Barndomens exotiska vattenhål

Det kan lätt bli lite ”när jag var ung så gick vi fem mil i snö till skolan och i uppförsbacke båda hållen” när man tänker på gamla dagar. Riktigt så illa var det inte (däremot stämde det för min morfar). Men jag hade ingen Ipad, inget superavancerat Technic-Lego (det kom dock en rätt häftig programmerbar grej i samma veva) och jag hade onekligen inte ett bibliotek med hundratals fantastiska spel att välja mellan, så de tillfällen när man åkte in till stan (Skellefteå) framstod som en magisk resa helt i klass med Den Oändliga Historien. För att inte tala när man åkte någon annanstans. Här är några av de spännande platser som var ofattbart häftiga för en liten grabb i slutet av åttiotalet.

Terrariet – jag minns precis vart det låg, en bit upp runt hörnet vid en kulle, ovanför Älvsbacka. Jag vet inte om det var någon sorts affär, men det var ett ställe fullproppat med ödlor, fiskar och andra saker som trivs i mörka blöta glasburar. Förutom en vag uppfattning om lokalen minns jag tyvärr inte exakt vad som fanns där, förutom några sjöhästar som jag tyckte var makalöst spännande. Det fanns och finns inga direkta zoo-upplevelser i Skellefteå-trakten (om man inte åkte hela vägen till nästa punkt i listan) så terrariet var bokstavligen ett vattenhål värt att besöka.

Lycksele Djurpark – Västerbottens svar på Skansen, fullproppat med älgar, sälar, någon björn och diverse andra kreatur. Fast även om jag var hyfsat intresserad av fauna i största allmänhet var det ändå alltid lekparken som lockade mest, med ett omfattande klätterställningskomplex som spände över en damm där man kunde åka linbana fram och tillbaka. Sista gången jag var där, det måste ha varit efter 1994, var det dock den lilla arkadhallen som lockade med Snow Bros och X-Men: Children of the Atom som främsta attraktioner.

Bilbaneracing – åter till Skellefteå och någon trång lokal, även den i närheten av Älvsbacka om jag inte minns fel. Det här var på den tiden då fritids hade resurser att ta sina ungar på bussen och åka på såna här magiska platser. Åtminstone ett par-tre gånger blev det, och det var lika roligt varje gång. I den lilla lokalen rymdes en överdimensionerad version av såna där små leksaksbilbanor, där två förare fick gasa på så mycket som möjligt utan att bilen flög ur i kurvorna. Gälla skrik, springa bort till olycksplatsen och få bilen på plats igen utan att få fingrarna överkörda av den andra bilen, och så tillbaka för att köra vidare. Fantastisk underhållning.

Lilleputtlandet – någon sorts lekland i lokal version där en uppsjö av aktiviteter lockade ungar att springa runt och tjoa hela dagen. Vi var där ett flertal gånger. Några år senare återvände jag, då som sommarjobbande fritidsledare, och blev grymt besviken. Kanske var det på nergång eller kanske hade jag blivit för gammal, men knappt ”legoladan” där man fick bygga och ställa ut sina verk var särskilt magisk längre. Finns det ens kvar idag?

Teknikens Hus – ibland bar det av ända till Luleå (13 mil för er sörlänningar) för att besöka himmelriket för alla tekniskt lagda grabbar. Det här var förmodligen några år senare, gissningsvis 89-93 ungefär. Där fick man kuta runt och lära sig allt från gruvdrift och husbygge till flygning och gravitationsteori, allt på ett pedagogiskt och lekvänligt sätt. Hela stället var fascinerande, inte minst spegeltriangeln man kunde krypa in i och sedan se sig själv speglas i oändlighet åt alla håll. Som länken antyder finns det här stället fortfarande kvar och verkar vara minst lika spännande idag, så har du något alibi att ta dig dit med (något barn eller yngre syskon eller så), passa på.

Vitbergsbadet – när man var ung och glatt kunde bortse från larmrapporter om krossat glas och ohygienska bassänger var det ett supernöje att åka upp till Vitbergsbadet och ha skoj en solig sommarlovsdag. Jag vill till och med minnas att jag åkte dit med fritids också, fanns det verkligen obegränsat med resurser då? Hur som helst, Vitbergsbadet var (och är?) i praktiken en ganska stor bassäng med lite sidoattraktioner, där det med jämna mellanrum dras igång en vågmaskin. Det tyckte man var oändligt roligt. Jämfört med den lokala simbassängen var det i alla fall som Disneyworld. Lite senare ersattes Vitbergsbesöken av längre resor till Pite Havsbad som hade betydligt mer spännande doningar. Men jag minns fortfarande den gnistrande vita anläggningen, glass- och hamburgerkiosken och den vidsträckta grässluttningen där folk låg och solade medan ungarna riskerade drunkningsdöden ner i vågorna. Ett stycke rivieran mitt i Norrland.

Norsjö Busstation – ja, inte för att åka buss. Faktum är att jag nog bara har passerat där med buss en enda gång, långt senare. Men besöken hos kusinerna erbjöd alltid en massa spelsensationer, både på deras Atari ST och i vänthallen där bussbolaget hade klämt in fem-sex arkadmaskiner, på den tiden då arkadspel faktiskt lockade folk. Där brändes det veckopengar, vill jag lova. Jag spelade en mängd Street Fighter-kloner som Fighter’s History och World Heroes, och jag vill minnas att både T2: The Arcade Game och Outrun fanns på plats vid något tillfälle, liksom Captain America and the Avengers. Jag spelade också ett spel jag inte kommer ihåg, något plattformsactionspel där man slogs mot slutbossen på vingarna till ett propellerplan. Men allra störst var det nog när de hade tagit in Super Street Fighter II. Jag spelade som besatt och testade alla de nya figurerna, bara för att bli snöpligt besegrad av Blanka varje gång.

Jag minns jättejordgloben och det gula huset på Teknikens Hus. Jag minns också de coola hologrammen som verkligen var det mest häpnadsväckande jag hade sett i teknikväg.

Lämna ett svar