Det tog bara drygt ett och ett halvt år, men nu är den här. Jag har haft min SNES Classic Mini ett tag, men har inte hunnit spela så himla mycket. Nu lagom till semestern finns det lite mer tid att lägga på gamla spel, och det är väl precis vad NES Classic Mini erbjuder. Något jag blir varse väldigt snabbt är att NES-spelen inte har åldrats alls med samma värdighet som SNES-spelen. Det är lite som motsvarigheten i 3D: tidig 3D ser för hemsk ut, men framför allt fanns det uppenbara begränsningar i vad som överhuvudtaget gick att göra. NES var en extremt svag konsol som visserligen fick tilläggschips som gav den enormt mycket bättre kapacitet (själva NES:en klarade egentligen inte mycket mer än de första spelen typ Donkey Kong), men så fort något är lite mer komplext så segar den ner sig något ohyggligt. Det gör att många spel är knappt spelbara idag. Men låt mig göra en genomgång av hur bra de här spelen håller idag.

Balloon Fight
Det här spelet, som ofta kallas nyskapande av folk som inte har spelat Joust, har väl visserligen en hyfsat tidlös spelbarhet. Men det blir väldigt snabbt enformigt jämfört med spel som Bubble Bobble. Enspelarläget är också sanslöst svårt.

Bubble Bobble
Bubble Bobble är nästan alltid ett strålande spel och länge höll jag NES-versionen som min favorit. Men numera när jag äger arkadoriginalet och diverse perfekta konverteringar känns det lite begränsat och fult. I brist på annat så är det dock fortfarande utmärkt.

Castlevania
Okej, musiken är fortfarande charmig, men i övrigt är det väldigt lite i det här spelet som är värt att plåga sig igenom idag. Senare spel förbättrade kontrollen tusenfalt.

Castlevania II: Simon’s Quest
Egentligen gillar jag det här spelet mer än ettan och musiken är bättre, men det var ett typiskt fall av den tidens superkryptiska spel som i praktiken inte gick att klara utan att fråga Nintendo-magasinet eller ringa det dyra supportnumret.

Donkey Kong
En arkadklassiker som är lite kul än idag, men repetitionen sätter in väldigt snabbt.

Donkey Kong Jr
Uppföljaren är faktiskt det bättre spelet och jag gillar mekaniken i hur Jr kan klättra olika snabbt beroende på om han når med båda händerna. Det är förstås snabbt avklarat men lite kul i alla fall.

Double Dragon II: The Revenge
Det här spelet var lite speciellt då det först kom eftersom Bergsala hade någon sorts märklig distribution där vissa spel bara fick bli hyrspel och inte gick att köpa. Det var också, tror jag, det första renodlade beat’em up:et på NES:en i Sverige. Det håller faktiskt hyfsat än idag, men det går inte att komma ifrån att Capcoms senare spel smiskade det både grafiskt och spelmässigt.

Dr. Mario
Här har vi en riktigt tidlös klassiker som egentligen inte behöver någon förbättring. Det är fortfarande kul att stapla virus, och mekaniken har inte direkt återanvänts någon annanstans.

Excitebike
Det här spelet håller också rätt bra, även om det är simpelt. Fast idag är det nog Trials HD som är prestigemotorcykelspelet framför allt.

Final Fantasy
Visst, jag uppskattar att spelet gav oss Prelude och Final Fantasy-ledmotivet, men det är också ungefär allt som kan bärgas ur det här missfostret till spel. Ohyggligt primitivt och segt idag.

Galaga
Den här arkadkonverteringen kom aldrig till Sverige och det var väl lika bra det. Namco lyckades få hit Xevious som var nästan lika föråldrat. Galaga är ett snäppet mer avancerat Space Invaders och är inte jättespännande särskilt länge.

Ghosts’n Goblins
I teorin är det här ett utmärkt plattformsspel. Vad mig anbelangar så har det dock bara en bana. För frustrerande för att vara roligt.

Gradius
Jag föredrog alltid Life Force, som kändes som det mer kompletta spelet. Jag uppskattade också Gradius Gaiden och Gradius V, som var betydligt mer resonabla. Den här ”död på en träff”-grejen har inte åldrats med värdighet, åtminstone om det ska vara så petigt med kollisionshanteringen.

Ice Climber
Får jag passa på att konstatera att Ice Climber är ett spel som gett Stockholms-syndrom åt en hel generation? Det följde med konsolen under en tid så vi blev så illa tvungna att spela det, men Ice Climber är ett människofientligt, ondskefullt experiment.

Kid Icarus
Det här var ett spel som jag är stolt över att ha nött mig igenom, steg för steg. Den första biten är alltid jobbig, men när man börjar bygga upp en bättre arsenal och lite mer HP så är Pits första äventyr fortfarande rätt okej. Men jag lär inte bemöda mig om att göra om allt igen.

Kirby’s Adventure
Ack. När det här spelet släpptes var SNES redan ute, men vyerna hade vidgats och spelet var proppat av fräscha idéer. Enormt många förmågor att leka runt med, väldigt tjusig design, påkostad inramning och mysig musik. Den enda bristen är att NES:en överhuvudtaget inte orkar med spelet. Så fort det är mer än fyra sprites på skärmen sååååååå seeeeeeeeggaaaaar deeeeeeett neeeeeeeer siiiiiig nååååååågooooot fööööörjäääävliiigt. Tittar man på sena, ambitiösa plattformsspel så är Mr Gimmick det mer polerade, men också hundra gånger svårare.

Mario Bros.
Även om jag hellre spelar någon av de instoppade versionerna i senare Mario-spel så är Mario Bros. faktiskt fortfarande oväntat spelbart i sin enkelhet. Det har åldrats betydligt bättre än Balloon Fight.

Mega Man 2
Mitt favoritspel på NES och det spel som har åldrats allra bäst. Har du av någon anledning missat det så måste du absolut passa på nu. Själv äger jag dock typ tio versioner av spelet redan så den här var lite överflödig.

Metroid
Visst, det skapade en fantastisk serie och var en av beståndsdelarna i en av mina favoritgenrer, men det första Metroid var knappt spelbart. Sanslöst stora, enformiga omgivningar som sträckte ut varje område minst dubbelt så långt som det behövde vara, och vansinniga designval som att man behövde samla ihop all energi och missiler igen om man dog.

Ninja Gaiden
Det här hade jag i praktiken inte spelat förut, och det har ju ett rykte om att vara legendariskt svårt. Men jag hoppar på väggen och hugger ner fiender och tycker att jag gör det ganska bra … tills jag får slut på tid cirka halvvägs genom första banan. Ah.

Pac-Man
Suck, ännu en ”arkadklassiker” som var gammal redan när den konverterades till NES och inte är mer spännande trettio år senare. Ska jag spela typ Space Invaders eller Tetris eller det här idag så ska det vara någon postmodern neontolkning.

Punch-Out!!
Förutom dess uppföljare finns det egentligen inget som liknar det här spelet än idag. Punch-Out har fortfarande en viss charm, men när jag börjar komma till bossarna som jag inte kan utan och innan blir det snabbt påfrestande.

Star Tropics
Jag spelade aldrig det här när det begav sig, men det här var en rätt påkostad Zelda-variant. Det som tyvärr sänker spelet idag är en väldigt styltig kontroll där figuren liksom glider mellan fasta positioner helt utan det flyt och precision som det första Zelda har.

Super Contra
Det här är minst dubbelt så svårt som Probotector och inga sjyssta robotar får vi heller. Inte värt att ödsla tid på idag.

Super Mario Bros.
Så där ja. Det här spelet är med all rätt legendariskt och över trettio år senare är det fortfarande ofantligt spelbart. Det som brister är väl att det ibland är orättvist svårt och att det har släppts en miljard gånger förut, så det är inte jätteupphetsande att kunna spela här.

Super Mario Bros. 2
Faktiskt mitt favoritspel av NES-trilogin, mycket eftersom jag aldrig ägde trean. Det finns många hemligheter, det är lagom klurigt och med fyra figurer finns det olika sätt att ta sig an det hela. Känns fortfarande fullt spelbart även om Super Mario All-Stars-versionen är snyggare.

Super Mario Bros. 3
Det här spelet känns också väldigt fräscht än idag, och med sparfunktionen inbyggd slipper man nöta hela spelet på en gång. Jag lär nog inte plöja mig igenom hela igen, men det här är en klassiker som alla måste ha spelat.

Tecmo Bowl
Vi i Europa borde ha fått en egen utgåva av den här konsolen. Då hade vi kanske sluppit sånt här skräp. Visst, det var mer elegant än samtida spel (vilket säger en del) men amerikansk fotboll är fortfarande en jävla sörja. Någon säger hydda, hydda, hydda och så springer en massa gubbar och ger varandra hjärnskador och det är rätt slumpmässigt om du lyckas ta några meter eller inte. Gamla Nintendo World Cup hade varit ett mycket bättre alternativ.

The Legend of Zelda
Jag spelade det igen för några år sedan och det håller fortfarande rätt bra, med undantag för några av de obskyra hemligheterna.

Zelda II: The Adventure of Link
Jag föredrar dock uppföljaren, som jag också ägde länge. Det var sin tids Dark Souls med många likheter med From Softwares spel. Det var också ännu svårare än jag minns det. Hur kul är det att, tidigt i spelet, fastna i en skog där spindlar flyger från alla håll samtidigt som brutala typer med spjut rusar fram för att göra processen kort? Det är också kryptiskt till förbannelse, men jag älskar fäktningsmekaniken, enkel som den är.

Trots att det är fler spel finns det mindre att spela på den här än på SNES Classic Mini. Det är väldigt få spel som jag lär ge någon större uppmärksamhet igen. Men att kunna bara plugga in en maskin (eller ta med den till stugan) och spela är ändå värt en del. Med HDMI blir det betydligt mer av arkivkvalitet än de dassiga komponentkablarna på Wii. Den största bristen är dock sladden till handkontrollen. Vilken idiot bestämde att det skulle vara okej med sextio centimeter kabel?