Kategoriarkiv: Musik

Chrono Cross Radical Dreamers – minnesboken

chronocross_concert_folder01

För nästan ett halvår sedan, på andra sidan jorden men just nu bokstavligen som i en annan värld, såg jag Chrono Cross Radical Dreamers: 20th Anniversary Live Tour på plats i Tokyo. En av de utlovade presenterna hade skjutits upp för att bättre kunna dokumentera hela konsertturnén, en minnesbok med bilder och information från hela evenemanget. Den fick jag en voucher för att beställa och ett antal månader sedan dök den äntligen upp i brevlådan.

Och det är definitivt mer av en bok än bara en liten broschyr, med 112 sidor i A4-format. Allt man kan tänka sig och lite till finns med: ... Läs hela texten

Leo Ieiri: Duo

Jag hade faktiskt glömt att Leo Ieiri också släppte en ny skiva i april förra året. För den var ganska svår att lägga på minnet. Med Duo blir Leo betydligt mer experimentell än tidigare. Det är mer avskalat och möjligen mer originellt, men i genrer som jag inte är så förtjust i. Många av låtarna har en utpräglad 80-talskänsla, men mer new wave än vad jag brukar uppskatta. Ibland, som med ”Jiku” känns det nästan som om Leo försöker ge sig på Queens märkligare progressiva rocklåtar. ... Läs hela texten

Ikimono-gakari: We Do

Efter tre år på egna håll har Ikimono-gakari äntligen återförenats, och den första skivan, nummer åtta i ordningen, har anlänt. Jag har lyssnat mig fördärvad på de första sju skivorna och de många höjdarna där, och var oerhört sugen på en uppsättning nya klassiker. Det fick jag inte.

Det finns tretton låtar på We Do, men det hade lika gärna kunnat vara en, för de låter nästan likadant allihop. Det är antingen seg ballader med en vägg av tamt stråkkomp, eller så är det fläskiga popkompositioner med en vägg av tamt stråkkomp. Det är nästan så att det stör mig när jag går tillbaka och lyssnar på de gamla favoriterna och hittar en del liknande tendenser där. Det är som svagare låtar som ”Shiroi Diary” eller ”My Stage”, fast hela skivan. ... Läs hela texten

Japan 2019: Discovering Chocol8 Syndrome

When I visited Osaka this October, I wanted to benefit from staying in the entertainment district of Dotonbori and took a look at the local music venues. There were two very close by with performances on several of the days we were there, but ultimately we only went to see one: Chocol8 Syndrome. I knew nothing of them before, but after looking up their songs on Youtube I really wanted to see their show. We took a short walk to Music Club Janus and went up the escalators to find the band selling their merchandise. I wasn’t expecting that, but it’s fun to actually be able to interact with the musicians. I had managed to track down one of their albums at Book-Off and Shaon, the singer, was really happy that I already had it. Anyway, since it’s unlikely that I would get the chance again, I bought the other two as well and got them all autographed. Before long it was time for the band to get ready. ... Läs hela texten

Yasunori Mitsuda & Millennial Fair – Chrono Cross Radical Dreamers: 20th Anniversary Live Tour 2019

Det var hela poängen med att jag placerade min Japan-resa just i slutet av oktober. Den tredje november hade jag varit i Tokyo en sista vecka för att förstås shoppa en massa, men också för att se en konsert med en av mina favoritkompositörer, Yasunori Mitsuda, och min absoluta favoritartist, Sarah Alainn. I våras genomled jag en väldigt oviss bokningsprocedur där jag först förlorade den första lottningen, men i den andra klaffade det och jag kunde beställa två specialbiljetter. Sen var det bara att vänta. ... Läs hela texten

Bohemian Rhapsody – filmen

Den Queen-baserade filmen har varit på gång i vad som känns som evigheter och har både förlorat ett par huvudrollsinnehavare längs vägen och bytt regissör alldeles på slutet. Det kändes upplagt för ett katastrofalt spektakel, men två faktorer räddar filmen till ett åtminstone godkänt betyg.

Till att börja med gör Rami Malek en fantastisk presentation som Freddie själv. Till en början känns det lite krystat och det sanslösa överbettet blir nästan lyteskomik, men han spelar rollen med enorm karisma och samma kontrast mellan den flamboyanta scenpersonligheten och den blyga, tafatta människan bakom som framkom i intervjuer och dokumentärer. Övriga i bandet är också okej, framför allt är Gwylim Lee en läskigt porträttlik Brian May. Men de får aldrig riktigt någon personlighet och trots rykten om att Brian och Roger ville fokusera mer på bandet som helhet så är det här en film som kretsar nästan enbart kring Freddie. ... Läs hela texten

Leo Ieiri: Time

Jag har hunnit ifatt utgivningen av Leo Ieiris musik och tidigare i år släpptes Time, det femte albumet. Efter ett nästan fläckfritt We var frågan om hon kunde hålla samma höga kvalitet, och svaret är nej. Det märkliga är att jag inte kan peka på en enda låt som är dålig, men det kunde jag inte med We heller. Men jag hittar inte heller någon riktig favorit heller. Vi får finstämda ballader (”Arikitari desu ga” och ”Binetsu”), powerballader (”Inori no Melody” och den inledande ”Zutto, Futari de”), några utstuderat anime-aktiga låtar (”Harukaze”, ”After Dark” och ”Fantasy”) och så några utstickare som ”Relax” och ”Tokyo”. ... Läs hela texten

Leo Ieiri: We

Wow! Alla Leo Ieiris skivor hittills har haft flera riktigt bra låtar, men We är en sån där skiva som nästan helt saknar brister. Det börjar med ”Bokutachi no Mirai” som är en triumferande popdänga med skönt flyt i texten och fantastisk refräng. Leo påminner här lite om en ung och kaxig Carola, vilket fungerar för mig som växte upp med den musiken. Nästa, ”Brand New Tomorrow”, inleder med ett ösigt piano och en melodi som hämtar någon slinga från ”Final Fantasy”-ledmotivet, men den här låten är också en höjdare. Efter dem kommer en fantastisk lugn ballad i form av ”Kimi Ga Kureta Natsu”, vilket följs av den enda lite sämre låten på första halvan, ”Koukotsu”, som egentligen är okej men har ett lite stressigt tempo för en annars avslappnad låt vilket inte riktigt passar ihop. ... Läs hela texten

Leo Ieiri: 20

Leo Ieiri fortsätter med sina korthuggna titlar och den tredje skivan heter kort och gott 20 (som Leo själv var då). Den känns lite mer seriös och inte lika skrikig om den föregående. Leo är fortfarande kaxig, som i den dundercharmiga ”Junjou”, men det känns mer självsäkert och mindre uppkäftigt. Överhuvudtaget är skivan mer varierad, med både lugna finstämda stycken som ”Little Blue” och ”Last Song”, och ösigare sådana som ”Two Hearts” och ”Miss You”. ... Läs hela texten

Leo Ieiri: A Boy

Leo Ieiris första skiva Leo var fullpackad med höjdarlåtar trots att hon inte ens var fyllda arton när den släpptes. Sedan jag recenserade den har jag hittat ännu fler favoriter på den inklusive ”Second Dream” och ”Mister”. Mindre än ett och ett halvt år senare kom uppföljaren A Boy.

Ska jag vara riktigt ärlig så är det lite svårt att skilja på många av låtarna här, men det har nog delvis att göra med att jag förstår alldeles för lite av texterna. Men väldigt många stycken på den här skivan har ett liknande upplägg: relativt lättsamma verser och sen riktigt mäktiga refränger. Det gäller ”Ijiwaruna Kamisama”, ”Kibou no Hoshi” och ”Kimi ni Todoke”, där den senare har den bästa sången. Även ”Message” har ett liknande upplägg, men inleder direkt med refrängen. Allihop är bra men alltså lite likartade. Ungefär halva skivan är däremot inte alls lika bra. I låtar som ”Too Many” och ”Papa & Mama” blir det lite för mycket arg rebellpop, och ”Carnival” är bara jobbig. ... Läs hela texten