Behöver vi egentligen PSone-spel på PS4?

Jag läste en diskussion om bakåtkompatibilitet på Playstation 4, eller snarare bristen på den. För första gången i konsolfamiljens historia hade ju Playstation 4 inget sånt, vilket innebar en rätt distinkt brist på spel de första åren. Men det har förändrats, och numera släpps typ allt på konsolen. Inklusive en lång rad uppkonverterade Playstation 3-klassiker och ett gäng rätt godtyckligt utvalda Playstation 2-spel.

De senare verkar bygga på en teknik som Sony pratade om 2014, men som inte officiellt har lett någonstans. Uppenbarligen har Sony ett sätt att relativt enkelt emulera Playstation 2-spel och lägga in krokar för att aktivera troféer, annars skulle det aldrig i världen ha varit lönsamt att slänga över en trave usla Star Wars-titlar. Men det innebär inte att de kan öppna slussarna och släppa in varenda utgivet Playstation 2-spel och dessutom låta oss spela våra gamla skivor. Nej, de lär nog fortsätta sin långsamma utgivning. Jag bryr mig dock inte så mycket. Med få undantag ser Playstation 2-spel ut som skräp numera.

Och då ska vi inte tala om PSone. Jag begriper verkligen inte varför folk så hysteriskt vill ha de här spelen på Playstation 4. Alltså, det är inte som att det inte finns bra spel. PSone var konsolen som följde mig från ungdom till vuxenlivet. Den har ett tjugotal av mina favoritspel någonsin, inklusive två av de bästa tre. Den erbjöd några av mina allra bästa spelminnen. Men, och det är viktigt att peka ut, det är minnen.

En liten handfull PSone-spel går fortfarande att titta på idag utan att kräkas, och det är uteslutande tvådimensionella spel. 3D-grafik gick ytterst hjälpligt att spela på konsolen – har alla redan glömt ansikten som bestod av tre polygoner, bilduppdateringar i 15 fps-klassen och texturer som fladdrade hejvilt? Playstation 2 kan i vissa fall, med väldigt stark design som i Final Fantasy XII eller Ico, renderas i högre upplösning och inte se sämre ut än många moderna spel med ”enklare grafik”. PSone är bortom all räddning. Det går inte att skapa texturer eller modeller som helt enkelt inte finns. Att rendera fanskapet i 1080p kommer bara att skapa polygoner som bokstavligen kan peta ut ögon. Sony såg till att få spelen att fungera på Vita, men där fanns det i alla fall en poäng. På en så liten skärm blir inte den gräsliga grafiken fullt lika tydlig.

vagrantstory
Det troligen snyggaste tredimensionella spelet till PSone: Vagrant Story

Det finns två kategorier av PSone-spel. Några som jag spelade och gillade, och inte direkt känner att jag behöver återvända till. Dit hör alla Final Fantasy-spelen, Metal Gear Solid, Vandal Hearts, Alundra, Bust-a-Groove, vib-ribbon, Parappa the Rapper, Vagrant Story och till och med Soul Blade, som en gång i tiden var mitt favoritspel. Sen finns det ett ännu mindre gäng med spel som jag fortfarande spelar ibland: Castlevania: Symphony of the Night och Suikoden II och möjligen några fler.

Men för de enstaka tillfällen då jag faktiskt vill spela de här spelen har jag fyra separata format jag kan spela dem på, ej inräknat min ursprungliga Playstation eller diverse fullt kapabla emulatorformat. Det är inte som att spelen har försvunnit från jordens yta – jag kan antingen spela mina gamla skivor eller i många fall köpa nya nerladdningsbara versioner att spela bärbart. Jag behöver inte ytterligare ett nytt format.

Man skulle kunna jämföra med andra media. De allra, allra flesta filmerna och låtarna som är något så när populära släpps regelbundet på nytt. Beatles album Rubber Soul släpptes på LP, och på kassett, och på CD, och ännu senare på Itunes och Spotify. Det finns ingen risk att det försvinner med tiden. Men musik är väldigt lätt att distribuera och relativt lätt att fräscha upp om det behövs. Musiken består av ljud som är väldigt lätt att koda och spela upp på alla tänkbara format – det är inte konstigt att ljudspelare var de första mediaapparaterna som uppfanns. Filerna är väldigt små och kan strömmas utan problem. Och om inte annat kan du själv konvertera gamla LP-skivor eller kassettband hemma.

Film är lite svårare. Där måste du dels lagra ljudet i bra kvalitet för hela filmens längd, och numera i typ åtta kanaler. Sen måste du återge bilden, och precis som ljudet kan den vara mixad på olika sätt. Om musik är nermixad och de ursprungliga inspelningarna har försvunnit kan det vara omöjligt att återskapa det hela, och det blir ännu värre med film som överlag använder ännu fler effekter. Film (och tv) är också begränsade till de format man valde vid den tiden. Se bara på Babylon 5, där effekterna renderades i TV-upplösning. Man insåg att serien inte skulle se bra ut på framtida format, men resonerade så att effekterna då enkelt skulle kunna renderas om, då mycket billigare. Sen tappade man bort alla renderingsfilerna. Eller se på Star Wars Episode 2 och 3, som spelades in digitalt i 1080p. Det kommer att behövas ett under av renovering för att släppa de filmerna i högre upplösning. Men oavsett vilket så kan man åtminstone slänga in hela alltet på en ganska standardiserad skiva, eller helt enkelt strömma den nermixade videon. Trots det finns vissa klassiska filmer, som The Abyss, inte på bluray eftersom det ändå krävs en del arbete för att överföra dem.

Vilket då för oss tillbaka till spel. Alla spel är utvecklade specifikt för ett format och använder ofta denna väldigt specifika hårdvara för att göra olika tricks. Som alla Amiga-spel som utnyttjade separata skärmlager för att göra färgglada regnbågsbakgrunder, eller SNES-spel som utnyttjade TV-formatets begränsningar för att generera detaljer som konsolen faktiskt inte visade, eller den där urgamla konsolen vars namn som jag inte minns, som skapade ljud genom att störa ut antennsignalen på olika sätt så att TV:n genererade brus. Allt det här gör det svårt att spela spel på annat än det ursprungliga formatet. Emulering är ett sätt, men det är sällan fläckfritt och ska man kunna släppa spel officiellt så bör de helst vara fläckfria.

toshinden
Uppriktigt sagt tvivlar jag på att så mycket fläckborttagningsmedel existerar, högre upplösning hjälper uppenbarligen inte Battle Arena Toshinden från att se ut som bajs

Vilket gör det hela till en fråga om prioriteringar. Visst, Sony kan färdigställa en emulator och sedan ägna massor av tid åt att förhandla om en massa avtal för att släppa en massa gamla spel igen. Och utgivarna kan ägna en massa tid åt att se till att spelen fungerar, och för att förhandla från sin sida. Men det är inte säkert att det finns särskilt mycket pengar att hämta. Och personligen vill jag helst att Sony prioriterar andra saker. Som att fortsätta släppa bra Playstation 4-spel, att få VR-revolutionen att lyfta och att undvika att bli hackade av småglin. Att ge mig ytterligare ett format att spela Symphony of the Night prioriterar jag någonstans i området ”göra det möjligt att beställa från Onlinepizza via PS-knappen”. Det vill säga, visst, det vore väl kul, men det skadar mig inte att behöva lyfta på arslet från soffan någon gång ibland.

Lämna ett svar