Ett av mina långvariga Lego-byggen är äntligen klart. För ett par år sedan byggde jag en massa av mina rollspelskaraktärer i Lego och placerade dem utanför ett värdshus, aningen ombyggt utifrån ett befintligt set. Redan då fanns vaga planer på att bygga fler av de platser vi hade hittat på och jag började spinna vidare på en gammal idé om att mitt alvpar Aradin och Emana skulle etablera en ny bosättning i Grönmården (som skogen hette under den era i Midgård som Sagan om Ringen Rollspelet utspelar sig i). Förutom att det skulle vara två Lothlorien-liknande plattformar i två gigantiska träd, intill en klippkant där ett vattenfall störtar ner, så hade jag bara en vag skiss av upplägget. När jag köpte operahuset i Sydney så började planerna ta mer konkret form: jag fick tonvis med bruna bitar och lärde mig lite praktiska tekniker som jag använde till floden. Det skulle också visa sig att de vita ”seglen” skulle fungera bra även som alvhustak.

Själva bygget tog närmare två månader. Alltihop står på en 48×48-platta. De båda träden har en inre struktur i Technic-Lego som är rejält fastmonterade i bottnen och förseglade under marken. Längre upp svajar de en aning, men de sitter tillräckligt för att kunna lyfta hela bygget i stammarna. Runt varje central Technic-pelare sitter ramar på vilka jag har monterat sidorna av träden, varpå allt är täckt med lämplig trädyta. De balkar som håller uppe plattformarna syns visserligen undertill på hederligt kulissbyggesätt, men från alla normala betraktningsvinklar fungerar det utmärkt. Tanken är att träden fortsätter ovanför bygget, men av hänsyn till antalet bitar och att jag ska rymma det någonstans fick jag sätta en gräns.

Aradin och Emana har den första plattformen som är sparsamt utsmyckad, med deras vapen på hedersplatsen. Grejen med de här karaktärerna är att de är någon sorts Japan-inspirerade hippies (med Aradin mer Japan och Emana mer hippie), vilket också passar ihop med den allmänna alvestetiken. Allt eftersom deras familj växte har boplatsen utvecklats med nya plattformar. Sisådär åttio år efter att de slog sig ner är de väldigt bekväma och säkra i sin lilla avkrok.

Anledningen till att de satte bo var dottern Asmalinde, som blev en allmänt samurajinfluerad krigare som sin far. Tanken med henne är att hon har en talang för olika vapen men i huvudsak använder sin naginata. Asmalinde gav sig senare av på egna äventyr bland människor, men under hela sin långa uppväxt (fram till femtioårsåldern – alver har lyxen att ta tid på sig) tränade hon intensivt med pappa.

På första bilden jag överhuvudtaget ritade av Emana, cirka 1996, stod hon i ett vattenfall i skogen, och det hade varit ett återkommande tema under åren. Därför behövde det förstås finnas ett vattenfall här. Det löser också dusch- och tvättproblematiken. Klippan växte bokstavligen upp runt vattenbitarna som måste vara tillräckligt oregelbundna för att se naturliga ut. Floden är sedan bara genomskinliga plattor direkt på bottenplattan. I kröken bakom bron gömmer sig också en lugn pool där flodens vatten håller matkrukor kylda. Den vita skärmen var ett kreativt försök att göra något av de gröna alviska staketen från Lego Elves.

Rana är Asmalindes betydligt yngre, nördigare syster. Hon är vetenskapligt lagd och ägnar sig mest åt astronomi, och har skapat de stjärnlampor som lyser upp hela boplatsen. Rent konkret vet jag inte om linser existerade i Midgård men jag skyller på att dvärgarna i The Hobbit-filmerna har förstoringsglas. Ett lagom steampunkigt teleskop har hon i alla fall. Rana är till stor del inspirerad av Anne Hathaways karaktär i Interstellar vilket kanske förklarar stjärntemat, och möjligen lite av Lucca i Chrono Trigger. Jag passade också på att använda de lite mer onaturliga lövfärgerna kring Ranas boplats för att förstärka stämningen.

Asmalindes halvalviska dotter Shana (lång historia) är bara några år yngre än sin moster och de är i praktiken mer som syskon. Hon kombinerar mer traditionella mänskliga vapen och rustning med smidigare alvdesign. På bilden syns också Gondris, som vid den aktningsvärda åldern 111 år sedan länge har lämnat sin gamla gård åt sonsonen Dovan och byggt en ny stuga i närheten av sina vänners hem. Han har sedan länge fullständigt bemästrat sin tendens att förvandlas till björn när han blir arg och är numera nestorn i sällskapet, och lite av en mentor för den lite mer hetlevrade Shana.

Det här med att göra egna Lego-figurer är alltid lite vanskligt. Beroende på hur rättroende purist man råkar vara är det knappt okej att byta huvuden på gubbarna, så att börja måla om grejer är praktiskt taget helgerån. Eftersom jag ville göra en senare generation så ville jag även göra nya versioner av Aradin, Emana och Gondris, och jag ville passa på att använda de nya frisyrerna från Elves. Shana och Emana har ommålade versioner av dessa och Ranas ärmar är målade, men i övrigt har jag använt tillfälliga stickers för detaljerna. Möjligen ska jag försöka få dessa tryckta direkt på kropparna så det blir lite mer genuint. Jag tänker så här: om jag vore en Lego-designer och skulle skapa mitt egna tema (jag väntar fortfarande på samtalet, Lego) så skulle jag inte se något hinder mot att designa helt nya figurer och modifiera befintliga bitar.

Efter många veckors bygge var jag praktiskt taget klar, men jag inväntade en sista laddning bitar för att slutföra den bakre klippväggen (som bara är en slät grå vägg). Även om jag hade mycket sedan förut beställde jag många delar särskilt för det här, och så ska man inte glömma operahuset som mer eller mindre blev reservdelar. Allt som allt är det tusentals bitar här, men jag är nöjd med resultatet. Nu ska jag återgå till att bygga på staden ett tag, men nästa år kanske det börjar vara dags att göra ett litet gondorianskt hälsohem …