Äntligen Ran-ai!

ranaiUnder hösten har jag äntligen nått den nivån inom jodo då det är lämpligt att börja lära sig Ran-ai, en av de mest karaktäristiska och spektakulära kata. Under de senaste månaderna har jag tragglat på med jo-sidan, och nu har jag också fått sätta igång med svärdsidan. För mig är det lite som att komma hem. Förr i tiden tränade jag Seitei jodo, en moderniserad form som samlar godbitarna av den gamla skolan, och där möter man Ran-ai redan som den tolfte katan (då man egentligen knappast är mogen för den). Så jag hade lärt mig den, eller åtminstone en slarvig viftversion av den, för sisådär femton år sedan. Inom Koryu jodo tar det däremot längre tid, då Ran-ai är en separat serie som kommer först efter tjugosju andra kata.

Vad är då Ran-ai? Man skulle kunna kalla det ett examensprov, eller för den delen en greatest hits-samling. Till skillnad från övriga kata som är ihopsamlade i modern tid för att återspegla hela den klassiska skolan, är Ran-ai ihopsatt av olika tekniker från andra kata, i syftet att utnyttja allt man har lärt sig. Tempot är högre, men framför allt är den längre än allt annat tidigare. En given kata inom jodo består oftast av två till fem tekniker innan motståndaren är övervunnen. Ran-ai är sisådär tre gånger så lång. I min allmänt dåliga kondition är det mest långa pass som tröttar ut mig, men Ran-ai höjer pulsen rejält i sig. Vilket också är en trevlig sidoeffekt.

Nu kan jag tekniken, åtminstone i teorin (särskilt när det gäller svärdssidan). Men det är förstås långt kvar innan jag verkligen kan Ran-ai, och kan göra den korrekt. För att dra en parallell med Street Fighter: jag har lärt mig att Shoryuken är framåt-neråt-snettframåt+slag, men jag vet inte när jag ska använda den, hur mycket skada den gör eller vilken räckvidd den har, och dessutom blir det en vanlig sittande uppercut hälften av gångerna. Ungefär så. Men som med alla kata inom jodo: ju fler man har i sin repertoar desto roligare och mer omväxlande blir träningen.

Idag blev det även tillfälle att öva lite på tanjojutsu, som är en sidostil inom Shindo Muso Ryu. Den korta staven innebär också kortare, ofta mer brutala och i praktiken förmodligen mer renodlade och effektivare tekniker. Det är första gången inom skolan där man får använda ett knytnävsslag, och första gången man utnyttjar staven till att låsa fast motståndarens arm. Det är en spännande variation. Nu senast har jag fått återstifta bekantskap med Suigetsu och Shamen, två kata som tränas som nybörjarkata i jodo på grund av sin enkelhet. I tanjojutsu är de ännu enklare – och därför mer krävande än man någonsin kunde tro från början.

Det här inlägget postades i Jodo. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.