Mitt besök i Draenor börjar närma sig sitt slut, och trots att det egentligen bara har varit en transportsträcka till Legion (som liksom var hela poängen med att börja om med spelet) så har jag haft väldigt kul hittills.

Inledningen där man slår sig in genom portalen och sedan saboterar allt genom en actionfylld färd där ett gäng nya karaktärer introduceras var lysande. Thrall försvann visserligen rätt snabbt (jag utgår från att han assisterar Horde-folk) och jag fick dras med Velen, som lite oväntat gick och offrade sig längre fram. Lite märkligt att Yrel tar över hans roll – det ska bli intressant att se om det tas vidare i nästa expansion.

Det är intressant att se den nya tolkningen av Draenor. Shadowmoon Valley är betydligt mindre olycksbådande och Black Temple inte alls särskilt mörkt vid det här laget. Talador minns jag väldigt lite av (det var väl Terokkar Forest förut?) men jag ägnade inte särskilt mycket tid där. Gorgrond kikade jag också bara på ett tag, tillräckligt för att hinna träffa Rexxar, men jag förmodar att det blev Netherstorm, och därmed rätt oigenkänneligt. Och så har vi Spires of Arak, som jag gillade rejält. Arakkoa kändes alltid underutnyttjade, och det var kul att få träffa dem igen (spelbara någon gång, ja, tack?).

Men nu när det börjar dra ihop sig till level 100 (och därmed en enkelbiljett till Legion) ägnar jag min sista tid åt Nagrand, som var en av mina favoritzoner när det begav sig sist. Det är både sig likt och mycket annorlunda. Den gamla PVP-arenan har nu ett gäng gladiatoruppdrag av varierande klass. Telaar är ockuperat och gissa om jag hämnades. Det var förstås mitt huvudsakliga tillhåll, och jag ägnade bokstavligen timtals åt att nöta ogres för att få den där superovanliga talbuken (mest för att draeneis ordinarie riddjur är gräsliga).

Och så återfinns Lantresor of the Blade på ungefär samma ställe som förut. Det är ett typiskt exempel på hur milsvida bättre uppdragen är numera. Jag vill minnas att jag spöade ogres i den där lilla byn i evigheter, men nu är det mer varierat och mer specifika uppgifter att utföra, så att dödandet liksom kommer på sidan. Och så kulminerar det i coola scener när man utmanar ledarna för Burning Blade och slutligen får Lantresor som följare i sin lilla garnison!

Jag hade inte trott att jag skulle bry mig alls om garnisonen, men det är svårt att låta bli. Även om det blir aningen märkligt i en MMO-värld (om jag är den där legendariska befälhavaren, vad gör då alla andra spelare jag stöter på?) och om det förtar grejen att vistas i en gemensam stad, så är det lite Suikoden-känsla över att sakta bygga upp sitt ställe, och det uppskattar jag, förstås. Det är också kul att hela tiden plocka in nya medhjälpare. Men det verkar bli kortvarigt (åtminstone om man har väntat två år med att sätta igång) och snart kommer jag att överge dem.

Generellt är jag också mycket imponerad av hela paketet. Musiken är ofta strålande, grafiken är ordentligt polerad, och det är fullproppat med sidouppdrag och grejer att upptäcka. Jag gillar särskilt konceptet med småbossar här och där som introducerades i Pandaria, och som hela tiden erbjuder små varierade strider med specialattacker att ta hänsyn till. I gengäld är väl dungeons lite väl enkla. Jag hoppar in ibland och springer (bokstavligen) igenom dem tillsammans med fyra andra utan att behöva tänka det allra minsta. Folk verkar inte ens bry sig om specialförmågor och placering utan bombar bara ner bossarna så fort det går. En gång i tiden vill jag minnas att man faktiskt behövde lära sig deras mekanik. Hmpf. Nåja, i gengäld har småbossarna ute i världen fått motsvarande förmågor, som den där Ikiss som har samma specialattack som en gång användes i Auchindoun. Det gör det både utmanande och roligt att utforska – vilket är ett stort plus!