Återbesök i Westeros, säsong fem

Jag har sett många listor över bästa och sämsta säsonger av Game of Thrones. Toppen varierar, men i botten brukar man nästan alltid hitta säsong fem. Jag tyckte inte alls den var så dålig den första gången, men nu har jag sett hela säsongen igen, med resten av serien i färskt minne. Hur står sig tio avsnitt av Meereen, vintermörker och bad pussy? Inte så värst bra, visar det sig. Kritikerna har rätt i mycket. Om säsong fyra var aningen utdragen, så är det inget mot hur sega de första sju avsnitten av del fem är.

Var ska vi börja? Jon blir ju utvald till Lord Commander och tillbringar sedan en stor del av säsongen med samma sorts scener som redan gjorde Daenerys rätt trist i säsong fyra. Det är mycket sittande i en stol och tagande av impopulära beslut. Han försöker blidka Alliser och de andra, men missar vilket ödesdigert misstag det var att hjälpa Tormund. Den resan till Hardhome är däremot säsongens absoluta höjdpunkt. Effekter, drama, karaktärer, allt är lysande. Synd bara på Karsi som gjorde ett starkt intryck under sin korta tid. Och sen kommer Jon hem och lyckas precis skicka Sam och Gilly till relativ säkerhet, innan han blir dödad. För gott.

Inte mycket bättre går det för Stannis. Faktum är att det går ungefär så dåligt det kan gå, och ännu en huvudlinje i berättelsen tar sitt slut. Jag förstod aldrig ”Stannis the Mannis”-grejen och att folk gillade honom. Han tog alltid de dåliga besluten, från att få Renly dödad till att föra sin armé upp i snön utan förberedelser. Det visar sig att det hela tiden var Davos det handlade om – Stannis var en enda, fyra säsonger utdragen red herring. De sista avsnitten är utmärkt spelade av Stephen Dillane som ser allt mer härjad ut, men det finns ingen som helst sympati för honom efter vad som hände med Shireen (seriens värsta död i en serie som har Oberyn). Eller för Melisandre. När Brienne slutligen hinner ifatt honom är det nästan förolämpande att han får den hedern. Fanns det någon rättvisa skulle han ha fått Jons slut – men det finns som bekant ingen rättvisa i Game of Thrones.

Överlag märker jag att det man minns är från de sista tre avsnitten, som är fenomenala allihop. Det i sig borde placera säsongen åtminstone på samma nivå som fyran. Men det är också mycket annat blaj. Hela Jaimes utflykt till Dorne är i stort sett onödig. Status quo förändras inte, förutom (och det är kanske lite hjärtlöst) att Cersei har ett barn mindre. Myrcella, som var så prinsessöt att hon lika gärna kunde ha målat en stor måltavla på sig, fyllde ingen funktion i berättelsen. Det verkliga resultatet var att Jaime hölls borta från King’s Landing, men vi kunde ha sparat den tiden genom att helt enkelt ha honom utanför bild (som Bran, hela säsongen). Däremot gillar jag faktiskt de nya Dorne-karaktärerna. Sandflickorna är coola (förutom en del av deras mer pinsamma repliker), Trystane är helt okej och Doran är en riktig boss. Ellaria däremot … jag förstår inte hur hon passar in någonstans. Hon är änka till Oberyn, men Oberyn var inte kung. Varför har hon överhuvudtaget inflytande över Doran?

Det som håller den tidiga delen av säsongen från att vara ett riktigt sömnpiller är Cerseis vändningar med de religiösa fanatikerna under High Sparrow. Återigen får vi se bevis på Tywins uttalande att Cersei inte är så smart som hon tror. Vad som är ett ogenomtänkt försök att stötta upp sparvarna för att sätta dit Loras och skada familjen Tyrell går snart överstyr när även Margaery åker fast. Den klockrena vändningen är förstås att Cersei själv inte är särskilt oskyldig och det hinner ikapp henne. Den här säsongen gjorde det inte helt tydligt om hon faktiskt hade brutits ner och nog känner man sympati för henne. Men gissa om hon kommer att ta hämnd. Sorgligt bara att både Loras och Margaery glöms bort så fort även hon blir inlåst.

På samma sätt som den här säsongen mest var en färdsträcka för att placera Cersei inför säsong sex, gällde samma sak för Sansa. Littlefinger gör tydligen ett uppriktigt misstag när det gäller Ramsay – jag noterar att han erkänner att han har dålig koll på denne. Resultatet blir i alla fall att Sansa plågas och plågas ännu mer. Det enda positiva man kan säga är väl att hämnden kommer att bli desto ljuvare. Här vill jag också notera att Theon fortsätter att vara intressant, med glimtar av hans gamla personlighet som kämpar under ytan.

Arya? Väldigt segt. Hela den här legendariska lönnmördarsekten visar sig vara två personer, två anonyma bårbärare och tre rum. Vi har sett psykopat-Arya förut så det är varken chockerande eller nytt. Jag väntar fortfarande på ett riktigt resultat förutom att rensa bort sidokaraktärer.

Tyrions resa känns aningen krystad och mest en ursäkt för att ge Jorah greyscale. Jag gillar verkligen Jorahs historia och den här säsongen ger honom rätt mycket att göra, men det blir för mycket av samma saker. När Tyrion väl kommer fram lyfter både hans och Daenerys berättelser. Han får vara smart politiker igen efter nästan två säsonger inlåst eller på flykt, och Daenerys får börja planera för ett liv efter Meereen. Men det slutar förstås snöpligt. Hon tvingas på flykten och fångas av dothraki – igen.

En intressant detalj är att vi får några tidsangivelser. Visst, de unga skådespelarna växer upp men annars är det svårt att se att tiden går. Det kompliceras lite av att berättelserna fortgår i lite olika takt. Ibland kommer en scen direkt efter en annan där det måste ha gått tid – som att någon har rest långa avstånd. Nästa säsong fick mycket kritik för det, att Littlefinger verkade teleportera sig runt Westeros. Men Myrcella berättar att hon har varit i Dorne i tre år (Tyrion skickade henne i säsong två vill jag minnas) och Sam har känt Jon i ”flera år”. Det visar i alla fall att saker faktiskt drar ut på tiden och att det är många vardagliga saker vi inte ser.

Nu kommer det att dröja ett tag innan jag kan se säsong sex igen, och strax därefter (om än aningen försenat) är det dags för nästa. Men det har varit intressant att få kolla igenom allting en gång till och få lite bättre sammanhang, särskilt i de många smådetaljer som visar sig viktiga längre fram. Särskilt gällde det bifigurer som Kevan, Qyburn, Beric och andra, som inte dök upp från ingenstans utan fanns i kulisserna rätt länge. Det är också många förutsägelser som vi fortfarande väntar på: King’s Landing måste ju ödeläggas någon gång och det börjar finnas goda gissningar om hur det går till.

Lämna ett svar