Årets spel 1991-1995

En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Den här gången: 1991-1995.

1995 hade massvis med höjdare. Jag njöt storartat av min nya PC och spelade de flesta. Till stor del rensade jag upp bland några år gamla titlar som Day of the Tentacle, Sam & Max, Doom 2 och Beneath a Steel Sky. Bland de nyare spelen märktes sharewaretitlar som One Must Fall 2097 och Tyrian. Jag älskade också Lucasarts splitternya Full Throttle och The Dig. Årets näst bästa spel var dock Master of Magic, ett fantastiskt strategispel med rollspelsinslag som byggde vidare på Civilization. Att utforska två plan av en magisk värld och kriga med både trupper och hjältar var fantastiskt, och jag har länge hoppats förgäves på en riktigt bra uppföljare. Det spelet jag spelade allra mest var dock tveklöst Super Street Fighter II Turbo, som släpptes till PC. Det hade ingen musik, eftersom Gametek var klåpare, men då visste jag inte hur jag skulle åtgärda det. Det spelade ingen roll. Efter flera år med usla konverteringar var en närmast arkadperfekt version en ren uppenbarelse, och här fastnade jag verkligen för serien på allvar.

1994 hade jag ännu inte fått min första PC och spelen jag spelade mest var på Amiga och SNES. Tyvärr innebär det att superhöjdare som Final Fantasy VI, TIE Fighter och Ultima VIII inte kan vara i tal om årets spel. På Amigan jag hade dunderkul med freeware-spelet Gravity Force 2 som jag fått kopierat på ett datorläger, och jag köpte The Settlers och Benefactor som några av mina sista Amiga-spel. Årets näst bästa spel var dock Samurai Shodown 2, som jag är rätt stensäker på att jag hittade i en arkadmaskin redan det året. Fenomenal grafik bortom allt jag kunde spela hemma och sanslösa karaktärer. Det allra bästa spelet det året och kanske någonsin var ett annat jag inte kunde spela hemma: Super Metroid. Jag tillbringade väldigt mycket tid hos min kompis som hade fått det vid releasen, och vilket spel! Redan då insåg jag hur fantastiskt det var, även om jag bara kunde spela det bitvis. Det skulle dröja några år innan jag köpte mig ett SNES tillsammans med en annan kompis, och då kunde jag börja köpa på mig såna här höjdare.
supermetroid

1993 hade jag bara min Amiga, men det var inte så bara. Jag spelade fantastiska äventyr som Simon the Sorcerer 2 och röjde runt i Cannon Fodder och Syndicate. Jag har för mig att jag också hann testa The Legend of Zelda: Link’s Awakening som förstås var en höjdare, men det året kommer det inte i närheten av toppen. Ett spel som släpptes sent och som jag inte riktigt kom igång med förrän året därpå var Frontier: Elite 2, som jag däremot skulle spendera hundratals timmar med. Under 1993 genererades den mesta avundsjukan av Star Wing, den europeiska versionen av Star Fox som precis hade släppts till SNES. Det spelade jag också så mycket jag kunde, och hyrde ibland konsolen bara för att spela det. Mitt största favoritspel 1993 var däremot Lemmings 2: The Tribes. Den strålande uppdateringen av det redan då klassiska spelet gav mig tolv stammar med egna förmågor att rädda genom massvis av banor. Fast roligast var det att bygga evighetsmaskiner på de extra bonusbanorna.

1992 var ett riktigt, riktigt tungt år. Super Nintendot släpptes med dunder och brak, och det var första gången som jag upplevde ett generationsskifte. Första året superhöjdare som Super Mario World och Turtles in Time, och även om Amigan röjde på med spel som Flashback, Pinball Dreams OCH Pinball Fantasies, Chaos Engine, Monkey Island 2 och Sensible Soccer, så kunde jag inte undvika en rätt massiv avundsjuka. Ett spel som jag direkt ville ha var Super Castlevania IV, som förmodligen satte grunden för mitt intresse av den serien. Del ett var ju ospelbart svårt och del två var fullständigt ologiskt och trean släpptes inte till NES förrän i samma veva och kändes då direkt föråldrat. Castlevania IV var kopiöst snyggt och hade makalös musik, och det blev direkt ett spel jag hyrde gång på gång. Årets spel 1992 med grov marginal är däremot The Legend of Zelda III: A Link to the Past. Även om många föredrar Marios SNES-debut så var jag mycket mer begeistrad av det här spelet. Och det är ju ett av tidernas bästa spel så det är inte så märkligt.

1991 var något av ett mellanår då delar av världen fick SNES medan vi nötte oss igenom NES-titlar. Ett av årets mäktigaste spel hette Snake Rattle’n Roll, men ingen frisk människa kunde klara det. Jag spelade troligen en del Lemmings och Moonstone, liksom Another World. Ett spel som jag sedermera skulle spela massor av var Civilization men jag är rätt bombsäker på att jag inte spelade det förrän några år senare. Det näst bästa spelet det året var därför Sunset Riders. Det här arkadspelet tenderade att ploppa upp här och där, och varje gång spenderade jag massvis med femkronor. Det var ett par snäpp ovanför allt man kunde spela för hemmabruk då och att äntligen kunna köpa arkadoriginalet för några år sedan var en dröm som gick i uppfyllelse. Årets spel 1991 var dock väldigt mycket enklare, rent tekniskt. Och ett sånt där vansinnigt exempel på hur lång tid det kunde ta att få hit spel på den tiden, som också förklarar varför den relativt snabba arkaddistributionen kändes som spel från en annan planet. Super Mario Bros 3 släpptes TRE ÅR TIDIGARE i Japan! Det var helt sjukt! Nintendoklubbens lilla medlemsblad hypade det något sanslöst månad efter månad, och när det nästan var dags för release träffade jag en kompis som hade fått tag på en piratkopia. Så jag spelade det före de flesta i Sverige. Trots det var det en höjdare även när det väl släpptes, men jag hade inte längre en NES och fick spela det i andrahand hos kompisar.

2 tankar kring Ӂrets spel 1991-1995

  1. Tim

    Jag antar att du, inom stycket för 1994, menar Final Fantasy VI och inte VII..?
    You’re welcome~

  2. Erik Malm

    1991: Inget speciellt, eftersom jag spelade igenom en piratkopierad japansk version Super Mario Bros. 3 redan hösten ’90.

    1992: Street Fighter II

    Tobias Bjarneby har kallat sommaren 1992 ”TV-spelens summer of love”, syftande på SNES:ens europeiska lansering. För mig och många med mig var det i stället arkadversionen av alla tiders mest revolutionerande fightingspel som fick hjärtat att slå fortare.

    1993: Fatal Fury 2

    Fatal Fury Special var visserligen en mer komplett version, och Samurai Shodown var suveränt för en debuttitel, men redan FF2 övertygade mig om att SNK och inte Capcom var framtiden.

    1994: Karnov’s Revenge/Fighter’s History Dynamite

    Eftersom jag inte spelade SS2 och KOF ’94 förrän i januari respektive februari ’95 går vinsten till en dark horse. KR/FHD var inte snyggast, snabbast eller blodigast, men det hade den bästa kontrollen och känslan (vilket möjligen var vad som föranledde Capcoms stämningsfiasko).

    1995: King of Fighters ’94 + ’95

    Samurai Shodown II håller bättre i dag, men KOF ’94 var kanske det närmaste jag kommit en spelförälskelse, och ’95 förbättrade allt förutom karaktärsporträtten. Fatal Fury 3 var innovativt och påkostat, men svårt att få ut det mesta av. Till och med World Heroes höll på att bli bra i och med Perfect – synd att ADK inte hann släppa en femte del i serien.

Lämna ett svar