Ångest, plåga, skräck och ljuv, ljuv triumf

Med den rubriken behöver jag nog inte ens berätta vilket spel det handlar om så låt mig komma till saken. När jag recenserade spelet spelade jag mestadels med en rätt tungrodd riddare i knölig plåt. De gångerna jag behövde slänga mig två meter åt sidan för att undvika att få ett ton svärd i huvudet (vilket händer jämt och ständigt) brukade det sluta med en massa skrammel och att jag åkte på nästa smäll istället.

Så istället för att plåga mig vidare startade jag om. Den här gången blev det en odöd samuraj med drag av Prince of Persia, men jag hann egentligen bara testa den lite snabbt. Nu har jag kommit längre. Det tog inte så lång tid att besegra de första två bossarna, men sen körde jag fast. Ordentligt. Att köra fast i Dark Souls är ungefär som att köra en ångvält rätt in i ett berg. Det må ha tagit evigheter att ta sig dit och du må ha en himla massa kraft bakom dig men du kör fast oavsett.

Efter att ha förpassat de första två bossarna till himlen (man är ju redan i helvetet så här får de inte stanna) ute i det vackra vädret går resan ner till de lägre stadsdelarna. Där fick jag banka ihjäl lite snabba, ettriga demonhundar och snabba, ettriga lönnmördarzombier, tills jag kommer till en oskyldig gränd. Det är visserligen en portal som brukar innebära en boss, men hur svår kan den vara?

Ungefär lika svår som Capra Demon. Gethuvudet inleder med att kuta mot mig tillsammans med två demonhundar som blockerar flyktvägen. Snabb, ettrig och stark som satan. Två sekunder och så är jag död.

Efter det följde cirka tjugo försök som gick ungefär likadant. Vid det laget var jag ungefär redo att se om Dark Souls-skivan kunde flyga över vägen upp på grannens tak.

Men med lite peptalk och videoguidning över Skype satte jag igång igen. Första uppgiften var att besegra Havel, som gömmer sig långt nere i ett torn med en jätteslägga. Det gick galant, på bara cirka tio försök. Sen tog jag mig tillbaka till Firelink Shrine, spöade Lautrec och fixade en andra användbar ring. Så. Nu skulle det ske.

Fast eftersom Capra Demon är Capra Demon så tog det ytterligare kanske tio försök innan jag kom igång ordentligt, lyckades desperat fäkta ihjäl hundarna och sedan locka honom in i en relativt säker loop. Efter några minuters total panik lyckades jag, mot all förväntan.

Sedan dess har det gått relativt bra. Det är en av de sakerna som gör att Dark Souls inte alltid känns helt genomtänkt. Capra Demon är ordentligt mycket svårare än det mesta. Efter det var turen ner i Depths rena semestern. Lite zombier med facklor, slembobbor som hoppar ner från taket och äter mitt huvud, och gigantiska mordiska slaktare bara. Lugn och ro.

Så går jag i godan ro längs en passage och faller plötsligt ner i ett schakt. Innan jag har hämtat mig står jag öga mot ögon med fyra jättegrodvarelser med jätteögon. Ett Homer-skrik lämnar mina läppar innan jag sveper Drake Sword genom dem. Jag lyckas ha ihjäl allihop. Sen måste jag ta mig upp därifrån.

Till slut hittar jag nästa boss. Jag kommer ner i en gigantisk hall där uppmuntrande solljus sipprar in genom taket. Jag tar mig ner till golvet och går in. Och upp klättrar… en jättedrake som mer eller mindre består av en mun med en massa tänder och grejer.

Komiskt nog tar det bara ett par försök nu när jag är uppe i varv. Jag lyckas rekrytera en annan spelare som gör saken betydligt mer överkomlig. Och glad i hågen reser jag vidare, ner i Blighttown.

Där slutade mina fyra timmar av ångest. Jag lyckades äntligen hitta mitt Iaito som jag hade letat efter sedan jag började om med spelet. Efter det lämnade jag den giftfyllda hålan för lite lugnare äventyr ovan jord. Nu håller jag på och farmar själar för att uppgradera mitt iaido-svärd och sen… sen måste jag bege mig ner i osäkerheten, skräcken och den allmänna paniken som är Dark Souls.

3 tankar kring ”Ångest, plåga, skräck och ljuv, ljuv triumf

  1. Konrad

    Jag vet hur du känner här Mikael – jag är precis i samma sits. Även om jag än så länge inte har dödat det tandfulla monstret i Depths.

  2. Erik Malm

    Masochist-Micke. ^_^ Om man nu har rätt att bruka sådana tillmälen med tretton års unlockable/trophyjakt i diverse fightingspel bakom sig, förstås.

    Även jag förstod genast vad som dolde sig bakom rubriken – detta spel verkar ju t.o.m. farligare än ”Black Souls” (ett ungdomspunkgäng min mor och syster såg på McDonalds i Göteborg sommaren 1995, och som de hoppades att jag inte skulle stöta ihop med när jag letade arkadmaskiner). :=)

  3. J_O_G

    Som sagt, med den rubriken var det inte svårt att gissa vilket spel du skulle skriva om. Jag älskar Souls-spelen och jag älskar att läsa om dem så håll oss gärna uppdaterade med hur det går för dig i framtiden!

    Själv har jag haft alldeles för lite tid så jag har inte kommit så långt. Jag har klarat de två första bossarna och så långt har det väl gått ganska smidigt. Lite för smidigt tyckte jag och bestämde mig därför för att prova på en helt galen grej. Direkt efter att ha klarat den andra bossen begav jag mig, med en Soul Level på ca 15, ner till Catacombs. Ett område som om jag har förstått saken rätt många inte tacklar förrän betydligt senare.

    Men jag har roligt där nere. Jag har hittat en väldold lägereld långt nere i djupen, och tagit död på många fiender som inte återkommer efter att man dör så jag har gjort rejäla framsteg. Jag känner på mig att jag är väldigt nära en boss. Vi får se hur det går, om mitt djärva tilltag kommer att lyckas eller om jag måste smyga mig ut med svansen mellan benen efter att ha åkt på storstryk av bossen. Och om jag har förstått det rätt så är banan som kommer efter bossen en av de elakaste i hela spelet, så där kommer nog i alla fall mitt lilla sidospår ta slut. Förhoppningsvis ger mig äventyret så pass mycket självförtroende att jag ska våga ta mig an Capra Demon, Depths och Blighttown i alla fall, även om de också verkar läskiga.

    Eller så ger jag mig ut på ett helt nytt sidoäventyr. I närheten av smeden vid kyrkan finns ju ett starkt monster och bakom det massor utav spännande, outforskad mark. När man väl har börjat spela det här spelet så släpper det inte taget om en.

Lämna ett svar