Att spela rollspel utan att rollspela

Egentligen är det märkligt att rollspel, särskilt då de västerländska, har blivit en så stor kommersiell framgång. För inte så länge sedan var trollkarlar och drakar något som bara de allra nördigaste ägnade sig åt, i mörka källare belamrade med T10:or och uppkopierade rollformulär. Sen hände något. Kanske var det Sagan om Ringen-filmerna och Harry Potter som helt plötsligt gjorde det legitimt med att hatta runt i tunikor och vifta med bredsvärd mot orcher, på samma sätt som Spider-Man- och X-Men-filmerna gjorde trikåer till ett fashion statement. Sen kom Oblivion och sopade rent banan, för att inte tala om World of Warcraft.

Nu ägnar sig 12,5 miljoner människor åt att få i uppdrag av blå alver eller gröna orcher att döda den onde magikern Terollox i tornet Almenock. Det är rätt fascinerande egentligen. Och även om nördrepresentationen nog är ganska hög fortfarande är en försvarlig del av spelarbasen sådana som för tjugo år sedan skulle ha tryckt in den stackars rollspelaren i ett skåp och stulit hans lunchmacka.

Därför är det kanske inte konstigt, även om jag inte kan förstå det ur ett rollspelarperspektiv, att det finns massvis med folk som lyckas ägna tusentals timmar åt att spela ett rollspel utan att aldrig någonsin rollspela. Det är liksom som att spela Call of Duty som pacifist. ”Hej du där borta, sluta skjuta på mig så kan vi säkert komma fram till en lösning som gynnar oss båda” är något man sällan hör på röstchatten.

Tyvärr har rollspelarna fått en ganska olycklig och tyvärr allt för sann stämpel i World of Warcraft-sammanhang. Det brukar handla om att klä sin kvinnliga figur i en Alla Hjärtans Dag-klänning (i bästa fall) och sedan ligga sked på sängen i Goldshires värdshus och berätta detaljerat vad för sorts avancerade sexuella akter man gör med den andra spelaren. Har jag hört. Mitt korta besök på en RP-server varade bara tills någon kom och stötte på min oskyldiga tauren-tjej i Thunder Bluff.

Att rollspela på det sättet kommer alltså inte på fråga, men ändå är jag väldigt mån om att ha någon sorts bakgrund åt min figur, särskilt med tanke på att jag förmodligen ska dras med den i några hundra timmar eller mer. Till och med min auktionsgubbe har en bakgrund, även om det helt enkelt bara är jag själv i det fallet. Det blir betydligt roligare så än om man bara kallar sig för Lolhunter med sin trogna följeslagare Pig. Men har man aldrig hittat på en karaktär kan det vara svårt att börja. Därför tänkte jag berätta om hur min senaste figur, Laevyn, blev till.

I augusti 2009 utannonserades Cataclysm och de nya raserna. Att worgen kunde förvandla sig fram och tillbaka från varulv till människa fick mig att börja fundera på att konvertera en av mina befintliga figurer, som ett led i den karaktärens handling. Ett tag tänkte jag göra om Shaana till worgen. Men det visade sig att worgen för det första inte kunde vara blonda och för det andra inte kunde vara paladiner (en krigare har jag ju redan). Så jag fick tänka vidare.

I samma veva läste jag Going Postal och Making Money från Discworld-serien. Där figurerar Adora Belle Dearheart, en dam med trevligt namn men mindre trevlig attityd. Hon råkade vara arkeolog, mörkhårig (som alla worgen) och en riktigt rolig personlighet. En ny figur började ta form. Jag bestämde mig tidigt för att hon skulle vara enögd, där kommer jag inte ihåg exakt vad inspirationen var men möjligen Baiken från Guilty Gear-spelen. Jag hade tänkt mig att hon skulle ha förstört sitt öga i samband med förvandlingen till worgen, men det fick jag senare ändra på. För övrigt skulle ju Darius Crowley sedermera visa att en worgen med ögonlapp är rejält badass så där valde jag nog rätt. I övrigt inspirerades hennes utseende från flera håll, såväl bekanta som fiktiva personer. Den sjukt stora frisyren knyckte jag från Felicia i Darkstalkers. Namnet konstruerade jag för att ha något vagt keltiskt/brittiskt, och det är nästan helt unikt vad jag kan se.

Ett sidospår blev det också. Eftersom alla andra av mina karaktärer är baserade på mina gamla figurer från bordsrollspel ville jag också göra en motsvarighet åt Laevyn. Hon är förstås ingen varulv där, men har samma personlighet. Sedan började jag knyta ihop henne med en annan figur jag gjort nyligen, och helt plötsligt var ett helt team bildat. Det återstår att se om jag gör något med dem framöver i spelet men kul var det i alla fall.

Laevyn blev en rogue av flera skäl. Jag hade ingen sådan sedan tidigare, det passade utmärkt med hennes personlighet och dessutom skulle det visa sig vara perfekt för hennes framtida sysselsättning. Min tanke var att spela igenom det nygjorda innehållet i World of Warcraft men också att få upp Alchemy och Archaeology till max. Eftersom man numera får xp även av sina sidoyrken kunde jag spela nästan helt utan att göra uppdrag. Jag hoppade in här och där på ställen jag var sugen på, som Redridge och Western Plaguelands, men försökte koncentrera mig på saker Laevyn skulle föredra. Hon kommer till exempel garanterat att göra hela Uldum och bli jättekompis med Brann.

Att skapa en karaktär går också åt båda hållen. Det som händer i spelet skapar upplägg för nya historier och detaljer. Jag hade inte tänkt mig att Laevyn skulle ha fräknar men det bästa ansiktet råkade ha det, så då kör jag på det. Jag hade tänkt mig blå kläder men med mina heirlooms blev violett och guld de återkommande färgerna. Och så blev jag förtjust i raptor-husdjuren efter hela historien i Northern Stranglethorn, vilket skulle visa sig knyta an till mitt problem med ögonlappen.

Visserligen finns det en ögonlapp på nivå 20 ungefär, men det visste jag inte då. Jag hade sett den första på nivå 50, så jag ändrade mina tidigare planer och lät Laevyn ha ögonen i behåll tills vidare. När jag närmade mig 50 råkade det sig att jag var i Un’Goro och jagade raptorer. Jag insåg att jag skulle nå 50 under tiden, så jag siktade in mig på Lar’korwi, en omryktad raptor man får i uppdrag att döda. Raptorer är farliga saker, det vet alla som har sett Jurassic Park. Laevyn fick sig en rejäl smäll under striden och vips fanns en bakgrundshistoria! Jag tog triumferande på ögonlappen som nu finns där av en anledning och inte bara för att den råkade ha bra stats just nu.

Men det blev ytterligare en liten detalj som lades på plats där nere i Un’Goro. Under uppdragen för att locka fram Lar’korwi hade jag varit och petat i hans ägg. Helt plötsligt fanns också en motivation till att ha en Razzashi Hatchling som följeslagare (som jag hade velat ha sedan min kompis från Stranglethorn blev raptornappad till Zul’Gurub): Laevyn adopterade den efter att ha råkat döda dess föräldrar. Inte världens mest originella idé (se Terry och Rock i Fatal Fury eller Samus och metroiden i Super Metroid), men ändå en viktig del i hennes personlighet.

På det här sättet kan en bakgrund göra spelandet roligare och spelandet kan i sin tur göra bakgrunden bredare, och i slutändan har jag fått ännu en figur att lägga till samlingen, istället för bara en ansiktslös bot som står i Stormwind och handlar.

Det här inlägget postades i Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Att spela rollspel utan att rollspela

  1. theDman skriver:

    Hej, vill bara säga din sida är en trevlig överraskning. Hoppas bloggmotivationen håller i sig!

    /theDman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.