Armiga – version 0.9

Amiga 500 var min enda spelmaskin mellan 1989 och 1994, och min definitiva nostalgimaskin. På den spelade jag spel, ritade bilder och programmerade enkla Amiga Basic-grejer. Man kan minst sagt säga att den satte sin prägel. Jag har fortfarande kvar den och alla disketterna, men 3,5-tumsdisketter är ett bräckligt format och maskinen i sig krånglar ibland. Förr eller senare skulle allt vara förlorat för alltid. Nu är det förstås inga tidlösa mästerverk som gömmer sig på de här disketterna, men jag har sparat praktiskt taget allt från alla mina datorer och det vore synd att bli av med Amiga-generationen.

Problemet är att Amiga har ett helt eget filsystem som inte ens en PC som faktiskt har en diskettläsare kan läsa. Det finns en del andra lösningar men de bygger på att man kopplar upp sin Amiga mot nätverk, och sånt hade jag aldrig koll på. Det är liksom lite svårt att koppla upp om man inte kan ladda ner programmen för att koppla upp. Ett tag kikade jag också på en lösning för att köra Compact Flash-kort (även det ett dött format i sig men åtminstone PC-kompatibelt) på Amiga 1200. Men när jag fick höra talas om Armiga lät det som svaret på mina böner.

armiga_01

Armiga är i praktiken en emulatorburk, som kör Android på en ARM-baserad mikrodator och emulerar både Amiga 500 och 1200 med ett begränsat gränssnitt. Det här är en hobbyprodukt i betaversion (0.9 i nuläget) och bör bedömas därefter. Höljet är uppenbart 3D-printat och det finns en del logiska missar, som att strömknappen är inklämd mellan strömsladden och HDMI-sladden. För att starta eller stänga av måste man hålla in den lilla knappen några sekunder vilket snabbt blir bökigt. Eftersom Armigan även finns i en version utan diskettstation är den gjord för att rymma alla sladdar på ett litet hölje, vilket innebär att tre sidor används till detta. Lite osmidigt om man vill ha nätverkskabeln i, men den är alltså valfri. I övrigt känns den gedigen även om de tunna luftspalterna på ovansidan verkar hyfsat bräckliga. Den är stabilare än min CD32 i alla fall.

armiga_02

Själva gränssnittet är sedan hyfsat begripligt med möjlighet att starta spel på många sätt (från en USB-disk, från det medföljande SD-kortet eller rippat direkt från diskett, vilket sparas i en separat mapp på SD-kortet). Det finns också val för skärmstorlek och lite olika filter. Jag brukar inte gilla scanlines, men här kändes det nödvändigt. Jag upplevde att grafiken annars hade någon sorts synkproblem mellan linjerna ändå. Efter att ha pulat med inställningarna för att reducera lagg känns det däremot som att pixelperfekt fungerar bättre. Armigan kör ut en bildsignal i 720p och 50 hertz, för att inte krångla med Amigans europeiska standard.

På själva maskinen medföljer bara en trave gratisspel, så det första jag ville göra var förstås att kopiera över några av mina gamla spel. I teorin är det enkelt. Bara att stoppa i disketten så tuggar Armigan i sig alltihop och skapar en .ADF-fil. Superenkelt! I praktiken får man dock ingen feedback mer än att diskettstationen börjar ticka igång, och bara en liten ikon visar att den är klar. Den är också extremt känslig för störningar. Om du sätter i en USB-kontakt eller ansluter via nätverket så slutar den helt sonika, och vägrar sedan läsa disketter förrän du har startat om hela alltet.

Men nåväl, disketterna är rippade. En del i alla fall. Armiga respekterar nämligen kopieringsskydd, så alla mina surt förvärvade originalspel, både från den gamla tiden och på senare år via Ebay, är värdelösa. En del gamla, förhoppningsvis juridiskt preskriberade, kopior och .ADF-filer gör dock att jag kan komplettera biblioteket ändå. Här visar det sig att Armigan har många sätt att koppla upp sig med. Du kan kopiera filer fram och tillbaka via SD-kortet, eller så kan du använda en USB-sticka, eller så kan du helt sonika ansluta Armigan med nätverkskabel och FTP:a in dig på den.

armiga_turrican2

Med allt klart kan man börja använda Armigan som en, tja, som en Amiga. Det är bara att tjonga i en virtuell diskett och starta. Maskinen har en licensierad kopia av Kickstart 1.3 och 3.1 (operativsystemet) från Amiga Forever, så det är fullt lagligt så långt. Jag testar en del spel och kan konstatera att det mesta fungerar när man väl kommer igång. Emuleringen är utmärkt om än inte hundraprocentig. Det förekommer enstaka ryck men annars flyter det på, och ljudet är nästan felfritt även i spel som Turrican II som har riktigt specialprogrammerad sådan. Armigan klarar även Bubble Bobble utan problem – det spelet tyckte annars inte om minnesexpansioner. Tvärtemot gäller Parasol Stars, som bara vill fungera i A1200-läge trots att jag vet att spelet gick på A500. Till en början upplevde jag lite lagg, men efter att ha trimmat TV:ns inställningar fungerar det utmärkt. Det visar sig att Bubble Bobble helt enkelt är osmidigare än jag minns det, nu när jag är van vid arkadmaskinen. Jag hoppas bara att jag inte sabbat inställningarna för allt annat …

Ett krux är däremot att många spel behöver tangentbord för enstaka funktioner. Eftersom det bara finns två USB-portar blir det lite jonglerande, men det finns också virtuella möss och tangentbord för att hantera enstaka tryckningar vid behov. Jag kopplade in en Xbox 360-handkontroll och kunde köra utan större problem. De extra knapparna kan användas som snabbåtkomst till menyn och de virtuella funktionerna. I paketet medföljer bara en NES-kopia som fungerar hjälpligt, men det är bökigt att behöva trycka A+B för att komma åt menyn. Det gick också bra med ett vanligt tangentbord och mus. Mitt trådlösa kombinerade surfbräde fungerade däremot inte.

armiga_parasolstars

Armiga är inte direkt billig. 189 euro för versionen med diskettstation eller 119 euro utan, plus frakt från Spanien. Eftersom de är handmonterade på beställning får man också räkna med en lång leveranstid. Den stora frågan är vad du ska ha den till. Om du bara vill spela gamla Amiga-klassiker så är det förmodligen enklare att köpa en licens för Kickstart och köra WinUAE. Med alla inställningar där går det säkerligen att hitta bättre. Men när det väl fungerar så är Armigan ett bra val. Dessutom har den sin unika fördel med diskettstationen. Att överföra sina lagliga spel är alltså inget alternativ, men att kunna rädda sina gamla filer är om inte guld värt så åtminstone silver. Med den här kombinationen och hopp om framtida stöd är jag därför hyfsat nöjd för tillfället. Jag tror dock att jag tillhör en ganska liten skara som är tillräckligt entusiastisk för att vilja ha de här funktionerna, men inte så entusiastisk att jag redan har löst det på ett mer avancerat sätt.

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.