Veckans utannonsering av ett nytt ABBA-album fick mig förstås på glatt humör. ABBA blev mitt favoritband för ganska exakt trettio år sedan när jag köpte en kassettbandssamling (!) med många av deras höjdare. Och även om de inte riktigt är det längre, så finns det väldigt mycket bra att höra. Fast det är trist att bara rabbla de mest kända låtarna, även om det finns många höjdare där med. Så låt mig berätta om några mindre kända. Därför diskvalificerar jag omedelbart låtlistan från ABBA Gold:
Kategoriarkiv: Musik
Sarah Alainns sju bästa
Lämna ett svar
Det här skulle ha varit de fem bästa låtarna med Sarah Alainn, men jag kunde omöjligen välja bort någon av dem, så vi kör på sju. Alla de här sju är strålande exempel på hennes sång och jag har svårt att välja en favorit. Något som är uppenbart är att Yasunori Mitsuda åstadkommer mästerverk tillsammans med Sarah. Jag blev däremot lite överraskad när jag upptäckte att Sarah har skrivit texten till många av de största låtarna. Hon har också skrivit musiken till flera utmärkta stycken som ”Shadows of Time”, ”Venetian Glass” och ”Animus”, men de når inte riktigt toppskiktet. Sarah Alainn finns förstås på Itunes och Spotify.
Leo Ieiri: Sora To Ao (singel)
Av förklarliga skäl har många artister dragit ner på takten med nya album. Ikimono-gakari har precis släppt ett nytt (som är på väg hit just nu), men Leo Ieiri har inget utannonserat. Däremot släppte hon en ny singel nyligen, ”Sora To Ao”. Och det är en riktig höjdare. Jag gillar svängen i verserna, och refrängen lyfter på ett helt annat sätt än mycket av hennes senaste. Smakfulla stråkar sätter extra krydda, särskilt i bryggan inför den sista refrängen. Riktigt bra!
The three masterpieces of Christopher Tin
As part of the Kickstarter campaign for To Shiver The Sky, Christopher Tin made a set of all three albums available. And since I only had the first two downloaded and because they are some of my favourite albums ever, I obviously jumped at the chance to get a signed set. And it is finally here.
I’ve written about To Shiver The Sky and the first two previously (in Swedish) and there isn’t much to add. All three contain some amazing music by a great composer, and while I still prefer the more varied tone of Calling All Dawns and The Drop That Contained The Sea, the last album is constantly growing on me and is even more refined technically.
It’s worth listening through the entire albums, and many of the tracks form a complete movement so that it’s hard to separate them. But here, in order of appearance, are my six favourite parts. Because it would be too hard to pick just one from one of them.
* I’ve listened to so many versions of ”Baba Yetu” over the years that it’s hard to pick a favourite, but that’s also the appeal. It doesn’t matter if it’s the original version from Civilization IV, or the album version performed by the Soweto Gospel Choir, or versions by Alex Boyé or Peter Hollens, or Angel City Chorale’s full concert performance, or the Stellenbosch University Choir, or the performance Tin conducted himself at Llangollen. It’s always filled with joy and constantly reinvents itself.
* The final four tracks of Calling All Dawns form an amazing suite across four languages and cultures. This is Tin at his most unique and pleasant, inviting people to explore new horizons. The most glorious part is ”Hamsafar”, sung beautifully in Farsi, but all of it is great. The interleaving of the very masculine, traditional Maori dances and the bright, uplifting choir parts of ”Kia Hora Te Marino” makes for a very rewarding combination.
* The Drop That Contains The Sea has a similar structure as the previous album but saves its singular masterpiece ”Iza Ngomso” for a bit. It’s a constant barrage of beautiful voices and some delightful flourishes in the middle bridge, like the little flute that sends chills down my spine.
* ”Waloyo Yamoni” finishes off the album in style, with a single 12 minute track that introduces several different themes before combining them all in a powerful conclusion. It’s like a short story in itself, and once the initial theme returns at the 9 minute mark it’s all fantastic from there.
* The opening 18 seconds of To Shiver The Sky are perfect: promising greatness and delivering over the next couple of minutes. Not only is ”Sogno di Volare” possibly the single strongest theme of Tin’s creations and the separate opening track magnificent, it’s used to great effect to cap off ”The Fall” and the poignant end of ”Oh, the Humanity”. The sky is shivering and so am I.
* The brief but powerful ”The Power of the Spirit” flows seamlessly into the epic ”We Choose to go to the Moon” at the end of To Shiver The Sky, and after the bleak, war themed section that reflected the early 20th century, these tracks create a hopeful story for the future. Despite the fact that the text of both songs originated during the Cold War, it’s worth remembering and celebrating that there is indeed a crew of American and Russian fulfilling Kennedy’s words in the International Space Station at this very moment. The final two minutes crescendo into a fittingly epic end for this trilogy of albums … for now.
You may recognize that these fantastic parts form large sections of these three albums. Yes. That’s my point.
To Shiver The Sky – Christopher Tins nya album är äntligen här
Det är över två och ett halvt år sedan jag stöttade Christopher Tins nya projekt To Shiver The Sky på Kickstarter. Saker och ting har hunnit förändras en hel del sedan dess, men lyckligtvis kunde han spela in på Abbey Road i god tid innan världen stängde ner. Nu är albumet här, och jag har lyssnat sedan vi fick en förtitt för några veckor sedan. Och den stora frågan är: kan det verkligen överträffa de magnifika Calling All Dawns och The Drop That Contained The Sea?
”Sogno di Volare” var ledmotivet till Civilization VI, och jag tycker nog att det är ännu bättre än den Grammy-vinnande klassikern ”Baba Yetu”. Huvudspåret på To Shiver The Sky är en nyinspelning och lika mäktig som originalet. Möjligen tycker jag att de fantastiskt vackra stråkarna i den sista halvan försvinner lite bakom kören, men jag har svårt att bestämma mig för vilken version jag gillar mest.
I och med det här albumet blir Sogno bara första delen av en liten svit. Härnäst kommer ”The Heavenly Kingdom”, ett kort stycke på latin med väldigt kyrkliga toner. Ungefär halvvägs in får vi en typisk höjning och jag börjar hoppas på att det ska explodera ut i något riktigt pampigt, men stycket ramlar ner på georgianska körer igen och rinner bara ut i sanden, vilket är väldigt synd. Det här är dock bara ett smakprov på en melodi som kommer att återvända.
Om vi istället ser nästa stycke ”Daedalus and Icarus” som en direkt fortsättning blir det bättre. Här fortsätter det på latin och är mer klassisk opera som använder text från den romerska skalden Ovidius sagosamling Metamorfoser. Det är dramatiskt och växer med varje genomlyssning, men första halvan är bättre än den stökiga andra.
Sviten avslutas med ”The Fall”, som inleds väldigt långrandigt med en upprepande kvinnlig stämma. Det är stämningsfullt men känns mest som bakgrundsmusik. Precis halvvägs kommer äntligen kören in igen, och musiken börjar växa. Tenoren från Daedalus återvänder och i ett crescendo återvänder vi till en långsam, högtidlig version av melodin från ”Sogno di Volare”. Det är sanslöst vackert, bara lite för kort.
Nästa stycke är ”Astronomy”, och om de tidigare handlade mer om myter går vi här in på den första moderna vetenskapen. Med en text på polska av Kopernikus från Om Himlakropparnas Kretslopp är det ett ganska stillsamt stycke med några riktigt vackra passager.
I ”To the Stars” byter vi från polska till franska och en flickkör berättar en historia av Jules Verne, och på slutet ackompanjeras de av en manskör, men inte heller här kommer stycket riktigt igång. Det påminner lite om musiken från Harry Potter, av någon anledning.
”Oh, the Humanity” återgår till mer klassisk opera, den här gången på tyska. Inledningen känns väldigt mycket som de operainspirerade delarna av Final Fantasy VI. Det blir mer tydligt berättande, med en optimistiskt utdrag av Ferdinand von Zeppelin, där han förutser en framtid där luftskeppen bidrar till fred och samförstånd. Så skedde inte, och som historien förtäljer användes hans skapelser snart till krig. Till ljudet av sirener övergår stycket till en dramatisk kör. Nästan som en begravningsmelodi kommer en sorgsen version av ”Sogno di Volare”-temat igen på slutet. Det är en väldigt tydlig metafor för hur de klassiska drömmarna ledde till tragedi när de äntligen förverkligades.
Vi befinner oss nu i början av nittonhundratalet och flyghistorien kommer att ta många tragiska vändningar, men först en vacker sång, ”Courage”, baserad på en dikt av Amelia Earhart. Det är ännu en dramatisk orkestermelodi men med drag av tidstypisk jazz. Det känns lite ovant i Christopher Tin-sammanhang att faktiskt ha sång på engelska, men det är riktigt trevligt.
”Become Death” syftar på Robert Oppenheimers klassiska citat från Bhagavad Gita, ”Now I am become Death, the destroyer of worlds”, när han bevittnade den första atombombssprängningen. Det är en kort dramatisk melodi innan vi äntligen övergår till en lite mer hoppful framtid.
I ”The Power of the Spirit” återkopplar vi till melodin från ”The Fall”, då flygtekniken når nya gränser i och med Sovjetunionens steg ut i rymden. Den här melodin får lite mer utrymme den här gången och en text av Jurij Gagarin. Jag väljer att citera hela, för den är fantastisk:
”Orbiting Earth in the spaceship, I saw how beautiful our planet is. People, let us preserve and increase this beauty, not destroy it! The main force in man – is the power of the spirit!”
Det här stycket hade gärna fått vara längre, men är det klart näst starkaste efter Sogno.
Vi avslutar med ”We Choose To Go To The Moon”, som förstås baseras direkt på John F. Kennedys klassiska tal. Temat från ”The Heavenly Kingdom” återkommer i en pampigare form. Det är albumets avslutning och det längsta stycket, vilket innebär att det kan jämföras med ”Kia Hora Te Marino”-sviten respektive ”Waloyo Yamoni” från de båda tidigare albumen. Det är en redig utmaning och tyvärr inte något det här stycket riktigt pallar. Men det växer definitivt. Efter inledning kommer en kort körsektion och sedan återvänder båda solisterna från albumet, tenoren Pene Pati och sopranen Danielle de Niese, och hela finalen är strålande.
Det är svårt att säga hur omständigheterna begränsade det här albumet. Helt uppenbart är det mycket färre solister och mindre mångfald, vilket delvis beror på att temat handlar så strikt om flygets historia som nästan enbart har varit en västerländsk historia. Därmed saknas de uråldriga språken och de livfulla afrikanska körerna – det finns överhuvudtaget ingen motsvarighet till ”Baba Yetu” eller ”Iza Ngomso” även om jag alltså tycker att ”Sogno di Volare” matchar dem i kvalitet.
En klar brist är att det inte finns lika många minnesvärda melodier. Några ledmotiv återkommer, och det är effektivt om än lite fusk varje gång Sogno dyker upp igen. De andra huvudsakliga motiven från ”The Fall” respektive ”The Power of the Spirit”, och från ”The Heavenly Kingdom”/”We Choose To Go To The Moon” är fantastiska, men ska man vara riktigt petig så har även det sistnämnda drag av Sogno-melodin. Och mellan höjdpunkterna blir det ibland lite segt. Där de tidigare albumen bjuder på spännande teman från hela världen blir det här mer generisk västerländsk filmmusik med en kyrklig ton. Calling All Dawns och The Drop That Contained The Sea gav mig sånger på proto-indoeuropeiska, mongoliska, xhosa och farsi. To Shiver The Sky gav mig de spännande språken från Eurovision Song Contest.
Produktionsmässigt är det däremot klart jämförbart, och extremt professionellt. Men jag tror att Tin skrev in sig i ett hörn med temat. Efter ett album om tro och ett om det livgivande vattnet blev det här lite för snävt. Till vad som förhoppningsvis blir nästa album skulle jag rekommendera något mer universellt. Och eftersom Tin nyligen blev pappa – varför inte något på det temat?
Efter att ha lyssnat minst tio gånger på hela albumet är jag ändå mycket nöjd, om än inte överväldigad. Det finns några fantastiska sånger här som definitivt kommer att hamna på min Best of Christopher Tin-spellista, men också några som jag kommer att hoppa över helt. Ändå är ambitionen att albumet ska vara en helhet, och även de svagare melodierna fungerar bättre som en del av helheten.
Förutom att jag fick streama albumet i förväg fick jag idag hela albumet i både okomprimerade och komprimerade versioner, och mina fysiska skivor är på väg. Dessutom kommer Tin att ta fram en rad extranummer som ska släppas framöver, vilka förhoppningsvis får möjlighet att bredda sig. På det hela taget var det en utomordentligt välskött Kickstarter, och jag hoppas att vi får vara med på resan till nästa album.
Chrono Cross Radical Dreamers – minnesboken
För nästan ett halvår sedan, på andra sidan jorden men just nu bokstavligen som i en annan värld, såg jag Chrono Cross Radical Dreamers: 20th Anniversary Live Tour på plats i Tokyo. En av de utlovade presenterna hade skjutits upp för att bättre kunna dokumentera hela konsertturnén, en minnesbok med bilder och information från hela evenemanget. Den fick jag en voucher för att beställa och ett antal månader sedan dök den äntligen upp i brevlådan.
Och det är definitivt mer av en bok än bara en liten broschyr, med 112 sidor i A4-format. Allt man kan tänka sig och lite till finns med:
* Spellistan med alla 27 stycken som framfördes och kommentarer kring dessa.
* Massor av bilder från konserterna.
* Långa intervjuer med Yasunori Mitsuda före och efter turnén.
* Ett uppslag var för varje bandmedlem med bilder och intervjuer.
* En genomgång av kostymdesignen, där varje bandmedlem var klädd med inspiration av en karaktär från spelet.
* Sarah Alainns nyskrivna text till Dimension Breach ~ The End of Time.
* Intervju med fem av bandmedlemmarna.
* Designskisser för biljetterna och logotypen för turnén.
* En intervju med karaktärsdesignern om de nya bilderna för artworken.
* Förteckning över all merchandise, produktionsscheman och annat smått och gott.
Ett problem är väl att alltihop är på japanska, och jag är inte riktigt tillräckligt motiverad för att sätta mig med en manuell översättning. Var man inte där så ger den nog inte så mycket, särskilt om man inte dessutom läser flytande japanska. Men som minnessamling över den här upplevelsen är det en väldigt fin produktion.
Leo Ieiri: Duo
Jag hade faktiskt glömt att Leo Ieiri också släppte en ny skiva i april förra året. För den var ganska svår att lägga på minnet. Med Duo blir Leo betydligt mer experimentell än tidigare. Det är mer avskalat och möjligen mer originellt, men i genrer som jag inte är så förtjust i. Många av låtarna har en utpräglad 80-talskänsla, men mer new wave än vad jag brukar uppskatta. Ibland, som med ”Jiku” känns det nästan som om Leo försöker ge sig på Queens märkligare progressiva rocklåtar.
Det finns i alla fall några riktigt starka låtar. Den inledande ”Prime Numbers” har tillräckligt med tryck i refrängen för att lyfta, men är samtidigt tillräckligt udda för att märkas. ”Spark” är rolig och udda med livliga verser blandat med en rejält charmig refräng. Fast just den melodin är extremt lik Aimyons ”Kimi wa Rock wo Kikanai” som släpptes något år innan, även om resten av låten är helt annorlunda. Kanske är det passande att det bara är en duo låtar på Duo som lär stanna kvar i spellistan, men jag hade hoppats på mer.
Mycket mer finns det inte att säga, så jag kan passa på att dra topplistan över Leos skivor:
1) We (2016)
2) Leo (2012)
3) A Boy (2014)
4) Time (2018)
5) 20 (2015)
6) Duo (2019)
Inte en jättebra trend, men å andra sidan har Leo släppt några bra singlar på sistone, så hon verkar vara i form igen. Nästa album blir intressant.
Ikimono-gakari: We Do
Efter tre år på egna håll har Ikimono-gakari äntligen återförenats, och den första skivan, nummer åtta i ordningen, har anlänt. Jag har lyssnat mig fördärvad på de första sju skivorna och de många höjdarna där, och var oerhört sugen på en uppsättning nya klassiker. Det fick jag inte.
Det finns tretton låtar på We Do, men det hade lika gärna kunnat vara en, för de låter nästan likadant allihop. Det är antingen seg ballader med en vägg av tamt stråkkomp, eller så är det fläskiga popkompositioner med en vägg av tamt stråkkomp. Det är nästan så att det stör mig när jag går tillbaka och lyssnar på de gamla favoriterna och hittar en del liknande tendenser där. Det är som svagare låtar som ”Shiroi Diary” eller ”My Stage”, fast hela skivan.
De enda som står ut en aning är ”Identity”, som lämpligt nog har en något egen identitet, åtminstone i verserna, den simpla ”Anata Wa” och den fartiga ”Kimi e no Ai wo Kotoba ni Surunda” som är närmast deras tidigare utbud. Titellåten ”We Do” är lite ösig, men alldeles för enformig för att vara kul i längden.
Förutom tama melodier utan intressanta vändningar saknas också energin från tidigare, och det distinkta gitarrspelet, för att inte tala om de ständigt återkommande munspelen. Kiyoe är förstås inte 24 längre, men något skoningslöst upplyftande som ”Kimagure Romantic” kommer inte på fråga, och inte heller de uppriktiga, finstämda låtarna som ”Aruite Ikou”, ”Sakura” eller ”Yell”.
En rejäl besvikelse alltså, och det blir inte bättre av att även Leo Ieiri har varit lite svag på sistone. Även om jag inte tänker ge upp riktigt än så hoppas jag på en betydlig uppryckning till nästa gång, för båda mina japanska favoriter.
Japan 2019: Discovering Chocol8 Syndrome
When I visited Osaka this October, I wanted to benefit from staying in the entertainment district of Dotonbori and took a look at the local music venues. There were two very close by with performances on several of the days we were there, but ultimately we only went to see one: Chocol8 Syndrome. I knew nothing of them before, but after looking up their songs on Youtube I really wanted to see their show. We took a short walk to Music Club Janus and went up the escalators to find the band selling their merchandise. I wasn’t expecting that, but it’s fun to actually be able to interact with the musicians. I had managed to track down one of their albums at Book-Off and Shaon, the singer, was really happy that I already had it. Anyway, since it’s unlikely that I would get the chance again, I bought the other two as well and got them all autographed. Before long it was time for the band to get ready.
Except for the songs I had already listened to, I didn’t know what to expect. It turns out that the concert was pretty damn loud in that small venue. Luckily I wore ear protection. Overall, the show was fun and quite intimate. My Japanese is much too poor to really follow the stage banter, but I think they admonished the Osaka audience for not having sold out there, as a Tokyo band. They kept playing around with each other and the keyboard player (and backup vocalist) Kenkomobuchi appeared in increasingly silly outfits. Along with their song ”Dice Roll”, they also rolled a big fluffy dice into the crowd to see what to do next. Overall a bit surreal for a newcomer to Japanese music, but enjoyable still. I think their songs overall aren’t really strong enough for a mainstream breakout, but they are definitely skilled and have an interesting style.
Having returned home and slowly (and probably wrongly) translating the song names, I’ve been listening to all three albums: ”8”, ”Dappo Matatabi Rock” (also translated as ”Evasion of the Law Travel Rock”) and ”Ongaku wa Major ga Subete janai”. Each only has eight songs, but as it turns out there is a lot of really good music here.
The debut album ”8” is a really solid one. The initial three songs are all interesting and varied, although I think ”Sutorobo” (or ”Strobe”?) was responsible for them running really painful strobe lights on stage. Please, no. That song has a good drive to it, while ”Glass no Beat” has a great bass track and cool vocals. However, the best tracks are at the end. ”Navigator” is overall a fun and speedy song with great keyboard and bass tracks. I also appreciate the backup vocals here. Then there’s ”Adulty Shonen Shojo” (or ”Adulty Boys & Girls”) which is a cool, action packed duet for Shaon and Ken. The album closes out with the very … eccentric ”Tsuramaro no Kiwami”, which we will unfortunately hear more of.
On to ”Dappo Matatabi Rock”, which opens with ”Multiverse”, a pretty good pop song with a punky edge. Perhaps the voice is trying a bit too much to sound cool? An immediate contrast is ”Mystic Mysteria” which is a jazzy tune with great bass and a strong vocal performance. There’s nothing else really like it in their discography so far but I would like to see more like it. ”Sakura no Cho” is a nice ballad with a good arrangement, but Shaon’s voice breaks up a bit towards the end as it isn’t quite strong enough. However, the next song quickly recovers and ”Teen Girl no Yuutsu” (”Melancholy of Teen Girl”) is a really good pop song overall with an intense refrain. ”Tsuramaro no kiwami” returns but now as a enga (Japanese classical ballad) version and Shaon nails the style, but it’s still a very weird song and enga is quite horrible. ”Europa” is uneven with some of the verses and the light piano track being really good but the refrains are a bit generic. Finally, the album ends with ”Kimi to watashi to metamorphose” (”You, I and metamorphosis”), which is a really exciting and fun pop song. I think I like this album best.
Oh, Chocol8 Syndrome. Baby noises never make a song good. ”Ongaku no Major ga Subete janai” opens with ”Baby Dance” which is a pretty fun song with good refrain but it’s a bit repetitive. ”Miracle ni Romance” is another great song with a great keyboard tune which carries the vocals to a great refrain. The video was my first impression of the band and Shaon running around Shibuya at night was suitably indie and interesting for me to pay attention. The rest of the album isn’t as strong. ”Kono yo de ichiban taisetsu na mono” is a standout, with the song going into rock opera territory with some playful duet vocals. I also like ”Yume wa samenai mama” which is a slower song that better uses the singer’s strengths. The third version of ”Tsuramaro no Kiwami” is techno-ish and not much better than before.
I enjoy these albums. Chocol8 Syndrome deserve some more attention, and their first two albums and a bunch of singles are available on Itunes. So you should check them out!
Yasunori Mitsuda & Millennial Fair – Chrono Cross Radical Dreamers: 20th Anniversary Live Tour 2019
Det var hela poängen med att jag placerade min Japan-resa just i slutet av oktober. Den tredje november hade jag varit i Tokyo en sista vecka för att förstås shoppa en massa, men också för att se en konsert med en av mina favoritkompositörer, Yasunori Mitsuda, och min absoluta favoritartist, Sarah Alainn. I våras genomled jag en väldigt oviss bokningsprocedur där jag först förlorade den första lottningen, men i den andra klaffade det och jag kunde beställa två specialbiljetter. Sen var det bara att vänta.
Så efter drygt två veckor i Japan var dagen kommen, och vi åkte ner till centrum för att ta tåget ut till Odaiba. Och där höll vi på att bli fast. Eftersom Tokyo Motor Show fortfarande pågick och det dessutom var någon sorts festival var tåget fullsmockat, och vi fick bokstavligen tränga oss på monorailen. I gengäld fick vi väldigt bra utsikt där vi stod fastklämda vid framrutan på det automatstyrda tåget.
Till slut anlände vi i alla fall till Toyosu, som ligger i norra änden av Odaiba. Vid just den hållplatsen vi gick av på finns en annan sevärdhet: TeamLab Planets. Det här är en digital konstupplevelse…grej, som ska vara väldigt spännande. Men redan vid ingången insåg vi vissa risker med evenemanget. Man förväntas vada i vatten i vissa sektioner. Och det är säkert spektakulärt, men när jag ska stå i flera timmar på en konsert vill jag inte ta några risker med blöta fötter. Så vi tog en promenad runt området istället och hängde på ett kafé.
Slutligen började tiden för konserten nalka sig, och vi tog oss till Toyosu Pit, en konsertlokal precis vid bron till Tokyos centrum. Där var köerna extremt långa till att få köpa merchandise, men jag stod över den biten. Istället hämtade jag ut våra biljetter och kunde sedan checka ut de exklusiva bonusarna för specialbiljetterna.
Bonusarna var som följer:
* Själva biljetten i fysisk utgåva
* Ett kort med en kod för att senare få en konsertminnesbok levererad
* En glowstick att användas under konserten
* Och sist men inte minst, ett silversmycke föreställande ”Frozen Flame”
Med tanke på att specialbiljetterna kostade sjuhundra kronor mer är det förstås trevligt med något extra, men jag valde dem främst för att höja oddsen att få komma med. Jag ser däremot fram emot boken som ska komma när turnén är avslutad, och smycket verkar redan vara värt mer än biljetterna till att börja med.
Hur som helst, till slut började de äntligen släppa in folk. Och jag förstod inte allt, men jag kan räkna. Och de började, på tydligen sedvanligt japanskt vis, att släppa in folk i biljettnummerordning. ”Upp till tio … upp till tjugo” och så vidare. Och på min biljett stod det 2308… En rejäl miss i logistiken var att alla som hade bokat internationellt fick de sista numren som delades ut vid entrén, så det tjugotalet västerlänningar som var där stod kvar väldigt länge. Nåväl, till slut fick jag gå in och lyckades hitta en ledig plats till vänster men nära scenen.
Sen var det dags, och Yasunori Mitsuda kom ut på scenen tillsammans med Millennial Fair, bandet som var med på det arrangerade Chrono Trigger- och Chrono Cross-albumet, och som dessutom höll Xenogears-konserten förra året (däremot var det inte samma Millennial Fair när man spelade in CREID för över tjugo år sedan). Därför känner jag igen många av dem: harpisten Chiaki Umeda, Noriko Terada på slagverk och gitarristerna Haruka Sakamoto och Naoya Sasaki, och så förstås Sarah Alainn som var gästartist, främst på violin men också förstås på sång.
Jag måste erkänna att jag aldrig har spelat Chrono Cross. Däremot har jag lyssnat på soundtracket ett flertal gånger, och det är späckat med bra musik även i sin ursprungliga Playstation-form. ”Termina”, ”Mabure”, ledmotivet, ”Frozen Flame”, ”Faraway Promise”, ”Time’s Scar”, ”Voyage: Home World” och förstås det traditionella sångstycket ”Radical Dreamers”. Och bandet drog igång direkt och lyckades under ungefär två timmar bränna igenom stora delar av soundtracket, både de pampiga styckena och en del lugnare bakgrundsmusik. Millennial Fair är förstås ett fantastiskt band som verkligen verkar gilla det här, och deras spelglädje lyste bland annat igenom i ett arrangemang av ”Mabure” som påminner om stycket ”Lahan” från CREID.
Jag var förstås mestadels där för Sarah, och hon var magnifik. Hon är en fenomenal violinist till att börja med, och bidrog förstås med sång ibland. Ett av styckena, som jag tyvärr inte lade på minnet, hade fått en text för första gången, och jag hoppas att det dyker upp på hennes nästa skiva. Framåt slutet framförde hon också ”Radical Dreamers” i samma arrangemang som på Chrono Trigger & Chrono Cross Arrangement Album, men den här gången på japanska. Och då var det fullständig ståpäls vill jag lova. Hon sjunger förstås precis lika bra live som på inspelningar, och för mig som har femtio av hennes låtar på min favoritlista var det närmast en religiös upplevelse. En sak är då säker: jag måste ta mig till någon fler av hennes konserter.
Under konserten förekom också några roliga inslag. Publiken fick använda glowsticks för att följa med i ett moment från spelet, då olika färger ska tändas i rätt ordning. Det tog några försök, men ganska snabbt fick vi kläm på det och lyckades rädda världen med ett hav av ljus. Mäktigt.
Sedan snubblade jag ut i Tokyos kvällsmörker. Resan tillbaka till Ueno var som ett enda töcken. Vi fick inte ta några bilder eller filma under konserten, men jag tog en lite hastigt alldeles på slutet innan extranumret, mest för att bevisa för mig själv att jag faktiskt var där och inte drömde. Det var värt väntan, det var värt de dyrare biljetterna, det var värt den överflödiga drinkbiljetten vid ingången och det var värt att åka hela vägen till Japan.