Så var Whitney Houston död, må hon vila i frid. Det är alltid sorgligt när någon dör i förtid, och lite extra när det är en så pass begåvad människa som gjort så mycket bra för andra genom sin musik. Samtidigt, och nu trampar jag säkert någon på tårna, finns det också någon sorts rättvisa i det.
Det var kanske inte hennes fel att hon fastnade i droger och allmänt missbruk som så många andra superkändisar, men fastnade gjorde hon. Vi har nog allihop sett chockbilderna, inte bara på Whitney utan på Lindsey Lohan, Britney Spears och många andra, där man har tänkt att ”nu är det kört”. Men ofta är det inte det. De gör comeback något halvår senare, kanske lite slitna men nästan lika uppiffade och fräscha som vanligt. Inte nog med att förebilder som de här stjärnorna först visar att det är okej att ta tunga droger, de visar också att man kan komma tillbaka efteråt. Det blir ett dåligt föredöme i kvadrat.
Ibland blir jag så förbannad på de här människorna som har allt och väljer att kasta bort det för att knarka eller supa ihjäl sig som vilken a-lagare som helst. När Charlie Sheen schabblade bort ett kontrakt på 11 miljoner kronor per avsnitt för att istället ägna sin tid åt kokain blev jag nästan skadeglad. Varje gång någon ung stjärna ertappas med att ha röjt loss (jag menar, Daniel Radcliffe, varför?) suckar jag över mänskligheten. Därför är det med blandade känslor jag tar emot dagens nyhet.
Nu blir det I Will Always Love You en sväng.
””Allt” i definitionen en jäkligt mycket bättre utgångspunkt än de flesta.”
En utgångspunkt måste bedömas utifrån helheten, och som sagt, föds man med fallenhet för att, eh, begå dumheter av olika slag väger det bevisligen tyngre än det mesta. Visst, du och jag skulle förmodligen aldrig hamna i deras sits, men detsamma kan ju sägas om många med utåt sett betydligt sämre förutsättningar – alltså var Houston och kompanis utgångspunkter *i praktiken* inget vidare.
Vissa klarar sig trots nästan allt, andra knappt med något: en fråga om *tur*, inte ”godhet” eller ”själsstyrka”. Om det bara vore att skärpa till sig skulle ju vem som helst göra det hellre än att sabba allt. ”Judge not lest ye be judged” och det där.
Jag håller med om att oräkneliga *ännu* mer tragiska händelser inträffar dygnet runt, och att många fäster förhållandevis stort avseende vid just kända personers förehavanden och missöden; det är väl mest en fråga om inlevelseförmåga. Bättre att folk tycker synd om någon än ingen, antar jag.
”Allt” i definitionen en jäkligt mycket bättre utgångspunkt än de flesta. Att de sedan vistas i en miljö med många riskfaktorer är en annan sak.
På det hela taget tycker jag att det är mer tragiskt att en 2-åring i USA blev misshandlad till döds av sin barnvakt, vilket jag också hörde idag. Om man nu ska gradera nivåer av tragik.
”de här människorna som har allt och väljer att kasta bort det för att knarka eller supa ihjäl sig som vilken a-lagare som helst.”
Inget personligt, men jag skulle knappast säga att de ”har allt”. Jag tror att det var Seneca som skrev ”sålunda kallas du inte fattig på grund av vad du har, utan på grund av vad som fattas dig” (med andra ord, dina behov och/eller brister).
Dessa människor har kanske pengar, berömmelse och exklusiv rehabiliteringspersonal, osv., men just detta är väl om något ett bevis på att psykisk instabilitet, anlag för alkoholism och allmänt dåligt omdöme helt enkelt tar ut sin rätt förr eller senare. Och vem *väljer* att besitta sådana egenskaper? Sedan har vi förstås hela ”showbusiness är en tuff bransch och tillgängligheten till droger, etc. är högre”-sidan av saken.
Kort sagt, dessa människor är offer, och ytterst få av dem uttalar sig positivt om sina erfarenheter av åtminstone narkotika. Något som gör *mig* förbannad är tillverkare och förespråkare av allehanda droger som avsvär sig allt ansvar eftersom *de* minsann aldrig skulle fastna i ett missbruk, och diverse managers et. al. som pressar sina protegéer eller ignorerar deras problem (se: wrestlingvärlden).
(Minns du förresten ramaskriet efter Alexander Bards ”Jag har insett att knark inte är så jävla dumt.” 1991?)