Det är fortfarande ett bra tag kvar till nästa säsong av Game of Thrones, men jag passade på att inhandla bluray-versionen av säsong sex och se om det hela. Och som vanligt dröjer det inte länge – det tog mindre än två dygn. Den här säsongen var den första som är gjord utan stöd av en av G.R.R. Martins böcker och istället bara bygger på lösa planer. Men samtidigt tror jag att det gjorde att serieskaparna äntligen kunde sträcka ut vingarna och driva sina egna idéer. Slutresultatet kommer att bli helt annorlunda än vad som slutligen eventuellt skrivs av Martin (jag menar, med den utgivningstakten …) men det kommer inte att bli sämre. Utan bara en annan version av samma saga.
Det som först slår mig när jag börjar se om avsnitt ett är hur långt bak i handlingen det känns, och jag insåg hur ohyggligt mycket som hann hända på bara tio avsnitt. Vi finner Jon död på borggården i Castle Black, Jaime på väg hem från Dorne, Arya som blind tiggare och Daenerys på väg till Vaes Dothrak som fånge. Jag börjar nästan tro att jag hoppade över en säsong någonstans. Men det märks att berättandet har börjat ta fart på allvar. Trots att vi får mycket mer utveckling och små viktiga ögonblick, så finns det tid för det när vi inte längre följer Stannis och när de överlevande börjar samla sig i respektive berättelse.
För säsongen börjar med en rejäl rensning i rollistan. Pang: Trystane, Doran och hans livvakt är borta. Pang: Roose Bolton är borta. Pang, Balon. Pang, Osha. För att inte tala om de sista episoderna. I gengäld kompenseras det med en del återupplivningar, även bokstavligen. Återigen är jag fascinerad över hur serien lyckas ta tillbaka skådisar som inte synts till på flera år, men det gör väldigt mycket för att knyta ihop kontinuiteten. Allt från den där prästen på Iron Islands till Edmure och Blackfish Tully, och inte minst Beric och Thoros.
Det var kanske mest överraskande, men hyfsat välkommet, att se Sandor Clegane igen. Jag vet inte om det är ren fan service eller om det finns någon genial tanke bakom, men han är alltid underhållande att se på, och när han väl återförenas med Brotherhood Without Banners känns det som att de allihop kommer att användas till något.
Aryas historia får väldigt mycket tid, kanske lite onödigt mycket ett tag. Jag gillar egentligen teaterdelarna och hur de visar hur vanligt folk upplever de politiska omvälvningarna, men det blir väldigt mycket av rivaliteten mellan henne och den där Terminator-flickan. Där gjorde de också säsongens största blunder. För att höja spänningen så blir Arya knivhuggen en massa gånger. Alright, hon är tuff och lyckas fly. Det hade fungerat bättre om inte en hel rad figurer hade dött ögonblickligen av en enda liten kniv i magen, inklusive Dorans gigantiske livvakt. Men men, hon får sin hämnd och är sedan raskt tillbaka i Westeros för att sätta saker tillrätta. Eftersom hon har varit borta så länge spelar kontinuiteten ingen roll, så det är inget orimligt glapp där. Men det ska bli intressant att se vad hon ska göra nu.
Sansas historia har också äntligen fått en vändning, och hon kan äntligen börja utnyttja allt hon har lärt sig den smärtsamma vägen. Tuffa, väderbitna Sansa i pälsrock är något helt annat än fjompiga prinsess-Sansa. Hon tar till sig Brienne och förkastar Littlefinger, åtminstone så länge han inte är användbar. Och så var det ohyggligt befriande att äntligen få en Stark-återförening.
Ja, alltså Jon. Det var väl nästan uppenbart att han skulle komma tillbaka, när de hade gjort så stor grej av Melisandre. Han bjuder på några av säsongens (och seriens) bästa scener, främst i slaget om Winterfell, men också i den politiska följden. Parallellerna med Robb går däremot inte att förneka. Jag undrar hur genuint stödet är bland de andra familjerna och om Jon slutligen kommer att följa traditionen att bli förrådd – ännu en gång. Men det var det nog värt för att se honom göra pölsa av Ramsays ansikte.
Och som den sista Stark i ordningen (sorry, Rickon) får vi äntligen se vad som har hänt med Bran på sistone. Jag måste erkänna att det hela var lite för rörigt första gången för att jag skulle gripas av Hodors öde, men efter en andra gång är det klart sorgligt. Det blev dock ännu en återupplivning av Benjen, och en viktig uppenbarelse om Jons härkomst. Men jag undrar vad som egentligen är meningen med Bran. Ska han vara den som slutligen hjälper till att krossa de odöda, eller är han bara den som släpper dem genom muren? Någon anledning måste det finnas till att de inte har pallrat sig över än.
Efter att ha räddat Sansa får Theon äntligen någon sorts upprättelse tillsammans med Yara (som framstår som mer och mer awesome), men lyckan blir kortvarig när farbror Euron dyker upp. Jag vet inte om han bara är en deus ex för att tvinga bort dem från Iron Islands, eller om han kommer att spela en större roll längre fram, men han känns lite onödig.
Efter en menlös säsong fick också Jaime mycket att göra. Det känns lite som en repris, för hela grejen med Riverrun var egentligen bara en ursäkt att få bort honom från King’s Landing – igen – men under tiden passade man på att visa att han minsann inte är någon helyllefigur bara för att han gillar Brienne. Jaime är en skitstövel igen, vilket är viktigt för att leda honom in på upploppet.
För nu är spelplanen verkligen iordningställd. Upplösningen på kampen mellan Cersei och High Sparrow var kanske väntad, då det hade placerats små hintar om wildfire både i den här och förra säsongen. Men jag hade aldrig trott att det skulle bli så dramatiskt. Red Wedding var banbrytande i att ha ihjäl huvudpersoner, men även om det här inte var riktigt lika viktiga karaktärer så har Cersei en rätt oöverträffad kill streak nu. High Sparrow, Margaery och Loras förstås, men också samtidigt Lancel och Kevan Lannister och Mace Tyrell. Pang. Och i förbifarten Pycelle, med största sannolikhet den där elaka nunnan, och som en oförutsedd konsekvens även Tommen. Den enda lyckan är väl att Olenna hinner undan. Hon bjuder fortfarande på några av de allra bästa replikerna. Bara sådär, i ett svep är King’s Landing tömt på rollfigurer och dömt att förstöras. Frågan är bara vem som hinner först, Cersei med hennes wildfire eller Daenerys med hennes drakar. Kom ihåg hennes vision för en himla massa säsonger sedan.
Ja, Daenerys hinner avverka en hel del jämfört med att sitta och häcka i en pyramid. Hon tillfångatas, hämnas, samlar en ny armé genom att stå naken i eld (igen), återvänder för att tukta slavhandlare (igen) och äntligen, ÄNTLIGEN komma sig iväg med sin armé. På vägen dumpar hon Jorah (bitterljuvt) och Daario (hjärtskärande) men får i gengäld med sig Yara och Theon, samt Olenna och hela ormgänget.
Så spänningen inför nästa säsong är större än någonsin. Nu finns det inget som hindrar Daenerys från att attackera, och det lär bli den första historien att betas av. Men frågan är vad som händer i norr. Kommer invasionen att börja nu, eller dröjer det ännu en säsong? Vi har de huvudsakliga spelarna på planen: Jon, Daenerys och Cersei. Men också väldigt många jokrar: Melisandre, Sandor, Arya, Bran, Euron och inte minst Littlefinger. Fortfarande kan väldigt mycket hända.