Årets spel 2015 (och 2014)

Ännu ett år har passerat och det är dags att sammanfatta. Det första jag kan konstatera är att jag har recenserat ovanligt få spel. Delvis kan det förklaras med att jag ägnade väldigt mycket tid åt att vara sjuk, men det beror också på att spelåret inte blev sådär jättebra. Och den här gången berodde det inte direkt på förseningar. Väldigt många potentiella superspel är helt enkelt planerade för tidigt 2016: Dark Souls III, Street Fighter V, Unravel och Mirror’s Edge är bara några i mängden.

Det spelet som jag har spelat överlägset mest i år är tveklöst Dark Souls II: Scholar of the First Sin. Det var en ordentlig förbättring mot originalspelet, särskilt när man tänker på hur seg Playstation 3-versionen egentligen var. Smidig bilduppdatering och förbättrad ljussättning gjorde mycket för att polera upp det spelet grafiskt. Sedan kan jag väl konstatera, så här i efterhand, att Dark Souls II var mitt årets spel 2014. Det stod egentligen mellan det och Divinity: Original Sin, men From Software vann med en hårsmån. Därmed vore det lite trist att utnämna uppdateringen till årets spel 2015, så låt oss se vad mer som har dykt upp.

darksouls2_ps4_01

I år köpte jag en Xbox One. Den blev inte så värst välanvänd, än så länge. De flesta spelen är de facto bättre på Playstation 4 och jag har mitt huvudsakliga konto där, så det finns ingen som helst motivation att köpa multiplattformare på det formatet. Det finns dock exklusiva spel som är värda uppmärksamhet. Rare Replay var helt okej, även om väldigt få av spelen är värda att lägga någon längre tid på. Jag uppskattade historielektionen med Spectrum-klassikerna. Vissa av NES-spelen är fortfarande kul, och Grabbed by the Ghoulies var oväntat ett riktigt trevligt spel. Årets bästa Xbox One-spel med stor marginal är dock Ori and the Blind Forest. Sanslöst vacker grafik (kanske det enskilt snyggaste spelet jag har spelat), magisk musik och en supermysig historia. Det har dock problem med oerhört ojämn svårighetsgrad som gjorde att jag inte spelade klart det och inte riktigt kände mig redo att recensera det.

ori_capture

Sen hade ju From Software en andra chans i år: Bloodborne. Det hann dessutom få sin expansion, som åtgärdade ett av de största problemen med för få olika vapen. Och efter en lång invänjningsperiod så fastnade jag för det också. Det piskade (ha!) de senaste Castlevania-spelen med råge och bjöd på enorma utmaningar. Bloodborne är ett strålande actionspel, men det är alldeles för lite rollspelsfaktorer för min smak. Dessutom stör jag mig på att alla bossarna är skrikande håriga monster (jättar i rustning, tack!) och att det är lite väl Lovecraftigt. Därför kvalificerar det sig inte riktigt.

bloodborne_02

Hösten bjöd på tre efterlängtade titlar i Rock Band 4, Transformers Devastation och Lego Dimensions. Och alla tre höll måttet. Rock Band 4 erbjöd fantastiska gitarrsolon som någon sorts kompensation för att ha förlorat keyboard (permanent, skulle det visa sig), vilket nästan räckte till. Och när man har ett helt band på plats i soffan är det fortfarande roligare än det mesta. Fast Rock Band 3 i 1080p hade ju per definition varit bättre och då har en uppföljare misslyckats lite grann. Transformers Devastation var en kort men intensiv upplevelse som ironiskt nog hade varit bättre med mängder av DLC där man hade kunnat köpa en himla massa figurer att spela med. Och så har vi Lego Dimensions, som blev det bästa Lego-spelet hittills tack vare smart användning av fysiska leksaker i kombination med en sanslös blandning av lyckade och oväntade licenser.

Men årets spel? Inget av ovan nämnda kändes helt klockrent. Och tittar man på stortitlarna för i år så orkade jag inte ens engagera mig. Fallout 4, Mad Max, Metal Gear Solid V, The Witcher 3 – det de allihop har gemensamt är gigantiska världar fyllda med ointressanta saker att göra så länge att man intalar sig att det finns värde för pengarna. Jag tittar på videor och försöker hypa mig, men sen ser jag ohyggliga kartor fyllda med samlarprylar och närkamper som inte har förbättrats sedan Fighting Force på PSone, och tappar helt sugen.

De bästa spelen 2015 kommer från indiescenen. Axiom Verge var en hejdundrande Metroid-klon med tillräckligt många egna idéer för att stå på egna ben. Det fyllde ett tomrum som Nintendo har lämnat öppet i flera år. Och så håller jag på att spela Undertale, ett genialt rollspel som vänder på många av stereotyperna genom att låta oss vinna strider med diplomati och medkänsla, och som förvandlar ordinarie kamper till kniviga minispel. Det båda spelen har gemensamt är en ensam utvecklare och en medveten retrostil. Sanningen att säga börjar jag dock bli aningen less på den här ”NES-grafik med pixeleffekter”-grejen. Visst, det är nästan nödvändigt för att en ensam person ska kunna skapa ett helt spel själv (undantaget är Dust: An Elysian Tail), men jag skulle väldigt gärna se mer modern 2D-grafik, typ Saturn och Playstation.

axiomverge_01

Årets bästa spel 2015 är däremot, aningen oväntat, Rocket League. Jag lutade länge åt Axiom Verge, men strax innan jul fick jag en uppenbarelse. Jag hade ett gäng kompisar på besök, varav en överhuvudtaget inte var en gamer. Det tog bara ett par matcher så hade vederbörande vansinnigt kul med superakrobatisk raketdriven stridsbilsfotboll. Det är ett spel som fungerar på alla nivåer: alla människor kan omedelbart greppa grunderna, men ändå går det att lära sig nya tekniker hur länge som helst. Likt ett riktigt bra fightingspel är kontrollen egentligen barnsligt enkel. All finess ligger i timing, strategi och fingerfärdighet. Sen är det också precis lika roligt mellan soffspelare som online, och dessutom är det fullproppat med nya spelvarianter som förstås är gratis. Till skillnad från bakåtsträvande nostalgifester som Axiom Verge är Rocket League toppmodernt, samtidigt som det undviker alla moderna fällor som uppgraderingssystem som gör det svårare för nykomlingar att komma igång. Det är bara ren och skär spelglädje – något som både retrotitlar och AAA-spektakel borde ta till sig.

rocketleague_01

Tidigare vinnare:
Årets spel 2011: Portal 2 (andraplats: Dark Souls)
Årets spel 2012: Persona 4 Golden (andraplats: Journey)
Årets spel 2013: Brothers: A Tale of Two Sons (andraplats: Beyond: Two Souls)
Årets spel 2014: Dark Souls II (andraplats: Divinity: Original Sin)

Det här inlägget postades i Spel och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Årets spel 2015 (och 2014)

  1. Erik Malm skriver:

    Årets spel: BlazBlue Chronophantasma Extend

    Årets ”spel jag spelat mer än jag trodde jag skulle göra”: Mortal Kombat X och J-Stars Victory VS

    Årets låt: 5SOS ”Jet Black Heart” – mestadels den här covern: https://www.youtube.com/watch?v=_2dCeHTQ8ZA&index=23&list=FLYMagNcoCYoE0HkVp9Cwhww

    Årets käk: Friterad kyckling (från Broaster Chicken och American Take Away)

    Årets dialog:

    Erik: Jag gillade när hon hade såna där hjärtan på brösten, Mika ska ju vara så där “over the top”…

    Mikael: Nu är hon mer “out of the top”.

    Erik: XD

    2014:

    Spel: Oavgjort mellan Guilty Gear Xrd och BlazBlue Chronophantasma
    Låt: Sia ”Chandelier”
    Käk: Pulled pork

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.