Jag tog en promenad genom gamla kvarter för att se vad som har hänt på sistone. Inte mycket, kan jag konstatera. Däremot märkte jag att den gamla lekparken är ersatt av något nyare, men inte samma gamla ”färgglatt trätorn med inramade supersäkra lekytor” som är standard numera. Nej, det såg ut som någon sorts pennalistiskt bootcamp för sjuåringar. Först metallstänger att klättra upp på, någon meter upp. Sen klättervägg som man måste ta runt förbi horisontellt. Sen halkiga metallstänger att springa över som en riktigt riskabel hängbro. Och till sist en ruschkana fast inverterad: man åker ner grensle längs en plasträls, utan några som helst kanter som håller en åt rätt håll. Och skulle man någonstans längs vägen ångra sig finns det bara släta träpaneler att åka ner längs.
Å ena sidan undrar jag vem i hela friden som har godkänt den här mjölktandsutslagaranordningen. Å andra sidan är det nästa uppfriskande att inte se en lekpark som är helt inlindad i skumgummi. Jag minns med viss förtjusning de lekparkerna som fanns när jag var liten. Det var stockar och gummiklädda kedjenät och bildäck, ihopbultade i komplexa mönster så det gick att klättra flera meter upp i luften och sen (om man var kaxigare än jag) balansera längst upp. Det var survival of the fittest, och konstigt nog vet jag inte någon som hade ihjäl sig, i min lilla stad i alla fall (jag vet en som fastnade med håret i en tunnelkana och blev skalperad, men han mår utmärkt idag). Jag minns också den gamla ruschkanan i min närmaste lekpark. Visst, mitt perspektiv var en meter kortare då, men jag är stensäker på att den var betydligt högre än den stympade variant som ersatte den lite senare.
Syftet med lekparker måste ju ändå vara att göra illa sig under kontrollerade former, på lagom tulta-hem-till-mamma-gråtande-avstånd. Om barn alltid befinner sig i fullständig, hundraprocentig skumgummisäkerhet, när ska de lära sig att vara vuxna?
Receptet på en riktigt jäkla trist barndom.
Mmm… jag har sett en rutschkana av det slag du beskriver, och den är inte ens rak, utan lätt ”spiralformad” (och saknar de paneler du nämner – jag skall fota den och maila en bild). Hur är det tänkt att man skall åka ned på den utan att väga över åt endera sidan och ramla ned?
Många av dagens lekanordningar liknar parkourhinder snarare än ”klätterställningar”, dock relativt låga och ofta med ett mjukt, ”fjädrande” underlag i stället för de sandgropar vi växte upp i.
I mina barndomskvarter fanns bland annat ”tåg-gården” (because ett lok av trä och metall), ”affären” (en liten träbod med en disk där man kunde krypa in och leka affär) samt ”linbaneparken” (med en hög träplattform från vilken man faktiskt kunde få upp en fart värd namnet, och där man åkte på ett däck och inte en liten mesig plastplatta).
En inrättning jag däremot aldrig förstod meningen med var en sorts ställning av relativt tunna, fyrkantiga bjälkar som pekade åt olika håll (som ett stilleben av träklädnypor). De var svåra att klättra i och fula som stryk.