Idag hamnade Dragon’s Lair på rea på Playstation Store och då tänkte jag passa på att testa det. Trots att det är en superklassiker har det aldrig blivit av tidigare. Jag spelade däremot igenom Space Ace någon gång för kanske fjorton år sedan, i en halvgrynig PC-konvertering. Men det här ska vara originalet, för 45 kronor vilket är betydligt billigare än om jag hade matat i femkrona efter femkrona i originalspelet.
Grejen med Dragon’s Lair är att det var den första interaktiva filmen. Hela den här hatade grejen med ”Quick Time Events” som Shenmue gjorde populär började här. Tänk dig som Heavy Rain fast helt utan direkt styrning och enbart mellansekvenser hela tiden, och minimala marginaler. Dragon’s Lair var ett arkadspel och tanken var att snabbt tömma din plånbok, inget annat.
Fast då, 1983, måste det ha varit värt vartenda öre. På den tiden kunde du få betala 300 kr för att köpa ett genomsnittligt spel som Burger Time:
Då tog alltså tecknaren Don Bluth (känd från Resan till Amerika och Landet För Längesedan samt Anastasia) och satte ihop ett arkadspel bestående helt av tecknade filmsekvenser, där blixtsnabba knapptryckningar då och då kunde leda riddaren Dirk vidare genom ett framslumpat, genomjävulusiskt slott, men oftast skicka honom till sin bråda död. Spelet kördes från Laserdisc och var därför aningen snyggare än andra spel just då…
Sen var nog säkert Burger Time ett bättre spel i det långa loppet. Åtminstone vill jag minnas det så. Dragon’s Lair förkroppsligar allt negativt som förknippas med den här typen av spelbarhet. Repetition, frustration och ologiskt memorerande som dessutom inte är pålitligt eftersom ordningen på rummen slumpas fram. För att göra det betydligt mer hanterbart har senare versioner, inklusive den här, lagt in en guide som visar var du ska trycka men då sitter man mest och kollar på den istället för att se all action. Det är väl talande att det går att se hela spelet som en film istället.
Att traggla sig fram till själva drakens lya och rädda sin Daphne är därför bara en fråga om tid och ork, knappast särskilt mycket skicklighet. Där upptäckte jag något som jag aldrig riktigt uppfattat. Daphne är ett jävla våp. Nu snackar vi i och för sig några år före Super Mario Bros och ungefär trehundrafemtio år före Half-Life 2, men djupa karaktärsporträtt är knappast något man hittar här, utan en bimbo som levererar sina repliker (spelets enda, för övrigt) i både tal och bild i det grövsta överspelande jag har sett sedan… länge. Lyckligtvis tar spelet slut där och det är bara Dirk som behöver bekanta sig närmare med henne. Och där har vi kanske spelets allra mest grymma öde för honom.
Ur ett rent historiskt perspektiv var det värt 45 kronor för det här. Kanske kommer jag att utsätta bekanta för det någon gång. Men det finns nog en anledning varför man använder Dragon’s Lair som ett varnande exempel i spelsammanhang…