Jag spelade just klart Thomas Was Alone, vilket inte får ses som någon större spelarbedrift. Och egentligen är det inget sensationellt spel heller… förutom det fascinerande i hur utvecklaren har fått rektanglars öde att bli gripande. När supermegajätteultramastodontspektakel till 100-miljonerdollarsspel kämpar med att skriva tårdrypande musik och låta fotorealistiska plastdockor hålla en döende vän i famnen i en mellansekvens som i sig tog tre månader att göra, då lyckas Thomas Was Alone engagera mig i en röd rektangel. Helt enkelt genom att ge den (visserligen orimliga) personlighetsdrag och berätta en historia.

Det är bara framåt slutet som det blir lite långdraget, men lyckligtvis blir det också lite mer snabbspelat. Gänget med fem hoppande kuber fyllde ingen större funktion i det stora hela, men i övrigt var alla ”karaktärerna” användbara, och jag gillade hur subtilt berättelsen och karaktärernas relationer påverkades av de pussel de fick lösa tillsammans. Klart trevligt spel.