt några hundra extra.
* Monster Hunter 3 bjöd på en efterlängtad Classic Controller Pro vilket var trevligt, men vad sjutton ska man med en byst av ett sjömonster och en Wii Speak-modul till? Spelet har jag sålt, kontrollern använder jag gladeligen men kartongkistan och resten av skräpet… samlar damm.
* Soul Calibur V har jag diskuterat tidigare. Ett toksnyggt fodral innehållande en tafflig artbook, ett inkomplett soundtrack och några videosnuttar som lika gärna hade kunnat ligga på Youtube redan från början.
* The Elder Scrolls: Skyrim försökte överträffa föregångarna (som hade mer lågmälda utgåvor med loreböcker och nån liten metallpryl) genom att dumpa in en 30-centimeters plastdrake i samma stil som sånt man hittar på kortvariga inredningsaffärer. Den ”mycket begränsade utgåvan” finns fortfarande att köpa.
* Lord of the Rings: War in the North försökte istället sig på en jätteplastfigur av ett snötroll. Jag menar, det där ikoniska monstret från Tolkiens… nej, just det. Prova med en balrog eller nåt.
* Även om det är fungerande prylar så är det svårt att bestämma vilken i sammanhanget som är mest onödig: den radiostyrda bilen i Call of Duty: Black Ops eller IR-glasögonen i Modern Warfare 2.
* Och vilken som helst i raden av överdimensionerade plastfigurer från Gears of War, Assassin’s Creed, The Witcher, Max Payne, Splinter Cell, Batman, The Old Republic, Aliens: Colonial Marines, Guild Wars 2, Uncharted eller vad för spel som nu blir så mycket bättre med en 25-30-centimeterspjäs som gör spelet tre gånger dyrare men ändå inte kommer i närheten av en riktigt välgjord separat plastfigur.
Och som kontrast, 5 samlarprylar som faktiskt är rätt coola:
* Som förbokningsbonus till Mirror’s Edge i USA släpptes en gulsvart axelväska i samma design som den man ser i spelet. Väldigt praktisk då den nätt och jämnt rymmer en konsol att bära med sig.
* Den japanska samlarutgåvan av Suikoden V har dels ett soundtrack, dels ett litet tavelarrangemang med artwork och dels en exklusiv artbook med designskisser på varenda en av de över hundra figurerna.
* World of Warcraft har ju fyra samlarutgåvor vid det här laget och de får väl generellt sägas vara av hög kvalitet, även om den första med tre valfria husdjur och en ingående bakom scenerna-video var tveklöst mäktigast. Numera tenderar det lite att vara murloc eller dragonling utklädd till spelets slutboss.
* Mitt oöppnade Bioshock 2 är väl definitionen av dammsamlare, men nån dag ska det bli intressant att kika på allt det tryckta materialet för art deco-designen är ju magnifik. Och idén att skicka med Bioshock 1-soundtracket på LP är ju strålande… om jag bara hade en LP-spelare. Ännu lite mer respekt hade det varit om det hade varit på stenkaka.
* Half-Life släpptes tillsammans med Opposing Force i en dubbelbox, som förutom båda spelen innehöll en t-shirt. Det blev min första spel-t-shirt överhuvudtaget och den hänger fortfarande med… även om den börjar vara riktigt sliten vid det här laget.
Och med det sagt beställde jag just samlarutgåvan av Dark Souls. Fast där handlar det väl mer om att den faktiskt är billigare än det ordinarie spelet och att jag var less på att spela på ett gammalt recensionsexemplar av ett spel jag har lagt så mycket tid på.