Kategoriarkiv: Musik

Bohemian Rhapsody – filmen

Den Queen-baserade filmen har varit på gång i vad som känns som evigheter och har både förlorat ett par huvudrollsinnehavare längs vägen och bytt regissör alldeles på slutet. Det kändes upplagt för ett katastrofalt spektakel, men två faktorer räddar filmen till ett åtminstone godkänt betyg.

Till att börja med gör Rami Malek en fantastisk presentation som Freddie själv. Till en början känns det lite krystat och det sanslösa överbettet blir nästan lyteskomik, men han spelar rollen med enorm karisma och samma kontrast mellan den flamboyanta scenpersonligheten och den blyga, tafatta människan bakom som framkom i intervjuer och dokumentärer. Övriga i bandet är också okej, framför allt är Gwylim Lee en läskigt porträttlik Brian May. Men de får aldrig riktigt någon personlighet och trots rykten om att Brian och Roger ville fokusera mer på bandet som helhet så är det här en film som kretsar nästan enbart kring Freddie. ... Läs hela texten

Leo Ieiri: Time

Jag har hunnit ifatt utgivningen av Leo Ieiris musik och tidigare i år släpptes Time, det femte albumet. Efter ett nästan fläckfritt We var frågan om hon kunde hålla samma höga kvalitet, och svaret är nej. Det märkliga är att jag inte kan peka på en enda låt som är dålig, men det kunde jag inte med We heller. Men jag hittar inte heller någon riktig favorit heller. Vi får finstämda ballader (”Arikitari desu ga” och ”Binetsu”), powerballader (”Inori no Melody” och den inledande ”Zutto, Futari de”), några utstuderat anime-aktiga låtar (”Harukaze”, ”After Dark” och ”Fantasy”) och så några utstickare som ”Relax” och ”Tokyo”. ... Läs hela texten

Leo Ieiri: We

Wow! Alla Leo Ieiris skivor hittills har haft flera riktigt bra låtar, men We är en sån där skiva som nästan helt saknar brister. Det börjar med ”Bokutachi no Mirai” som är en triumferande popdänga med skönt flyt i texten och fantastisk refräng. Leo påminner här lite om en ung och kaxig Carola, vilket fungerar för mig som växte upp med den musiken. Nästa, ”Brand New Tomorrow”, inleder med ett ösigt piano och en melodi som hämtar någon slinga från ”Final Fantasy”-ledmotivet, men den här låten är också en höjdare. Efter dem kommer en fantastisk lugn ballad i form av ”Kimi Ga Kureta Natsu”, vilket följs av den enda lite sämre låten på första halvan, ”Koukotsu”, som egentligen är okej men har ett lite stressigt tempo för en annars avslappnad låt vilket inte riktigt passar ihop. ... Läs hela texten

Leo Ieiri: 20

Leo Ieiri fortsätter med sina korthuggna titlar och den tredje skivan heter kort och gott 20 (som Leo själv var då). Den känns lite mer seriös och inte lika skrikig om den föregående. Leo är fortfarande kaxig, som i den dundercharmiga ”Junjou”, men det känns mer självsäkert och mindre uppkäftigt. Överhuvudtaget är skivan mer varierad, med både lugna finstämda stycken som ”Little Blue” och ”Last Song”, och ösigare sådana som ”Two Hearts” och ”Miss You”. ... Läs hela texten

Leo Ieiri: A Boy

Leo Ieiris första skiva Leo var fullpackad med höjdarlåtar trots att hon inte ens var fyllda arton när den släpptes. Sedan jag recenserade den har jag hittat ännu fler favoriter på den inklusive ”Second Dream” och ”Mister”. Mindre än ett och ett halvt år senare kom uppföljaren A Boy.

Ska jag vara riktigt ärlig så är det lite svårt att skilja på många av låtarna här, men det har nog delvis att göra med att jag förstår alldeles för lite av texterna. Men väldigt många stycken på den här skivan har ett liknande upplägg: relativt lättsamma verser och sen riktigt mäktiga refränger. Det gäller ”Ijiwaruna Kamisama”, ”Kibou no Hoshi” och ”Kimi ni Todoke”, där den senare har den bästa sången. Även ”Message” har ett liknande upplägg, men inleder direkt med refrängen. Allihop är bra men alltså lite likartade. Ungefär halva skivan är däremot inte alls lika bra. I låtar som ”Too Many” och ”Papa & Mama” blir det lite för mycket arg rebellpop, och ”Carnival” är bara jobbig. ... Läs hela texten

Utairo: Ikimono-gakari utan Ikimono-gakari

Nästan två år efter att Ikimono-gakari splittrades har sångerskan Kiyoe Yoshioka färdigställt sitt första soloalbum. Är det ett acceptabelt substitut?

Som för att lugna oroliga Ikimono-fans börjar Utairo med ”Shounen”, en klatschig popdänga som hade kunnat finnas med på vilket tidigare album som helst. Det är charmigt men inte spektakulärt. I huvudsak består skivan av den här typen av lättsam trallpop i flera varianter som ”Tsumetai Hoho”, ”Kanashii Yousei” eller ”Yume de Aetara”. Några undantag finns, tyvärr framför allt med den störiga och barnsliga ”Hey Hey Boogie” som blandar in en massa lustiga ljudeffekter i någon sorts cirkustema. ”500 Miles” är lite långsam men bjuder på en sjysst ballad. ”Aine Kuraine” har ett starkt pianokomp och en maffig produktion som känns som ett steg bortom Ikimono-gakari och hade skivan innehållit mer sånt hade det varit en höjdare. ... Läs hela texten

Sarah Alainn #6: Timeless

A year after Cinema Music (and the short LP album Eternalist) Sarah Alainn returns with a ”best of” collection rather than a brand new album. This is a little disappointing and I had considered simply skipping it since I already own all of her albums, but it turned out to include a selection of brand new tracks so I had to get it. Curse my weakness!

It is a very good collection though. It’s missing a couple of my favourites like ”Turns to Light”, ”New World”, ”Angel” and ”Nandemonaiya”, but almost all of the selected tracks are among the best. We have the great ”To Love You More”, the amazing ”Little Doll”, the uplifting Yasunori Mitsuda track ”Dream As One”, Sarah’s own equally uplifting ”Sky’s Calling”, the quirky ”Shadows of Time” and ”Venetian Glass”, classics like ”On My Own” and ”Time To Say Goodbye”, and of course ”Beyond the Sky”, the Xenoblade track that started her career. While I would still recommend buying her entire discography (except possibly the first, Celeste), this is a good place to start. ... Läs hela texten

En trave japansk musik

Ack, vilket dilemma! En hel trave musik har anlänt och jag vet inte vad jag ska börja med.

* Kiyoe Yoshiokas (sångerskan från Ikimono-gakari) första soloalbum ”Utairo”
* Ikimono-gakaris sista singel ”Last Scene / Bokura no Yume”
* Sarah Alainns andra album ”Sarah” (jag köpte det tidigare via Itunes, men här finns lite extramaterial)
* Sarah Alainns senaste samling ”Timeless” med sju nya låtar
* Konsert-bluray med Ikimono-gakari från 2016
* Konsert-bluray med Leo Ieiri från 2015 ... Läs hela texten

Mamma Mia med spoilers och allt

Jag har precis sett Mamma Mia: Here We Go Again och om du är rädd för spoilers (eller är fullständigt ointresserad av ABBA) så bör du sluta läsa nu. Den förra filmen var en höjdare, utan några större ambitioner än att göra folk glada. Och det gjorde den uppenbarligen. Utöver de två miljarderna dollar som musikalen drog in (och fortsätter att dra in) tjänade filmen in ytterligare 600 miljoner. Det är nästan som om ABBA var ett fenomen, eller nåt.

Den ursprungliga filmen var en ganska rak tolkning av scenversionen och byggde på en lite lustig historia som pusslats ihop av texterna i ABBA:s låtar. Donna Sheridan reste iväg för att finna sig själv och råkade träffa tre fenomenala karlar under loppet av några veckor. Det ena ledde till det andra där på stranden och rätt som det var bara … punkt punkt punkt (den meningen borde avslöja hur ohälsosamt mycket jag har lyssnat på varianter av den här historien). Cirka tjugo år senare ska hennes dotter Sophie gifta sig men vet inte vem av karlarna som faktiskt blev hennes pappa så hon bjuder in allihop till sitt bröllop för att försöka lista ut det. Sedermera bestämmer hon sig för att inte gifta sig, att hon vill låta alla tre vara hennes pappa och så gifter sig Donna istället med den hon egentligen gillade mest. ... Läs hela texten

Sommarstädning i hyllorna

Det har blivit ett antal CD-skivor med åren, och jag hade inte riktigt plats med allt så en hel del har legat i byrålådor. Så nu på semestern var det dags att rensa lite. Jag siktade på att ha kvar allmänna favoriter och mina favoritartister – till exempel kommer jag inte att göra mig av med Queen-diskografin även om jag har skivorna rippade. Men det fanns väldigt mycket där jag bara ville ha någon enstaka låt och sedan inte har rört skivan på evigheter. Så jag gjorde en ganska grov rensning, rippade det jag ville behålla och lämnade sedan en dryg kasse skivor till välgörenhet. I samma veva fick de även en trave DVD-filmer som visserligen är bra filmer (en massa Ghibli och Disney) men som jag aldrig kommer att röra igen eftersom jag har uppgraderat till bluray. ... Läs hela texten