En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Först ut: 2006-2010.

2010 var överlag ett ganska svagt år och det är svårt att hitta riktiga mästerverk. Nier skulle kunna räknas bland dem men ska jag vara uppriktig så var jag inte SÅ förtjust när det begav sig. Däremot var Super Street Fighter IV ett fenomenalt spel och något jag spelade i evigheter. Efter en ganska trist karaktärsuppställning för fyran stoppade Super tillbaka nästan alla mina favoriter (som Rose, Fei Long och Makoto) och gjorde spelet många gånger mer omväxlande. Årets bästa spel var däremot Rock Band 3. Möjligheten att spela keyboard fick mig att fastna totalt efter att The Beatles: Rock Band lockat mig till serien, och fick mig nästan att lära mig piano på riktigt. Jag köpte till och med en keyboard och MIDI-adaptern och släpade runt hela alltet på varenda spelkväll. Pianot lockade även nya artister som Billy Joel och Queen till serien vilket gav mig ett ännu större utbud, och faktum var att det fick mig att börja gilla Billy Joel på allvar. Helt klart 2010 års viktigaste spel för mig.

2009 hade en del riktigt bra titlar, bland annat alltså The Beatles: Rock Band som var helt sensationellt. Demon’s Souls släpptes förstås här också, men jag fastnade inte riktigt för det första försöket. Dragon Age: Origins var däremot bättre då, om jag ska vara ärlig. Det var ohyggligt hypat och jag inte egentligen följt det, men när det väl dök upp var det något som datorrollspelsgenren då hade saknat länge – en sann arvtagare till Baldur’s Gate och liknande klassiker. Det hade ett strålande taktiskt system och fantastisk dialog. Synd bara att uppföljarna dumpade allt sånt. Årets spel var däremot med god marginal Uncharted 2: Among Thieves. Där uppföljaren var ett stabilt och snyggt äventyr var Uncharted 2 närmast perfekt. Några av actionscenerna hänger kvar fortfarande – mest sanslöst var det förstås när ett hus plötsligt sprängs och rasar omkull och Nathan är inuti. Tågbanan var också extremt minnesvärd, liksom den lugna promenaden genom en tibetansk by full med myskoxar.

2008 var två av de bästa spelen märkligt nog bärbara båda två. Castlevania: Order of Ecclesia var fenomenalt, men det kunde inte riktigt mäta sig med några av föregångarna, främst Somas spel. Mirror’s Edge var en av mina största favoriter. Det hade allt – makalös grafik och design, nyskapande spelkontroll och perfekt musik. Det var bitvis frustrerande, men Faiths resa var fantastisk. Synd bara att uppföljaren aldrig nådde närheten av samma höjder. Årets bästa spel 2008 var dock Crisis Core: Final Fantasy VII. Jo, trots en aningen påklistrad skurk och bitvis krystade sätt att skriva runt Final Fantasy VII:s handling var det en strålande blandning av nostalgi och spelbarhet. Resultatet blev ett av PSP:ns allra bästa spel och den enda riktigt värdiga uppföljaren till det klassiska spelet.

2007 däremot, detta historiska år. Playstation 2 varvade ner med några sista klassiker medan de nya konsolerna slogs vilt om marknadsandelarna. Förutom de uppenbara storspelen skulle jag vilja nämna Prince of Persia Classic och Warhawk som doldisar, men till och med dunderspel som Final Fantasy XII och Super Mario Galaxy får se sig besegrade. Mitt näst bästa spel släpptes inte ens i Sverige, men Moero Nekketsu Rhythm Tamashii – Osu! Tatakae! Ouendan 2 krossade alla språkbarriärer och låste fast mig vid min DS i flera månader. De oerhört charmiga animerade scenerna och den livsglädjefyllda J-popen fick mig att sakta men säkert bemästra ett rejält utmanande musikspel. Att spelet aldrig fick en uppföljare är någon sorts brott mot mänskligheten. För årets allra bästa spel måste jag dock fuska och säga The Orange Box. Inte nog med att vi fick Portal, vi fick också hela Half-Life 2-sagan inklusive det då splitternya Episode Two. Trots att vi aldrig fick (eller kommer att få) se det riktiga slutet på historien var Episode Two en av de mäktigaste spelresorna jag har gjort.

2006 års topplista innehåller, mot all förmodan, inte Shadow of the Colossus. Möjligtvis kommer det på fjärde plats eller så. Istället var det Mega Man: Powered Up som tog sig upp på prispallen. Eftersom spelet aldrig dök upp någon annanstans är den här fantastiska remaken av Mega Man 1 närmast bortglömd, men jag älskade både själva spelet och dess baneditor. Vem vet, om det fortfarande går att ansluta online så kanske du kan ladda ner min bana där alla åtta bossarna fick en egen unik väg att utforska. Årets näst bästa spel var Suikoden V, ett spel som visserligen hade en seg start men som sedan sopade bort alla dåliga minnen av Suikoden IV och erbjöd ett spel som nästan matchade den legendariska tvåan. Allra störst och bäst var ändå The Elder Scrolls: Oblivion. Som jag spelade detta spel! I efterhand har grafiken åldrats rejält, men då var det det första riktiga next-gen-spelet tillsammans med Gears of War, och inlevelsen var total.