En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Den här gången: 1996-2000.

2000 var Dreamcastens år, den saken är säker. Jag ägnade stora delar av året åt Crazy Taxi och Virtua Tennis, trots att jag inte gillar varken bilspel eller sport. I efterhand skulle jag väl också vilja nämna Street Fighter III: Third Strike och Suikoden II, men jag uppskattade dem faktiskt mer längre fram. En av årets stora höjdpunkter var det sanslöst hypade Shenmue. Och det var verkligen speciellt. Visserligen hade jag spelat otaliga äventyrsspel, men sättet som Shenmue blandade äventyr med slagsmål och så mycket detaljer i spelvärlden var något helt nytt. Det spelet jag gillade allra mest var däremot ett anspråkslöst kortspel till den bortglömda Neo-Geo Pocket Color. Fightingspelet SNK vs Capcom: Match of the Millennium var en höjdare, med tanke på hårdvaran, men SNK vs Capcom: Cardfighters Clash var perfekt för formatet. Som ett Pokemon fast med tonvis av mina favoritkämpar och andra klassiska hjältar, och med enkla men roliga regler blev det den lilla bärbaras absolut bästa spel.

1999 var ett sanslöst spelår. Jag skulle vilja lista Street Fighter Alpha 3 och Outcast, men de kan inte mäta sig med övriga. Inte heller Metal Gear Solid räcker till, trots att det var bättre än 2002 års uppföljare. Det här året släpptes nämligen Final Fantasy VIII i Europa, och det är nog fortfarande min absoluta favorit i serien. Det var snyggare än det mesta (innan jag fick Dreamcasten) och hade sagolik musik, och seriens mest underskattat smarta spelsystem som gjorde att kluriga spelare kunde bestämma helt och hållet hur de ville spela. Bäst det året var det däremot inte. För till hösten släpptes Soul Calibur, som krossade precis allt. Fortfarande extremt spelbart och balanserat, och det skadar inte heller att Dreamcasten vräkte på grafik som inget annat spel kom i närheten av ens på PC.

1998 var ett märkligt år. Det har egentligen många av tidernas största klassiker som King of Fighters ’98, The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Radiant Silvergun, Starcraft och Xenogears, men eftersom jag inte hade de formaten (inklusive en tillräcklig fet PC) eller både i rätt region spelade jag inte dem förrän senare. Det kanske mest minnesvärda spelet för mig var istället Bushido Blade, som erbjöd ett unikt sätt att slåss och hade en fantastisk stämning. Förutom en halvhjärtad uppföljare följde Square aldrig upp det här, men det var fantastiskt då det begav sig. Half-Life spelade jag dock, med andakt, hos andra som hade maffigare utrustning. Och det var något utöver det vanliga. Förstapersonsskjutare var fortfarande en ung genre och hade bara bestått av just skjutande. Ett så här intensivt äventyr hade jag knappt kunna föreställa mig, trots att jag ändå hade spelat en del PC-rollspel.

1997 var ännu ett legendariskt spelår. Och här måste jag erkänna ett par saker. Super Mario 64 var förstås imponerande, men jag spelade det inte tillräckligt för att uppskatta det riktigt, inte förrän jag köpte DS-spelet långt senare. Och faktum är att självaste Castlevania: Symphony of the Night inte var så banbrytande, tyckte jag då. Det var först två år senare som jag verkligen började älska det, när andra spel föll undan. Ett av årets bästa spel för mig var istället Soul Blade, som släpptes tidigt under året och fick mig att ögonblickligen överge alla andra ambitioner för att samla ihop till en Playstation. Med ett förskott på sommarlönen kunde jag äntligen införskaffa detta fenomenala fightingspel och spelade sedan över hundra timmar under de två åren fram till uppföljaren. Medan grafiken har åldrats håller fortfarande det renderade introt och musiken, särskilt det tredje (!) soundtracket ”Khan Super Session”. Och när det gäller årets spel kunde inget mäta sig med Final Fantasy VII. Japanska rollspel var något nytt eftersom Square hade envisats med att inte släppa sina spel här, och de enstaka spel som letade sig hit var ofta taffliga. Kombinationen av spelets djup, den fantastiska musiken, en ohyggligt påkostad produktion och en gripande handling gjorde det oslagbart.

1996 var faktiskt något av ett mellanår. Saturn hade många av sina största titlar det här året, som Nights och Sega Rally. Jag skulle vilja säga Street Fighter Alpha 2, men det köpte jag först året därpå, liksom Suikoden. PC var maskinen för mig det året, men där betade jag fortfarande av förra årets spel. Jag måste fuska och nämna Metal Slug, som jag högst troligt spelade på arkad samma år. Det var snyggare än typ allt annat i 2D, och en vansinnig utmaning. Men ska vi vara riktigt ärliga så kan jag bara lista ett enastående spel från 1996, och det är The Elder Scrolls: Daggerfall. Jajamen, Bethesda satte klorna i mig tidigt med det här sanslöst fria rollspelet som bokstavligen lät mig göra vad som helst.

Inklusive att göra en perfekt tolkning av Shaana.