Ännu fler vaga löften om Darkstalkers

Yoshinori Ono, producenten bakom Street Fighter IV och Super Street Fighter IV (och, eh, Capcom Fighting Jam), har ännu en gång hintat om att ett Darkstalkers kan vara i görningen. Han är själv ett ordentligt fan till serien, men det senaste släpptes 1997 och var ingen jätteframgång ens då. Trots att figurerna fortfarande är folkkära och att det har släppts en del återutgivningar (en till PSP-releasen och en till Playstation 2 och Dreamcast) är det därför rätt förklarligt att Capcom är tveksamma.

Därför vill de nu ha in önskemål från fansen. Når man en miljon är saken biff, något jag tror kan bli väldigt svårt. Men går det bara att skaka ihop en hyfsad folkskara tror jag inte det ska vara omöjligt. Jag menar, det är ju inte som om fansen paraderade på gatorna för ett nytt Bionic Commando och se hur det gick.

Den stora majoriteten frågar sig säkert: vad är Darkstalkers och varför i hela friden ska jag bry mig? Låt oss därför ta en titt på Capcoms tredje största fightingfenomen.

Darkstalkers, eller Vampire som det helt enkelt hette i Japan, släpptes 1994 som ett av de första spelen i en ny generation fightingtitlar. Efter Street Fighter II började Capcom satsa på en mer tecknad stil med klarare färger, som sedan skulle användas i X-Men: Children of the Atom och följande Marvel-spel, och i Street Fighter Alpha-serien. Men det var inte bara ett grafiskt val, det gjorde också att Capcom kunde ta ut svängarna mer ordentligt och skapa ett brutalare spel utan att bli onödigt realistiskt.

För nog är Darkstalkers brutalt. Eftersom realismen är på semester genom hela spelet är det förstås inte permanent, men det var ändå långt bortom Street Fighters ganska harmlösa påpucklande. Det var rena Tom & Jerry-fasonerna, och Capcoms tecknare hade fasansfullt roligt. Bishamon är riktigt elak ibland med sitt svärd och kapar folk på mitten. Anakaris använder sin mumiemagi för att förhäxa folk till små menlösa figurer. Demitri förvandlar sin motståndare till en tjej (eller, i tjejernas fall, till en våpigare tjej) och dricker deras blod. Och så vidare. En del av charmen med spelet var att se vilka konstiga saker som skulle hända när man gjorde sina superattacker mot olika motståndare.

Men det var inte bara ett grafiskt spektakel, det var också en testbädd för nya speltekniker. Redan från start var Darkstalkers mer komplicerat än Street Fighter och hade fler olika rörelser att tänka på. Allt eftersom seriens korta historia pågick introducerades nya idéer, varav vissa sedan kunde transplanteras över till Street Fighter och vissa, mindre genomtänkta sådana, ströks helt. Till exempel förekom EX-attacker först i Darkstalkers (att göra en specialattack med två knappar för att få en starkare variant) och skulle sedan dyka upp i Street Fighter III och IV. Det experimenterades också med något som grundläggande som rondsystemet: istället för att båda började om med full mätare i varje rond fortsatte Darkstalkers 3 precis där man var, vilket var en ganska rutten idé.

På det här sättet blev Darkstalkers en ganska spretig serie som förändrades ordentligt från del till del, och Capcom var inte heller helt konsekventa med rollbesättningen. Vampire Savior (Darkstalkers 3) stoppade in fyra nya figurer men i gengäld droppades tre från föregångaren. Sedan gjordes två varianter med nya spelregler där olika figurer växlades ut. Det kan ha bidragit lite till att karaktärsgalleriet som helhet inte är riktigt lika ikoniskt som Street Fighters. Men det är absolut inte dåligt. Jag skulle nog snarare ranka det som ett av de bästa någonsin.

Med en udda grafikstil och udda spelsystem var det väl ingen överraskning att även figurerna var udda. Visst, med lite god vilja kunde man se de relativt enkla Demitri och Morrigan som spelets Ryu och Ken, men de hade ändå egna tricks att ta till. Demitris teleporterande dykspark och dödliga supergrepp gjorde honom mer lik Akuma (som på den tiden fortfarande var en smått mytisk dold figur), medan Morrigan hade en väldigt udda superattack som jag aldrig någonsin sett någon mening med; Valkyrie Turn. Man skulle väl också kunna dra lite likheter mellan Felicia och Blanka men sen blir det svårt.


En bra match som visar hur pass komplexa ”Ryu-kopiorna” Demitri och Morrigan faktiskt var.

Spöksamurajen Bishamon med sina långa hugg och förbannelser, det aningen Haggar-liknande Frankenstein-monstret Victor, undervattensvarelsen Rikuo, mumien Anakaris, kung fu-varulven Talbain, bigfooten Sasquatch och hårdrockarzombien Lord Raptor gjorde det första spelet komplett, tillsammans med bossarna Huitzil (en levande staty beväpnad med laserkanoner) och den galaktiska stjärnvarelsen Pyron. Med uppenbara drag av B-skräckfilmer och en uppsättning helt vansinniga attacker gjorde de spelet både varierat och väldigt, väldigt underhållande.

I del två tillkom vampyrjägaren tillika halvvampyren Donovan, beväpnad med ett levande svärd och med hjälp av åtskilliga smågudar, och den kinesiska zombien Hsien-Ko som hade ärmarna fulla av diverse vapen. Del tre tillförde sedan Morrigans lolitasyster Lilith som hade en mer lekfull variant av hennes attacker, den mordiska rödluvan B.B. Hood, insektsvarelsen Q-Bee och så demonhärskaren Jedah.

Trots att serien alltså tog slut efter del tre (och några varianter) har Darkstalkers-gänget förblivit populära, särskilt då Morrigan och Felicia av förklarliga skäl. Därför är det faktiskt lite konstigt att vi inte fått något riktigt nytt spel. Men Ono är som sagt ett jättefan och han lobbar intensivt för att det ska bli av, och att serien fick tre representanter i Marvel vs Capcom 3 (att jämföra med Devil May Crys två och Mega Mans två) kanske är ett tecken på att de inte tänker ge upp riktigt än.

Morrigan är omåttligt populär av någon konstig anledning…

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.