Cainhurstvania

De senaste dagarna har det blivit mycket Bloodborne. Nu rullar det verkligen på, och frågan är om jag inte har kommit över de värsta farthindren. De sista bossarna har i alla fall varit nästan för lätta. Visst, det var kanske lite osjysst att komma tillbaka till Darkbeast Paarl i ett så här sent skede och bokstavligen piska honom runt arenan, men även senare bossar har varit fullt hanterbara. Jag tog Rom på andra försöket genom att mer eller mindre ignorera medhjälparna och bara kötta på. The One Reborn gick på andra försöket efter att ha klantat mig och fått spö innan jag ens hade hunnit slå ner magikerna från balkongerna bredvid. Och Amygdala, som hypats så mycket genom spelet hittills, gick på en gång.

Jag uppskattar dock att det är bättre variation på bossarna nu och inte lika mycket frenetiskt kaos som de första. Och framför allt uppskattar jag miljöerna, som är läskigare men också coolare än någonsin. Och allra bäst är förstås Forsaken Castle Cainhurst, som tar de latenta Castlevania-vibbarna till oanade nivåer. Från ankomsten över en bro som visar sig raserad sedan länge, i en vagn dragen av hästar som frusit ihjäl för länge sedan, genom en port som öppnas mot månljuset när jag närmar mig, och så upp genom ett slott packat med dystra korridorer och ödsliga bibliotek fyllda av skrikande spöken och vildsinta puckelryggar, för att slutligen balansera på takåsar och slåss mot gargoyler för att sedan ge sig på en odöd magiker med lie. OH YES säger jag bara. Beväpnad med piska och en sprillans ny rödsvart adelsoutfit så är det väldigt lätt att glömma bort det där företaget som en gång i tiden gjorde Castlevania.

För att bygga upp självförtroendet och få ett litet hum om vad som väntar har jag också följt Epicnamebros guide till spelet, så jag vet ungefär vad som väntar härnäst. Det blir en sväng till Upper Cathedral Ward och sen tillbaka till mardrömmen, där jag kikade in i de spöklika skolsalarna igen, och humöret är på topp (eller i botten, beroende på hur man ser det). De enda klagomålen jag egentligen har vid det här laget är dels den sega starten och bristen på variation och rollspelsinslag, men framför allt att spelet är så förbannat mörkt. Nu när det faktiskt är sol ute så går det inte att se något på skärmen före sisådär åttatiden, utan att kisa sig till huvudvärk. Men i övrigt är detta strålande.

Det här inlägget postades i Playstation 4, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.