Ibland är det frustrerande att det bara finns 8760 timmar ett genomsnittligt år. 2017 överträffade det redan fenomenala 2016 med råge och det har släppts en strid ström av fantastiska titlar, inte minst under de traditionellt ganska sega första månaderna. Det var ett år med en lång rad kandidater, så det blir svårt att kora årets spel.

Det är dock inte The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Redan där drar jag väl på mig alla Nintendo-fanboys ohejdade vrede, men så är det. Det var dock ett fantastiskt spel med bara enstaka brister, men eftersom jag spelar annat än Nintendo-spel så har jag faktiskt sett gigantiska världar och fri utforskning förut. Även om det var ovanligt polerat här. Andra spel som hade kunnat kvalificera sig ett svagare år är bland annat det makalöst berättade Yakuza 0, som bjöd på årets story, och oväntat nog en av årets bästa karaktärer i form av Goro Majima, som jag totalt har ignorerat i de andra spelen. Jag hade också väldigt kul med Nier Automata, men mest var det nog musiken som höjde det spelet över sina brister. Längre fram på året var också Mario + Rabbids: Kingdom Battle en höjdare som jag dock inte har plöjt igenom än.

Några besvikelser i varierande grad blev det trots allt. Gravity Rush 2 var ett trevligt spel överlag, men det var chanslöst mot Yakuza 0 och jag har fortfarande svårt att engagera mig att plöja vidare i det. Samma sak gäller Metroid: Samus Returns, som borde ha varit en höjdare men som tappade många poäng på den genomkorkade kontringsmekaniken. Trots en del hype spelade jag inte heller Nioh, som kändes som en segare klon av Dark Souls. Och största besvikelsen var nog Persona 5, som jag tvingades bojkotta eftersom Atlus i sin tjurighet stoppade mig från att kunna ta bilder i spelet.

Många bra indiespel har det blivit i år, även om jag inte hann med titlar som Hollow Knight, Golf Story eller Battle Chef Brigade. Rime var en höjdare trots (eller kanske tack vare) att det lånades friskt från Team Icos och Thatgamecompanys titlar. Cosmic Star Heroine gav oss ett traditionellt men fräscht och skonsamt kort japanskt rollspel. Cuphead var precis lika galet och toksvårt och galet snyggt som det verkade. Nu de sista dagarna har jag också haft väldigt kul med Wonderboy: The Dragon’s Trap, som sätter modern grafik på ett gammalt men oväntat modernt actionäventyr. Jag måste också nämna Rain World, trots att jag inte spelat det särskilt mycket. Det levererade precis vad det lovade, problemet var nog att jag inte förstod vad som utlovades. Det var nämligen en skoningslös överlevnadssimulator och inte alls ett mysigt, lättsamt plattformsäventyr typ Knytt.

Nu börjar vi dock komma in på mer seriösa kandidater, och jag måste göra ett ställningstagande att raka nyutgåvor inte kan vara årets spel. Annars skulle Super Metroid oundvikligen vinna. SNES Classic Mini släpptes efter en kort tids hype och trots ett gigantiskt överpris i svenska butiker (seriöst, de skinnade oss allihop) var den ohyggligt köpvärd. Förutom Super Metroid alltså Super Mario World, A Link to the Past, Super Castlevania IV, Earthbound, Final Fantasy VI, Secret of Mana, Yoshi’s Island och ett gäng andra odödliga klassiker. Som den definitiva SNES-samlingen kommer SNES Classic Mini att kopplas in under många år framöver.

Andra sidoprylar som imponerade under året inkluderade Playstation VR, som verkligen växte till sig under året. Jag har inte investerat i VR-bössan och spelet Farpoint, men det ska vara en höjdare. Även Resident Evil 7 var fenomenalt om man inte är en ynkrygg som jag. Det viktigaste spelet var nog däremot Skyrim VR. Det bevisade så mycket. Att det är relativt lätt att konvertera maffiga upplevelser till VR, och att det därmed kan finnas matiga spel. Att det går att motverka bieffekter som illamående. Och att enkel grafik ändå kan bli extremt inlevelserik i VR. Att bara gå på Solitudes gator eller spränga troll med blixtmagi är coolare än nästan allt. Slutligen måste jag också nämna Littlstar-appen, som förutom en ganska begränsad Youtube-aktig tjänst också låter dig stoppa in valfria VR-videor på ditt Playstation. VR-video är förstås ett begränsat medium som dessutom begränsas både av kvaliteten på videon och glasögonen, men här finns en smått revolutionerande möjlighet att placera sig i alla tänkbara situationer.

Vi närmar oss upploppet och nu handlar det om spel som var mycket nära. Till exempel Guilty Gear Xrd: Rev 2 som släpptes med obefintlig fanfar i maj. Det är ett sanslöst komplext spel som jag aldrig kommer att bemästra, men det är också väldigt tillgängligt på en låg nivå. Det är redan svårt att hitta onlinematcher, men Guilty Gear är ett spel som förtjänar många fler chanser. Ett annat spel som var magnifikt och tveklöst årets snyggaste var Horizon: Zero Dawn. Det hade närmast perfekt design och teknik, utmärkt spelkontroll, en fascinerande hjältinna och en spännande science fiction-berättelse. I år får det dock se sig besegrat. Och så får jag inte glömma Divinity: Original Sin 2 som känns som det kompletta rollspelet. Det enda som håller det från topplaceringen är nog att jag trots allt prioriterade ner det för att spela Skyrim VR istället, så helt perfekt kan det inte vara.

Ett spel som vände upp och ner på hela min spelvärld känns i efterhand som den bättre upplevelsen, trots att den var kort. Superhot VR gjorde mer än Skyrim i att anpassa konceptet till virtuell verklighet, och blev i sin enkelhet själva definitionen av VR. Med fri rörlighet och ett spel som spelas med hela kroppen blev inlevelsen total. Om spel ska vara en verklighetsflykt är det här den ultimata formen. I Superhot VR var jag Keanu Reeves, Chow Yun-Fat och Daniel Craig på samma gång. Coolare än så är det svårt att vara.

Årets spel är ändå ganska självklart. Super Mario Odyssey var fenomenalt in i minsta detalj. Spelkontrollen som har raffinerats sedan 1997 kändes bekvämare än någonsin med handkontrollerna i knät, och upplevelsen var sanslöst varierad med alla de kreativa fiendeformerna att leka runt med. Slutklämmen på berättelsen och allt som går att göra efteråt befäste dess position som ett av de bästa Mario-spelen och därmed toppskiktet i spelvärlden i allmänhet. Men kanske viktigare ett år som detta är vad det inte var. Odyssey var fullproppat med småprylar och sidouppdrag och samlargrejer som i många andra stortitlar i år skulle ha varit bortplockade för att säljas som förbokningsbonusar eller mikrotransaktioner eller, gud förbjude, som plundringslådor. Nintendos hyperkonservativa inställning är i det här sammanhanget en framgångsfaktor och blandningen av gammalt och nytt är också det som gör Super Mario Odyssey så komplett.

Tidigare vinnare:

Årets spel 2011: Portal 2 (andraplats: Dark Souls)

Årets spel 2012: Persona 4 Golden (andraplats: Journey)

Årets spel 2013: Brothers: A Tale of Two Sons (andraplats: Beyond: Two Souls)

Årets spel 2014: Dark Souls II (andraplats: Divinity: Original Sin)

Årets spel 2015: Rocket League (andraplats: Axiom Verge)

Årets spel 2016: The Last Guardian (andraplats: Dark Souls III)