Castlevania – säsong tre

Det dröjde kanske oväntat länge, men nu har jag också sett säsong tre av den animerade och fortfarande fullständigt overkliga Castlevania-serien. Liksom, overkligt att den existerar och handlar ganska mycket om ett av de svagaste spelen i serien. Nu spelade jag aldrig klart Curse of Darkness eftersom det, för att vara snäll, var tämligen medelmåttigt. Men jag hade i alla fall hyfsad koll på dess karaktärer och i den här säsongen introduceras även den mystiske Saint Germain, om än med en något rimligare design.

Det intressanta med säsong tre är att den följer ännu fler historier än förut. Då Alucard blev kvar i sin pappas slott var det kanske inte så väntat att han skulle få mycket att göra, och hans intrig är onekligen den svagaste. Det finns en del intressant karaktärsutveckling där och potential för nästa säsong, men förutom enstaka ögonblick var det mest en deprimerad Adrian Fahrenheit Tepes vi fick besöka. Vilket i och för sig har ett antal paralleller med hans pappa.

Trevor och Sypha reser vidare, och är ett etablerat par vid det här laget. Men de blir snabbt involverade i en intrig som kretsar kring en liten by där munkarna i den lokala kyrkan har börjat bete sig minst sagt underligt. Där träffar de Saint Germain och ett par andra ganska intressanta karaktärer, men även om båda hjältarna fortfarande är intressanta och roliga att se (särskilt Sypha) så är det hela ganska segt och jag blev lite besviken på att handlingen stod kvar och stampade väldigt länge.

Sen har vi Carmilla och Hector, som anländer till Carmillas slott. Men vampyrdrottningen själv blir ganska snart åsidosatt av Lenore, en rödhårig och förtjusande vampyrdam som tar sig an att försöka vända Hector till deras sida. Den här historien introducerar ännu ett par karaktärer och har en hel del intressanta scener, men även här går berättelsen vidare rätt långsamt. Och Hector har det verkligen inte lätt. Jag undrar bara om han någonsin kommer att gå in i sin faktiska roll från Curse of Darkness som någon sorts huvudperson.

Slutligen Isaac, som ju blev förvisad till Sahara men som idogt kämpar sig tillbaka till Europa och skapar en och annan demonarmé på vägen. Han stöter på en del intressanta personligheter längs vägen (allihop nyskapade för serien) och får sig en och annan tankeställare, och det är inte helt klart vad hans slutmål kommer att vara. Men faktum är att han känns mest som huvudperson just nu, vilket är lite oväntat. Han får också en av de coolaste scenerna där ett väldigt klassiskt Castlevania-monster dyker upp.

Förutom enstaka taffligt animerade sekvenser, mest när folk bara promenerar runt, så är Castlevania fortsatt snyggt tecknad och striderna är väldigt dynamiska. Med tio avsnitt den här gången finns det också plats för fler av dem, och de är brutalare än någonsin. Med den där artonårsgränsen spikad med råge passar man också på med lite naket, men det är scener som är ordentligt motiverade av handlingen.

Så förutom att serien fortfarande tar väldigt god tid på sig och kommer att behöva minst ett par säsonger till innan man är klar med det här gänget, så är det välgjort. Jag hade ursprungligen hoppats på att få ser fler epoker ur Castlevania-mytologin men frågan är om serien kan fortsätta så länge som det behövs för det. Nu är säsong fyra redan bekräftad, så mer Castlevania blir det. Och det är sorgligt faktum att en tv-serie har producerat långt mer underhållning än själva spelen de senaste sisådär tio åren.

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.