Årets spel 2016

Jamen då börjar det vara dags att kora årets spel 2016. Och det är svårare än någonsin, för det här har banne mig varit ett av de bästa spelåren i mannaminne. Till att börja med var det året då alla efterlängtade uppföljare äntligen kom på plats. Doom (8 år), Final Fantasy XV (10 år) och The Last Guardian (9 år) är allihop extremt långdragna historier. Man kan också räkna dit indietitlarna Inside (6 år), Owlboy (9 år) och The Witness (8 år), och en del kortare men ändå efterlängtade titlar som Street Fighter V, Mirror’s Edge: Catalyst och King of Fighters XIV. Och utöver det en massa bara allmänt utmärkta spel. Jag kollar tillbaka på tidigare Årets Spel-texter och hittar många besvikelser, men det här året var det egentligen bara No Man’s Sky som inte nådde upp till förväntningarna. Och då tyckte jag ändå att det på det stora hela var ett bra spel. 2016 släpptes det troligen fler riktiga höjdare än de förra fem åren tillsammans.

Så det jag kan konstatera är att jag inte ens har hunnit röra en del fantastiska spel som säkerligen hade fått massor av speltid ett ”sämre” år. Uncharted 4, Overwatch, Doom och möjligen Deus Ex ligger i den kategorin. Både för Doom och Uncharted har jag spelat och uppskattat alla föregångarna, så det hade mycket troligt gällt även denna gång. Men de får vänta till sämre tider, och förhoppningsvis gör jag inte ett misstag med att inte ta med dem nu.

Vi kan konstatera att det var ett starkt år även för indies. Jag spelade Salt & Sanctuary som var en strålande blandning av Castlevania och Dark Souls, där bara en dos rejäla buggar hindrade mig från att ge det toppbetyg. En väldigt sen titel som dock definitivt förtjänar ett omnämnande är Shantae: Half Genie Hero, som släpptes bara dagarna innan jul. Snabb, smidig och oerhört charmig plattformsaction av Wayforward, en av de mest inbitna 2D-skaparna. Även Abzu var mysigt, om än aningen för derivativt. Ett spel som jag däremot gillar ordentligt är Owlboy, som dryper av pixelperfekt 16-bitarskänsla. Det kan dock inte riktigt mäta sig med de riktiga storheterna som jag diskuterar alldeles snart.

saltandsanctuary_01

2016 var året då VR äntligen blev ett faktum, och även om det ännu inte finns en riktig killer app, så har jag redan några storfavoriter. Först och främst förstås Rez Infinite, som gör ett fantastiskt spel ännu bättre. Bland övriga titlar vill jag också lyfta fram Playroom VR, som har två geniala titlar: plattformsspelet Robot Rescue och Cat and Mouse. Även om det här var ett gratis smakprov så skulle fullständiga versioner av åtminstone det första vara en given hit som partyspel. Överhuvudtaget är det ironiskt nog sociala upplevelser som fungerar bäst i VR – även Keep Talking and Nobody Explodes är bättre i VR. En annan höjdare är Job Simulator, som dock kräver lite ommöblering för att fungera optimalt. Och så var det en makalös upplevelse att rita i luften med Harmonix Music VR, även om resten av titeln var rätt menlös.

rezinfinite_01

Det säger en del om det här året att spel som Street Fighter V och King of Fighters XIV inte kom i fråga om årets spel. Båda är utmärkta fightingspel som mycket väl kan mäta sig med respektive seriers främsta. Rashid och Mian blev klara favoriter bland nykomlingarna, och jag ser fram emot att utforska dem mer. Båda har dock problemet att onlinemotståndet snabbt accelererar iväg vilket gör det svårt att hitta lagom utmaningar – mitt ego klarar bara så många förluster i sträck.

kof14_02

Tittar man på retroutgåvor så bjöd året på många höjdarspel för småslantar. Överlägset bäst var förstås Bubble Bobble, ett av mina favoritspel någonsin, som släpptes i arkadperfekt version. Last Blade 2 dök också upp, men överskuggades lite senare av Garou: Mark of the Wolves, som behåller titeln som SNK:s främsta fighter. Även Day of the Tentacle fick en upphottad nyversion, liksom doldisen Wild Guns, ursprungligen från SNES. Och bland lite nyare spel så konverterades både Gravity Rush och Valkyria Chronicles till Playstation 4.

bubblebobble_plushies_01

Ett spel som egentligen skulle kunna komma på tal för Årets spel 2016 trots att det definitivt inte är årets bästa spel, är Pokemon Go. Det här fenomenet kom från ingenstans (åtminstone för oss som helt uppriktigt inte följer Pokemon-nyheter) och blev en sensation som fick hela Sverige att lyfta på arslet och springa ut och jaga. Visst, flugan har dött och hypen har försvunnit, men spelet rullar på och får hela tiden uppdateringar och små förbättringar, och nu börjar så smått generation två att läcka ut. Och de dedikerade spelarna kommer nog utan tvekan att övervintra med det här spelet, tills det är dags för en rejäl push. Det kommer förstås aldrig att bli en lika stor hype igen bara för att, typ, Sentret, Steelix och Wobbuffet kommer att gå att hitta. Men det är fortfarande ett av de mest inkomstbringande spelen på mobil, så man bedrar sig om man tror att Niantic och Nintendo kommer att överge det i första taget.

På tal om att inte överge spel så öser World of Warcraft förstås vidare. Jag hoppade på efter ett långt uppehåll och nötte mig igenom Warlords of Draenor lagom till releasen av World of Warcraft: Legion, och även om jag inte har hunnit spela igenom hela det, så är det mycket imponerande och bland det bästa skicket som spelet har varit i på länge.

wow_legion_paladin

Men inget av alla dessa utmärkta spel tillhörde det absoluta toppskiktet 2016, vilket säger en del om hur fantastiskt det här året har varit när det gäller spel (om än inte mycket annat). Där hittar vi istället Inside, som var en oerhört polerad, oerhört välgjord historia med klara drag av Another World. Det lyckades med en extremt smidig kontroll som aldrig någonsin gjorde spelet frustrerande, inte ens i den där fenomenala avslutande sektionen som bara måste upplevas.

Det överträffades dock nätt och jämnt av Unravel, som kompenserade en större dos frustration med tidernas mest charmiga huvudperson och en inramning som aldrig någonsin kan överträffas för en norrlänning som mig. Unravel är ohyggligt vackert och gripande. I det långa loppet en bagatell, men en oförglömlig sådan.

unravel_04

Ett spel som förstås kör över båda två är Dark Souls III, och hur kunde det bli något annat? From lärde sig av sina misstag med del två, men behöll det bästa (den förbättrade coop-mekaniken framför allt) och kryddade med idéer från både Bloodborne och Demon’s Souls, för att skapa ett spel som står ovanför praktiskt taget allt i spelvärlden.

darksouls3_02

I år måste dock From Software vika sig för Fumito Ueda och hans evigt efterlängtade The Last Guardian, som visade sig vara precis det vi hade hoppats på. Det vill säga, ett spel som visserligen har sina små mekaniska brister men som kompenserar dem med att erbjuda något alldeles unikt. Samspelet med Trico är bättre än med någon annan virtuell varelse (och de flesta verkliga också, skulle jag vilja påpeka). Ett spel där utmaningen ligger i att förstå och lära sig samarbeta snarare än att besegra en motståndare är något alldeles extra, och något som Ueda och några enstaka andra spelskapare som Toby Fox är närmast ensamma om. The Last Guardian är vackert så in i bomben, och efter att snyftande ha bevittnat slutscenerna och direkt varit sugen att börja om på nytt så kan jag inte annat än att utnämna det till årets spel 2016.

thelastguardian_goty

Tidigare vinnare:

Årets spel 2011: Portal 2 (andraplats: Dark Souls)

Årets spel 2012: Persona 4 Golden (andraplats: Journey)

Årets spel 2013: Brothers: A Tale of Two Sons (andraplats: Beyond: Two Souls)

Årets spel 2014: Dark Souls II (andraplats: Divinity: Original Sin)
Årets spel 2015: Rocket League (andraplats: Axiom Verge)

Det här inlägget postades i Spel och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Årets spel 2016

  1. Erik Malm skriver:

    Årslista 2016

    Årets spel: BlazBlue Centralfiction

    Motivering: Dammit, ArcSys, you had one job! (Att ge Azrael Shen Woos Neo Max, alltså.) https://www.youtube.com/watch?v=8z1Gay8JaVE Ovälkomna Active Flow och Exceed Accel, avskaffandet av Same Move Proration (vilket leder till fler enformiga ”loop”-combos) och försämrandet av rösterna gör IMO CF till ett svagare spel än föregångaren Chronphantasma Extend. Icke desto mindre ännu ett styrkebesked av samtidens skarpaste fightingspelsutvecklare.

    Årets karaktär: Xanadu

    Motivering: I september skrev någon ”LOL Xanadu, WTF were they thinking?” i ett KOF XIV-onlinerum. Jag kommenterade ”Xanadu for president 2016”. Verkligheten visade sig snart lika bisarr.

    Årets antiklimax-karaktär: Laura Matsuda

    Motivering: Jag kan leva med att vi fick elektro-Kardashian i stället för judo/body works-läkaren, men bara Capcom kan återge brasiliansk jujutsu så här tråkigt. Kontringar, feint-tekniker, multi-grepp eller en ”ready”-stance som Marduk i Tekken? Nej, men en V-Trigger som adderar lite gnistor! Ridå.

    Årets mest ambitiösa uppgradering: Chaos Code: New Sign of Catastrophe

    Motivering: Ett komplett spel med två nya karaktärer, ett onlineläge, en mängd roliga karaktärstitlar, colour edit, Mission Mode och till och med ett pusselspel med odlingstema… för dryga hundralappen!

    Årets plågsammaste spelläge: Survival Mode (SFV)

    Motivering: Av alla speciallägen jag sett i fightingspel är Survival det mest meningslösa. Uppskattas det av någon enda spelare? Man kommer aldrig att starta en ”riktig” rond med mindre än 100% energi, och vill man av någon anledning rådbråka ett par tjog enkelspåriga botar i rad så är ”Endless Battle”-lägen att föredra. Här förväntas vi gå nittio matcher per karaktär och kostym för att låsa upp deras extrafärger, och ett misslyckande ger inte ens en tröstsumma Fight Money. Ridå för andra gången.

    Årets ”sist på bollen”: Overwatch

    Motivering: Jag lär skaffa det nästa vecka, eller åtminstone nästa månad….

    Årets anime: Haiyore! Nyaruko-san

    Motivering: Den är från 2012, men whatevs. Referenserna haglar, färgschemat är mysigt och både introtemat och sluttemat är minnesvärda. Also, Shanta-kun.

    https://www.google.se/search?q=Shantak-kun&safe=images&hl=sv&as_qdr=all&biw=1367&bih=865&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwjEw46Ymp_RAhXKjiwKHXzCAQkQsAQIHA#imgrc=_

    Årets låt: Ingen har utmärkt sig i år.

    Årets käk: Friterad kyckling (från JAQK’s Chicken & Chips och American Take Away), hamburgare (Franky’s i Stockholm vinner)

    Motivering: För att citera Birdie i ”Working Up an Appetite!”-trofén: Dinner always tastes better after you’ve pummeled a bunch of chumps!

    Årets efterrätter: Nötkongress (från Salabacke bageri), glass (Twister, Solero Red Fruits, Texas Pecan – minns någon Hollywood från Hemglass 1992?)

    Motivering: Avnjutes oftast då man tittar på anime innan man somnar.

    Årets uttryck: ”Bullknulldogg” (från Mikael Engströms bok ”Dogge”).

    Motivering: Kort och kärnfullt, och påminner lite om det italienska “porca misèria” (“gris-misär”), som användes i min bekantskapskrets efter att en kvinnlig radiopratare upplyst om det i början av 90-talet.

    Årets videoklipp: BAAAAAAAALLBUSTER…. https://youtu.be/NejoQMQ5FoA?t=11m59s

    Motivering: Min Beavis & Butt-Head-humor. När jag först träffade Tifa i FFVII funderade jag på att döpa om henne till just Ballbuster, vilket skulle ha passat när hon senare hotar Don Corneo med att “smash them”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.