Bakåtsträvande i kubik

Gameinformer publicerade en artikel där författaren klagar på att Xenoblade Chronicles inte kommer till sin fulla rätt för att det körs på Wii. Det skulle han inte ha gjort om han ville ha skinnet i behåll, för direkt fick han mothugg från höger och vänster (om han däremot ville ha uppmärksamhet till sajten var det precis det han skulle ha gjort). Till att börja med kom förstås argumentet att Nintendo äger Monolith Soft och att de knappast hade gjort det i något annat format oavsett, men artikeln gällde det faktum att Nintendos snålhet med hårdvaran håller tillbaka många spel från sin potential.

Och där håller jag med. Med undantag för Super Mario Galaxy och Kirby’s Epic Yarn ser praktiskt taget alla Wii-spel ut som gröt på en modern TV. Det var märkbart redan på den 32-tums 720p-tv jag hade 2006 men det är ännu mera uppenbart nu på 47 tum och 1080p. Det fungerar om man bygger estetiken runt det, men inte annars. Jag minns hur det gnälldes på Playstation 2:s bildkvalité, men då körde vi ju fortfarande på 525i-PAL-standard och det var inte lika märkbart.

Många hävdade att Xenoblade Chronicles ser toksnyggt ut på deras tjock-TV. Och då är ju loppet kört. Det är samma sorts argument som används för att stoppa in scanlines i nyutgåvor av retrospel, för att efterlikna den suddigare men mindre kantiga bild man fick då. Vilket egentligen är helt befängt, som att man skulle spela in musik på CD i bra kvalité och sen artificiellt lägga till knaster för att få en LP-känsla.

Ett annat argument var att spelet aldrig hade blivit gjort om det hade varit högupplöst, eftersom det då också hade behövt motsvarande uppgradering i modellering. Men det är också dumheter. Ta ett spel som Nier. Det har inte heller så värst brutala produktionsvärden men eftersom det åtminstone håller en anständig upplösning och bilduppdatering ser det ändå helt okej ut. Och om man sedan tar Xenoblade från Wii och kör det på en emulator syns det hur mycket läckrare det skulle kunna vara. Där spelar produktionsvärden ingen som helst roll.

Jag är egentligen inte särskilt allergisk mot lågupplöst grafik. 2001 hade jag väldans kul med Final Fantasy IX trots att både Shenmue och Dead or Alive 2 fanns som kontrast. Och jag spelade glatt både Shadow of the Colossus och Final Fantasy XII samma år som Gears of War och Oblivion. Men det är ändå en viss skillnad på sena, påkostade produktioner tidigt under nästa generation, och på påkostade spel som fortfarande är begränsade av tekniken fem-sex år senare. Jag menar, jag hade haft svårt att hypa upp mig för ett nytt PSone-rollspel i 3D om det släpptes 2005.

Xenoblade Chronicles är i grunden ett mycket bra spel med ett stridssystem som troligen är det bästa i genren sedan Final Fantasy XII. En liten tendens till att falla i gamla JRPG-hjulspår gör inte saken bättre heller, men där kan jag inte riktigt döma det än. Men jag kommer inte ifrån att det är så grötigt och att figurerna går omkring klädda i texturer som får World of Warcraft att se ut som Uncharted i jämförelse. Jag kommer inte ifrån att det hade varit betydligt mer njutbart på antingen HD-tvillingarna eller på Wii U, precis som att Ico blev betydligt fräschare när det släpptes till Playstation 2 istället för ettan.


Nej, inklippt i texten så här så ser man ingen skillnad men prova att klicka…

Samtidigt pågår en liknande diskussion runt testmaterial från The Hobbit som har visats upp. Många är försiktigt imponerade medan vissa inte alls tycker om effekten av att filmen körs i 48 rutor per sekund istället för 24. Där är det om möjligt ännu svårare att nyskapa. Vi har haft spel i 480p i 10-12 år men 24 fps är standardiserat sedan filmens begynnelse. Det finns en ”filmkänsla” där vi under alla år har vant oss vid att det är lite hackigt, medan högre bildhastighet förknippas med sportsändningar, nyheter och den evigt förhatliga ”såpopera-effekten”.

Så bara för att filmbolagen en gång i tiden valde en lägre uppdatering för att det var billigare, så är vi fortfarande fast i det nästan hundra år senare. Det är som om alla spelföretag hade bestämt sig för att aldrig överstiga NES:ens 256×224 pixlar i upplösning (något man ibland kan tro fortfarande gäller när man kollar på hur upplösning offras i moderna konsolspel, i och för sig). Jag tror absolut att det känns ovant, men jag tror också att en magnifik tretimmarsfilm är det bästa sättet att komma över det. Jag tror att inlevelsen kommer att bli ofattbar och såvida inte bakåtsträvarna lyckas få rätt tror jag att vi kommer att se tillbaka om tio år och undra varför i hela friden vi nöjde oss med 24 fps så länge.

Ett argument som kastas runt nu är att det ser fejkat ut, att detaljrikedomen gör att man lättare uppfattar scenbyggen och smink som just det. Att det mer liknar bakom scenerna-material än en film. Då kan man ju till att börja med fråga sig hur rimligt det är att bakom scenerna-materialet ska vara av högre kvalité än filmen. Och så kan jag komma med en motfråga: hur långt är det värt att gå för att alla missar ska suddas ut av bristande teknik. Är det bättre att se alla filmer via Youtube, eller ska vi ta steget tillbaka till Saturns videokomprimering? Då kan jag lova att yxan i Bifurs panna inte ser ut att vara gjord av plast.

Då kan alla bakåtsträvarna sitta där och se The Hobbit i ett grynigt fönster mitt i en 320×240-skärm och glädjas åt att allt är lika generiskt grönbrunt oavsett om det är filmat, modeller eller datoranimerat. Under tiden tänker jag leta rätt på den absolut bästa biografen med fetaste bilden och fetaste ljudet som går att hitta inom femton mils omkrets för att se den här filmen i så hög kvalitet det bara går.

Det här inlägget postades i Film, Spel, Wii och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.