Sommarens semesterläsning blev Ancillary Justice, den första delen i en science fiction-trilogi av Ann Leckie. Jag hade inga direkta förväntningar på den men blev väldigt förtjust av flera anledningar.
Ancillary Justice utspelar sig i en avlägsen framtid, om tusentals år då mänskligheten har koloniserat stora områden i galaxen. Så långt inte särskilt originellt. Men handlingen kretsar kring ett imperium som i andra berättelser troligen hade varit den stora fienden. Radchaai är lite som en blandning av det gamla romarriket, Star Wars galaktiska imperium och Star Treks Borg. Och huvudpersonen är en AI, som levt i tvåtusen år, som kontrollsystem i skeppet Justice of Toren. Som AI i ett extremt övervakningssamhälle har hon full insyn i allt som händer i närheten och även detaljinformation om de människor som arbetar under (eller snarare i) henne, och kan därför fungera som en allsvetande berättare. Förutom sina mänskliga kaptener och löjtnanter styr också Justice of Toren en stor mängd autonoma men ihopkopplade cyborger, så kallade ”ancillaries”. Dessa har skapats genom att sätta in implantat i tillfångatagna människor, och påminner därför om Borg eller kanske Terminators.
Till en början pågår två parallella berättelser, dels en i ”nutid” där huvudpersonen är en enda ancillary, ensam på en främmande planet, och dels tjugo år tidigare då ett förräderi gjorde att Justice of Toren förstördes. Under namnet Breq försöker hon nu hitta ett sätt att hämnas. Det är en ganska seg historia från början, men allt eftersom världen byggs på med fascinerande detaljer blir man sugen att fortsätta.
Exempelvis blir det mer komplicerat av att även fienden har tusentals separata kroppar och i praktiken är odödlig. Det finns andra ickemänskliga raser men till skillnad från många science fiction-historier finns de bara i bakgrunden och är åtminstone inte viktiga för den här boken. Sen är också Radchaai ett samhälle där gränserna mellan könen inte betonas särskilt väl. Det framgår, ibland när utomstående pratar, att det finns män och kvinnor men berättaren och alla andra använder konsekvent ”hon” om alla. Det blir en rätt intressant kontrast mot hur man brukar föreställa sig karaktärer. Jag är faktiskt inte ens hundra procent säker på att Breq är en kvinna. Man får reflektera över om det överhuvudtaget spelar någon roll.
Eftersom det bara är två böcker till och serien är avslutad tänker jag nog fortsätta. Ancillary Justice är en trevlig bekantskap.