Återbesök i Westeros, säsong fyra

Och så har jag i all hast plöjt igenom säsong fyra av Game of Thrones, som ursprungligen alltså täcker andra halvan av bok nummer tre. Det märks på många sätt, framför allt genom att det inte sker några stora förändringar från säsong tre. Visst, det blir lite konsekvenser av The Red Wedding, men det känns nästan bortkastat eftersom det egentligen inte finns någon som kan göra något åt det. Det finns några riktigt stora händelser (jag kommer till dem när jag har kommit förbi förstasidans text, för även om säsongen är tre år gammal nu är det kanske någon som inte har sett den än), men de flesta karaktärerna fortsätter på samma spår som tidigare.

Den största konsekvensen är väl att Roose flyttar fram sina positioner och slutligen tar över Winterfell, men det händer liksom i bakgrunden och stället dyker inte upp igen förrän nästa säsong. På vägen får vi mer av Ramsay, och hans samspel med Theon är bitvis mästerligt. Alfie Allen gör ett fantastiskt jobb som den fullkomligt nedbrutna ”Reek” och scenerna när Ramsay övertalar honom att låtsas vara Theon igen är så underbart skruvade. Delvis kompenserar det för all långdragen tortyr i förra säsongen, och så behövs ju Ramsay som skurk.

För säsongen överraskade med att ta kål på Joffrey redan i det andra avsnittet. Och det gjordes på ett utmärkt sätt. Han tillbringade sin bröllopsfest med att vara så jävlig som det bara går, och dör sedan relativt snabbt men tämligen plågsamt. När man i efterhand vet vilka som faktiskt mördade honom går det att se hur, men det är väldigt diskret gjort. Istället anklagas förstås Tyrion, vilket leder till ännu en stark säsong för Peter Dinklage men också en säsong som han mestadels sitter i en cell. Här hinner han med mycket bra dialog, framför allt med Jaime, men en del hade nog kunnat strykas om materialet inte behövde täcka en hel säsong. Det slutar med att vi förlorar både Shae (som visserligen fyllt sitt syfte vid det här laget) och Tywin, vilket skulle bli betydligt mer omvälvande.

Säsong fyras starkast brinnande stjärna är förstås Oberyn Martell, som slår ner som en meteor och dominerar varenda scen han är med i. Han är oerhört cool i allt han gör, men det hela leder upp till ännu ett av den här seriens bedrägerier. I en annan berättelse hade han fått sin upprättelse – han har många likheter med den klassiska Inigo Montoya från The Princess Bride – men istället dör han seriens brutalaste död (vilket är något av en bedrift) och istället sås frön för Cerseis kommande herravälde. Som vanligt kan vi se precis när han gör sitt ödesdigra misstag, men den här gången tar det inte alls lång tid innan det kommer ifatt honom (cirka en minut).

got_oberyn

Det finns inte så mycket att säga om barnen Stark. Arya gör ungefär samma sak som förut – nerbrunna gårdar och skadade människor på deras väg norrut. Hennes historia kulminerar med duellen mellan Sandor Clegane och Brienne. Jag stör mig en aning på hur onödig den var, och det kändes lite som fan service att de skulle behöva slåss. Ett tag såg det ut som att båda skulle bli dödligt skadade, men som vi numera vet överlevde ju även Sandor. Tur, för båda är favoriter. Hela Sansas berättelse kretsar kring hur Littlefinger tar henne till Vale, där det uppenbaras att Lysa Arryn tydligen har haft en affär med honom. Det blir en viktig läxa för Sansa som lär sig en del fulspel, men jämfört med många andra händelser känns det inte direkt omvälvande att Lysa får flyga. Jag börjar också störa mig aktivt på Aidan Gillens skådespel som mestadels består i att kisa och väsa. Slutligen har vi Bran, som visserligen kommer fram men förlorar Jojen på vägen i en antiklimaktisk scen. De hade gjort en så stor grej av att han blev svagare, så han hade gärna fått offra sig mer konkret. Nu blev han huggen lite sådär i förbifarten.

Och så har vi Jon Snow, som inte gör så mycket, konstigt nog. Det stora slaget i avsnitt nio är snyggt filmat, och det blir en kortvarig resa till Crasters för att avsluta den lilla sidoberättelsen. Han där från Pacific Rim gör en bra psykopat i Karl, men hela grejen hade kunnat utelämnas utan större konsekvenser. Vi förlorar Grenn och Pyp, mest för att striden måste få några uppoffringar, men de överskuggas förstås av Ygritte. Det var väl oundvikligt, men hur många sorgliga slut på kärlekshistorier behöver vi? I gengäld så klarar sig Gilly åtminstone undan.

Ännu ett tecken på att säsongen är aningen utdragen är att Stannis knappt gör något. Han gör ett besök till Braavos för att låna pengar, och får tydligen tag på en himla massa soldater. Dem lyckas han sedan frakta förbi muren för att kunna dyka upp med jättetrupper och överrumpla Mance Rayder som gubben i lådan. Och alla de här tusentals ryttarna kommer sedan att slösas bort helt och hållet på en enda liten misslyckad kampanj längre fram. Märkligt slöseri.

Jag tycker också att Daenerys inte får något vettigt gjort. Så fort hon har tagit över Meereen slår hon sig till ro för att praoa som drottning. Berättelsen tar tvärstopp och alla hennes intressanta medhjälpare känns bortkastade. Hon börjar ta dåliga beslut uppenbarligen mest för att serien behöver mer drama. Nej, jag är inget större fan.

Så det är blandat bra och dåligt i säsong fyra, och jag tycker att säsong fem får oförtjänt dåligt rykte jämfört med den. Det ska bli spännande att se den har att erbjuda efter en andra genomgång.

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.