Så har Netflix släppt sin första ”säsong” av den animerade Castlevania-serien, och det tog inte lång tid att se igenom de fyra avsnitten, som är på ett tjugotal minuter vardera. Där en ordinarie serie skulle ha reklampauser är de här avsnitten slut och det hela kan närmast betraktas som en introduktion.

Som Castlevania-fanatiker är två saker lika viktiga: leverera en bra story och var trogen förlagan, annars är det ingen mening med att använda namnet. Och det är lite svårt att diskutera handlingen hittills. Vi har bara fått en försmak, och Dracula har precis släppt lös sina horder i Valakiet. Den kommande säsongen, som ska ha åtta avsnitt, lär täcka mycket mer.

Däremot är det svårt att klaga på Castlevania-bitarna. Trevor Belmont framstår först som en jobbig och tölpaktig fjant, men ganska snart visar han sin riktiga sida. Och så fort han blir av med pälsmanteln är det en tvättäkta Belmont-design. När vi sen får Sypha Belnades och självaste Adrian Tepes med Symphony of the Night-doftande designer så märks det att skaparna har gjort sin hemläxa. Vi saknar fortfarande Grant men det fanns inget utrymme för honom här och jag utesluter inte att han dyker upp senare.

Castlevania är snyggt tecknad, stilrent regisserad och bjuder på en riktigt klassisk animekänsla, typ tidigt nittiotal då de serier som kom hit uteslutande var brutala sådana. Förutom en överdos av svordomar är den också rejält mycket slaskigare än spelen någonsin var (inklusive Lords of Shadow), men jag antar att det är medvetet för att locka lite Game of Thrones-publik. Rent principiellt har jag inget emot det – Castlevania var åtminstone aldrig gulligt och pixelblodet stänkte ju i Symphony också.

Så jag är mycket nöjd hittills. Det enda som egentligen saknas är lite Castlevania-musik, men man vet ju aldrig. Två av titlarna har redan refererats. Och nu kommer det att bli extremt svårt att vänta på fortsättningen.