Återbesök i Westeros, säsong två

Säsong ett kretsade i stort sett kring Ned Stark, som ett led i det stora bedrägeriet som skulle få oss att tro att han var huvudpersonen. I säsong två märker vi tydligare hur många som är inblandade i det här spelet, och det blir många vägar att följa, och ännu fler nya ansikten. Nu blir det förstås en hel del spoilers av hela säsongen och har du inte sett fram till säsong sex bör du nog undvika det här, eftersom jag kommer att jämföra en hel del med vad som hände senast. Jag kan börja med lite allmänt, för att inte börja avslöja saker på förstasidan. Produktionsvärdena är högre, men fortfarande är det oerhört långt från den senaste säsongen som bitvis kändes som långfilm uppdelad i timslånga avsnitt. När Robb håller på med sina erövringar är det mest en handfull gubbar i en skog, så klipp, och så en massa döda på ett fält.

Däremot har skådespelarna kommit in i sina roller och levererar redan här några av sina bästa scener. Herregud alltså, praktiskt taget allt som Peter Dinklage gör är briljant. Mannen föddes för att spela Tyrion, och det blir inte sämre av alla andra klockrena motspelare. Till och med Lena Headey, som jag ofta tycker känns stel och allmänt bara sur, är strålande här. Hennes utbrott mot Tyrion, hennes maktdemonstration mot Littlefinger, och hennes tydliga frustration med Joffrey, alltihop bjuder på karaktärsmoment. Och Joffrey då. Han är en liten skit kontinuerligt men jag tror inte att något överträffar scenen med Ros och den andra tjejen (som väl är samma som polade med Theon ett tag?). Fullständigt fasansfullt.

Den tidiga delen av säsongen kretsar mycket kring Renly, som för att gnugga in det lite extra att sympatiska, hedervärda ledare inte har något i Game of Thrones att göra. Renly ser ut som en mes i största allmänhet – Gethin Anthony är för mycket av en prettyboy för att vara riktigt trovärdig. Men scenerna med Loras och Margaery bygger upp hans dilemma. Han hade förmodligen aldrig tänkt bli kung, men tvingas försöka balansera sin kärlek med sin plikt, och precis som för Robb går det inte så bra. I gengäld är väl Renly den enda som faktiskt inte gör ett uselt drag – Stannis förråder honom på ett sätt som ingen kunde skydda sig emot. Och framför allt Brienne och Margaery har fortfarande en hel del att se fram emot.

Det ger också en intressant parallell. Stannis påpekar för Davos att det goda man gör inte kan uppväga det onda. Just därför har jag väldigt svårt att ha någon sympati för Melisandre längre fram i serien. Men nu när hon har dödat en kung och återupplivat en annan undrar jag vad hennes syfte är, om hon överhuvudtaget har något kvar att göra. Jag noterar dock att hon redan här antyder hur gammal hon faktiskt är (”Jag har kämpat längre än dig”, till Stannis) och förutspår att han kommer att förråda sin familj. Och det hade hon ju rätt i – hon missade bara på den här ”den utvalde”-grejen.

Sen måste jag också nämna Lancel, som fortsätter att vara en sidokaraktär, men det är så fascinerande att se hans hunsade, töntiga uppsyn här jämfört med hans roll i den senaste säsongen. Visst, frisyren gör sitt till, men det är en gedigen skådespelarinsats bakom. Och på tal om sidoskådisar som återkommer långt senare – det är en bedrift att lyckas få tillbaka samma gubbe för att spela den där Iron Islands-prästen, i någon enstaka scen, fyra år senare.

En sak som är intressant att peka ut i säsong två är att nästan alla nya karaktärer är romantiska intressen för de etablerade. Det var nog här som Game of Thrones befäste sitt rykte om våld och sex, för antalet scener då snygg tjej knäpper upp klänningen går knappt att räkna. Det blir lite fånigt. Å andra sidan gillar jag karaktärerna som sådana. Osha (rent formellt inte ny för säsong två), Ygritte, Gilly och Talisa är allihop intressanta på olika sätt, och det skadar inte att Natalia, Rose, Hannah och Oona är vackra allihop. Vem det nu är som hittar skådespelarna i den här serien har talang. Och så är det gulligt i efterhand att den strålande kemin mellan Rose och Kit inte bara var skådespel utan att de numera är ett par. Synd bara att Talisa var Robbs stora misstag – de gör bäst i att njuta av den säsong som återstår …

Och när det gäller romantiska intressen av det andra slaget är Xaro Xhoan Daxos, sitt töntiga namn till trots, en välgjord figur. Många kritiserade avsnitten i Qarth som ett slöseri med tid, och det var det väl egentligen, som det mesta av Daenerys äventyr. Men de tre huvudsakliga herrarna är allihop väl spelade (om än utstuderade) och deras olika tillvägagångssätt för att försöka utnyttja Daenerys är kul att se. Av alla hennes olika stilar gillar jag nog också hennes utstyrsel här bäst – både den lyxiga versionen och den mer praktiska i läder.

got_daenerys

Det finns många andra höjdpunkter i säsong två. Theons vekhet som leder honom till det ena dåliga beslutet efter det andra. Hounds glimtar av godhet under den barska ytan. Catelyn i det mesta hon gör. Introduktionen av Brienne. Alla scener mellan Tywin och Arya. Trots att säsongen egentligen täcker en ganska kort tidsperiod händer det väldigt mycket, och framåt slutet har mycket förändrats. Vidare till säsong tre!

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.