En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Den här gången: 1986-1990.

Jag var möjligen lite dåligt tajmad när jag sålde min NES och skaffade en Amiga under 1989. 1990 var nämligen ett strålande NES-år. Vi fick äntligen en komplett hemversion av Bubble Bobble och spel som Probotector. Under tiden kunde jag visserligen glädja mig med höjdare som Turrican II, Loom och Speedball 2. Årets näst bästa spel var dock i en klass för sig. Capcoms Duck Tales byggde på upplägget från Mega Man men gav oss den då superheta Farbror Joakim i ett strålande plattformsspel som dessutom bjöd på några av konsolens bästa låtar. Och på tal om Mega Man: i slutet av året släpptes äntligen det superhett efterlängtade Mega Man 2. Jag fick spela det hos kompisar och det stod snabbt klart att detta var ett av tidernas bästa spel. Aldrig igen hittade serien samma balans mellan utmaning och spelbarhet.

Det börjar vara svårt att hitta genuina releaser de här åren. På Amigan släpptes Nuclear War och North & South, men jag tror inte jag spelade dem då. Game Boy dök upp och var magiskt spännande. Jämfört med Game & Watch-titlarna var det magiskt att kunna spela ”riktiga” spel bärbart. Tetris var förstås höjdpunkten men även Super Mario Land och Wizards & Warriors: Fortress of Fear rockade. Bland de absoluta höjdpunkterna överlag fanns dock först och främst Mega Man, som gav oss en ny klassisk hjälte som kunde blinka (det var mitt största intryck av spelet, då). Men också förstås Super Mario Bros 2, som troligen var första gången jag upplevde hajpen kring uppföljare. Och vilken uppföljare! Jag väntar fortfarande på ett nytt Mario-spel i drömriket. Vem behöver goombas?

I min drastiskt krympande lista av höjdarspel från 1988 återfinns ett par Amiga-klassiker som Battle Chess, IK+ och Zak McKracken men ack, jag spelade dem inte förrän året därpå. På min NES hade jag dock fullt upp med några riktiga dunderklassiker. The Goonies II var inte bara ett spännande och väldigt välfyllt ävenyr, det var också en ovanligt bra licens baserad på en av mina favoritfilmer. Årets näst bästa spel var inget mindre än Kid Icarus! Jag ägde det själv en kort period men innan dess lånade jag det av grannen, och spelade som en galning. Det var väldigt länge extremt kryptiskt men när jag började få ordning på skattrummen och kunde börja köpa utrustning och levla upp så upptäckte jag ett höjdarspel som jag spelade i flera år. Eller till 1989 då vi sålde konsolen, i alla fall. Årets spel var dock med våldsamt stor marginal The Legend of Zelda II: Adventure of Link, som jag spelade framifrån och bakifrån tills jag bemästrade varje detalj. Så här trettio år senare jag har glömt det mesta, märker jag nu när jag startar NES Classic Mini-versionen. Men det är fortfarande en av mina favoriter i serien och ett spel jag, liksom Mario 2, skulle vilja se en nytolkning av.

NES släpptes ju faktiskt i Sverige 1986, men det var 1987 som de riktiga storsäljarna dök upp på rad. Punch-Out, The Legend of Zelda… ni minns de där reklambladen med alla spelen väl? Mitt näst bästa spel det här året var faktiskt Clu Clu Land, som jag verkligen fastnade för och sedermera köpte. Det här höjdarspelet hade ett rätt unikt upplägg där man svingar sig runt pinnar för att svänga runt på en bana, så det överträffade nog Zelda eller Punch-Out som helt enkelt var för komplexa för mig. Årets spel var däremot förstås Super Mario Bros. Vi förstod nog aldrig hur bra vi hade det. Knappt något spel innan dess kunde mäta sig med dess spelbarhet. Det skulle dröja länge innan jag klarade det och i slutändan gillade jag nog tvåan mer, men vilket spel alltså.

Jag ägde inte själv en NES det första året, så mina minnen av 1986 är väldigt sporadiska. Jag vet däremot med säkerhet att jag fick testa de flesta av de gamla svartboxarna hos min faster. Här snackar vi alltså stenålder rent tekniskt, för innan Super Mario Bros var Nintendo väldigt begränsade av både teknik och ambition. Enligt uppgift släpptes bara nio spel det första året. I efterhand tror jag att Excitebike, Golf och Tennis var de spelen som höll bäst, men då sökte jag enklare spelupplägg. En höjdare var Popeye, som trots ett sanslöst begränsat upplägg var kul att spela om och om igen. Det var hela tiden så uppfriskande att få tag på spenat och sedan drämma Brutus all världens väg. Det bästa spelet i NES:ens startutbud och i förlängningen alltså hela det året, var dock Mario Bros. Att kunna spela två gjorde det ännu mer attraktivt, och det fanns en hel del finlir att ägna sig åt. Var det bättre förr? Kanske. Troligen inte.

Ja, innan 1986 var jag måttligt uppmärksam på det här med spel överhuvudtaget så jag dristar mig inte till att gå längre bakåt i spelhistorien. Jag hoppas att den här lilla artikelserien har gett en god inblick både i min spelsmak och i några av de bästa spelen genom tiderna.