Ja, vad ska man säga. Årets spel 2022 är det enklaste på länge. Frågan är istället vad som är årets näst bästa spel. 2022 har känts som ett sånt där år i slutet av generationen när det kommer någon enstaka höjdare men alla väntar på nästa stora grej. Istället är det, faktiskt, drygt två år in i ”nästa generation” som aldrig verkar börja på riktigt. Inget av de tre stora Sony-spelen är exklusivt för Playstation 5. Microsoft har vadå, Halo? Nintendo kommer säkert att släppa ett nytt Zelda någon gång. Årets stora nyheter var istället att Microsoft köper Activision-Blizzard (om nu konkurrensverken låter dem), att Sony köper Bungie, att Tencent köper halva spelindustrin, att Embracer Group köper den andra halvan och att Saudi-Arabien köper SNK. Och det är knappast bra nyheter för spelvärlden, när varenda stortitel framöver kommer att bli motsvarigheten till skolgårdsmobbare: ”Jaså, du vill ha den här? Vad får jag i utbyte?”
På tal om spelföretag som ägs av diktatorer så släpptes SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash tidigt under året, och även om jag fortfarande totalt älskar det så kan jag inte med gott samvete ge det andraplatsen. Samma sak gäller Capcom Fighting Collection, som visserligen gav oss bra versioner av odödliga klassiker som Vampire Savior och Super Puzzle Fighter II Turbo, men som inte erbjuder något riktigt nytt. Jag höll på att glömma det, men Radiant Silvergun är en fenomenal shooter som äntligen släpps på ett modernt format (om man nu kan kalla Switchen modern).
Lite samma grej gäller nog tyvärr också för årets minikonsoler. A500 Mini är förstås en personlig favorit, och jag har redan skrivit mängder om den. Möjligheten att kunna stoppa in precis alla klassiker är förstås fusk i sammanhanget, men det blev onekligen mycket Moonstone och Simon the Sorcerer i år.
På indiesidan fanns det mycket att längta efter. The Artful Escape hittade äntligen över till Playstation och kvalificerar sig därför, och jag gillade det en hel del. Men det är ändå ett ganska menlöst spel i det stora hela. Stray var också mysigt, men var också samtidigt för kort och för långt. Äventyrspusslandet blev lite väl utdraget och jag hade föredragit mer fritt utforskande och kanske lite mer rörlighet eftersom det ändå handlar om en katt.
Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge var också stabilt och underhållande, men även det tenderade att dra ut på tiden. Jag spelade ändå igenom det flera gånger på raken, men efter det har jag fått nog. Här hade jag också hoppats stort på River City Girls 2, men spelet är inte alls färdigt vid releasen och jag väntar hellre på en mer polerad version. Samma sak gäller remaken av Master of Magic, som vägrade fungera på min dator och som annars hade varit väldigt spännande.
Ett spel jag ägnade mycket tid åt var Eiyuden Chronicle: Rising. Men det är svårt att riktigt höja det till skyarna, för det är ändå ett rätt simpelt spel som dock lever en hel del på potentialen med det kommande.
Fightinggenren väntar på de riktiga storheterna. DNF Duel hade potential, men visade sig vara en märklig kompromiss mellan tillgänglighet och komplexitet, utan några riktigt roliga karaktärer. King of Fighters XV är väl närmast, men där har vi istället problemet att det fortfarande kostar rätt vansinnigt mycket att komma ikapp med alla karaktärer, och även om det är riktigt bra så är det svårt att motivera ett köp.
Utöver det självklara årets spel så är det två äldre spel jag har spelat otroligt mycket. Fire Emblem: Three Houses (2019) är ett strålande taktiskt rollspel. Jag hade egentligen tänkt testa Triangle Strategy eller Tactics Ogre (som båda troligen hade kvalificerat sig till den här listan), men valde till slut det mer tillgängliga spelet. Det är fullpackat med taktiska strider men framför allt är det också ett rollspel med karaktärer som närmast påminner om Suikoden. Jag älskar allt pyssel med att utveckla mina favoriter mot nya roller och alla småscener mellan allihop som ger dem både bredd och djup.
Det andra är Yakuza: Like a Dragon (2020), som också har några år på nacken, men som är ett av de allra bästa spelen i serien. Jag var först skeptisk till bytet av stridssystem, men med facit i hand var det ett utmärkt val eftersom det lät oss spela med många fler karaktärer. Ichiban själv är en höjdare som lätt kan mäta sig med Kiryu eller Majima, men även hans kompanjoner är intressanta och mångbottnade. Jag spelade så mycket Yakuza att jag höll på att skada handleden.
Även om de spelen skulle ha kunnat ta andraplatsen om de hade släppts i år vill jag vara lite mer ordnad än så. Men det blir inte ett spel, utan flera. Taito Egret II Mini har några av tidernas bästa spel inbyggda, med Bubble Bobble, Bubble Memories, Elevator Action Returns, Darius Gaiden, Rayforce och inte minst Puzzle Bobble 2X, och även om de flesta spelen numera eller snart finns tillgängliga separat för nerladdning (Elevator Action Returns släpptes alldeles nyligen) är det en trevlig burk, särskilt eftersom den även fungerar fristående. Det gör den betydligt mer tillgänglig än många andra minikonsoler eftersom jag kan ta med mig den eller bara spela en stund när det passar utan att behöva konkurrera med andra stationära format. Den roterbara skärmen gör den lite lyxigare än andra minikonsoler och alla spelen fungerar strålande. Taito har också släppt ytterligare spel på SD-kort vilket gör att maskinen redan får potential. Nu finns i princip allt intressant de själva har gjort på Egret II Mini, men om de skulle börja licensiera andra arkadutgivares spel skulle det här bli den bästa miniarkadmaskinen med råge. Därför känns det som mer än både en spelsamling och en vanlig minikonsol, och som en av de nya spelprodukterna jag har varit mest nöjd med i år får Taito Egret II Mini andraplatsen.
Men årets spel 2022 är förstås Elden Ring, som levererade på samtliga fronter. Jag har spelat få spel någonsin som har erbjudit en lika magisk upptäckarglädje. Jag skulle vilja säga att inte ens Dark Souls-spelen har det, mycket eftersom de ändå är rätt linjära och med jämna mellanrum placerar en boss i din väg. Elden Ring är ofattbart öppet och den första veckan var helt otrolig. Medan många sprang raka vägen till Margit råkade jag hitta vägen ner till Siofra River, och trots att jag var alldeles för svag för området uthärdade jag de jobbigaste bågskyttarna sedan Anor Londo för att till slut hitta en hiss upp till Caelid, som också var helt nytt för mig. Och den färden tog mig upp till Dragonbarrow som förstås var hisnande storslaget (även om det i efterhand blev ett antiklimax). Ett annat exempel är hur den alternativa vägen upp till Altus Plateau gav mig massor av äventyr, för att sedan kunna utforska Leyndell i olycksbådande ensamhet innan massorna hade hunnit dit. Eller hur de underjordiska zonerna bara fortsatte och fortsatte och blev allt mer märkliga … tills jag slutligen tog mig an Radahn och upptäckte att jag bara hade sett hälften.
Allt detta då tillsammans med From Softwares sedvanliga perfekta spelkänsla, makalös design och ohygglig valfrihet. Och dessutom allt i ett komplett paket, utan minsta lilla inslag av mikrotransaktioner eller plundringslådor. Bristerna är få och mestadels försumbara (men hur i hela friden kan det vara omöjligt att få till krulligt hår?), och listan på fördelar verkar aldrig ta slut. Elden Ring är inte bara 2022 års bästa spel utan ligger högt på listan över tidernas bästa.
Tidigare vinnare:
Årets spel 2011: Portal 2 (andraplats: Dark Souls)
Årets spel 2012: Persona 4 Golden (andraplats: Journey)
Årets spel 2013: Brothers: A Tale of Two Sons (andraplats: Beyond: Two Souls)
Årets spel 2014: Dark Souls II (andraplats: Divinity: Original Sin)
Årets spel 2015: Rocket League (andraplats: Axiom Verge)
Årets spel 2016: The Last Guardian (andraplats: Dark Souls III)
Årets spel 2017: Super Mario Odyssey (andraplats: Superhot VR)
Årets spel 2018: Octopath Traveler (andraplats: Beat Saber)
Årets spel 2019: Dreams (andraplats: Bloodstained: Ritual of the Night)
Årets spel 2020: Half-Life: Alyx (andraplats: Ghost of Tsushima)
Årets spel 2021: It Takes Two (andraplats: Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown)